Framtiden är Liljevit

Efter en sondering på diverse forum efter matchen mot Juventus var det blandade åsikter och känslor. Givetvis finns det (och ska finnas) utrymme för affekt så länge man håller sig inom konkreta ramar men vi alla vet ju att känslorna inom fotboll aldrig har funnits inom några ramar. Känslorna är subjektiva därför att fotbollen är subjektiv.

Under kvällen fick jag väldigt många sms och meddelanden på sociala medier från diverse fotbollsfolk och vänner där de sa att rutin kommer slå förlorarmentalitet. Jag satt länge och funderade på det där med jämförelsen av de båda.

Rutin ja, det är något som troligtvis är ibland det mest viktiga inom idrottens värld. Att känna av situationer och hålla huvudet kallt. Spurs startelva hade en medelålder på 25,7 år där spelare som Lloris och Vertongen drar upp åldern något medan Juventus hade en betydligt högre medelålder (givetvis mycket pga Buffon). Men det är inte i ålder som rutin speglas utan avgörande matcher. Juventus trupp har många fler Champions Leaguematcher i kroppen tillsammans med en vinnarkänsla. Så är fallet och så blev utfallet. Förlust i matchen men just mycket rutin vann spelarna denna kväll.

Men det som vi ska sudda ut direkt är auran av en förlorarmentalitet hos Spurs. Visst vi har ett glest troféskåp men det är inte ens ett decennium sedan vi prenumererade på mittenplaceringar i ligan. Vad vi har gjort sedan dess är det ingen annan klubb som har gjort.

Tottenham Hotspur är inte ett ihopkok av överbetalda (läs; jämförelse) fotbollsspelare i en klubb där pengar snabbt pumpats in för en snabb viktoria. Denna klubb har långsamt förflyttat som på schackplanen genom åren tillsammans med en växande klubbkänsla och en starkare identitet. Idel gröna siffror i boken kombinerat med förädlade spelare har setts med en stor avund i fotbollsvärlden. Det är därför tacksamt för konkurrerande supportrar att visa troféskåpen medan vi stolta  skryter med en liljevit känsla. Jag värderar denna känsla högre än en titel just nu, då jag kan personifiera mig med klubben, supportrarna och norra London.

 

Tillbaka till matchen.

Det spelet som Spurs visat upp i de större matcherna denna säsong är imponerande. Tyvärr saknar vi en dos fantasi i spelet vilket visar sig när matcherna knyter sig. När man inte längre kan luta sig mot ett grundspel måste det finnas en plan B. I många matcher har Kane varit, precis som Bale var för några säsonger sedan, ensam i den planen. Här ser jag en utmaning för Pochettino, att ytterligare förädla spelet och hitta några fler nycklar. Kanske behövs det en ytterligare forward, kanske en spelfördelare eller bara en ny spelidé.

Många skällde på Davies i matchen. Vad jag ser på reprisen upphävde inte Davies offsiden då Dybala stod högre upp än mittbackarna när passen slogs. Bolltittandet skadade oss i den situationen. I övrigt gjorde han inte en sämre match än de övriga spelarna. Dier får med, kanske mer rättfärdig, kritik och vi skulle behöva honom i samma form som förra säsongen. Det finns ytterligare ingen bra förklaring till varför Juventus är vidare och inte Tottenham mer än att mål förändrar matchbilder, mål förändrar sinnesnärvaro (vi såg hur nära Spurs var att släppa in ett mål direkt efter 1-0) och att mål förtjänar man.

 

Dit jag vill komma med denna text är att vi måste lyfta blicken och se vad som är framför oss. Vi är en fantastiskt välmående klubb men underbara supportar och en klubbdirektör som verkligen tror på klubben. Vi har en tränare som har en vision och spelare som följer den samt en ny arena snart redo för oss.

Vi är Tottenham Hotspur och framtiden är liljevit.

 

Johannes Glanz

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.Markerade fält måste fyllas i *

*