Tro, hopp och kärlek: Efter Spurs – City, 1-0

Tottenham Hotspur Stadium kokar. Det är blåvita flaggor överallt, det är ett hav av flaggor som viftas. Är det gamla bilder från när vi tackade av White Hart Lane?

Tananga blir utbytt och får stående ovation när han lunkar fram längs långsidan och ska runda kortsidan för att komma fram till bänken.

Han ser tagen ut. Förstår Tanganga att han gått ett gäng ronder med Raheem Sterling och Jack Grealish och kommit ut som segrare?

Dele? 11 kilometer i benen efter matchen. Sprang mest av alla på plan.

Lo Celso hoppar in och han glidtacklar, kontrar, sliter, grisar och retar total gallfeber på allt och alla i Manchester City.

Sanchez, ena sekunden med en fot i Sevilla och nu så självklart att jag vet inte vad. På det så bråkar han med alla, han ger sig inte.

Pep skäller, Sanchez är i hans ansikte direkt och förklarar. Grealish filmar? Sanchez backar inte.

Lucas. Herregud. Lucas. Om det är såhär bra han är utan Kane på planen så börjar man ju undra. Borde han ha startat den där Champions League-finalen?

Lucas symboliserar allt som Spurs-fansen vill se: Hopp, vilja, tro.

Han verkar ha någon konstig förbindelse och koppling till klubben sen där kvällen och natten i Amsterdam.

Han förstår oss och han vet vad det innebär.

Lucas är ta-mig-fan överallt i den här matchen. Han springer, han gör en bakåtspark i eget straffområde som ger Bergwijn möjlighet att starta ett motanfall som leder till segermålet av Son.

Han är överallt i defensiven med Dele och offensivt springer han sönder hela Peps elva.

Personligen har jag svårt att hitta en match där en ensam spelare är så otroligt värdig av Man of the Match-utmärkelsen som Lucas. Trots det fick Tanganga den utmärkelsen av Premier League.

Men, lite struktur kanske. Vad händen egentligen om vi bortser från ovan minnesbilder?

Såhär, Nuno startar med Lloris, Tanganga, Sanchez, Dier, Reguilon. Framför sig har vi sedan Höjbjerg och Skipp. Herregud, vad bra denna duo var. Skipp är det finaste vi har i talangväg.

Offensivt sen, Bergwijn, Dele, Lucas och Son.

Helt i truppen saknades Kane och Ndombele. Fitness på Ndombele men frågetecken kring Kane fortsätter hagla.

Matchen då? Jo, men. City inledde som förväntat starkast. Full fart men Spurs stod emot. Men, det var svettigt.

Var nog ett gäng likt undertecknad fick flashbacks till Ligacupfinalen i våras. Tuff press. Många chanser för City.

Men, sen börjar Spurs äta sig åter in i matchen och andra halvan av första halvlek så är det jämnt och Spurs har ett flertal chanser.

Ett antal chanser rinner ut i sanden när Son kommer in offensivt och snabbt men vågar inte avsluta eller hitta en partner att passa. Frustrerande.

Lucas och Dele i mixen till och från samt även Bergwijn.

Andra halvlek kommer och man börjar bli lite hoppfull!

Det går 10 minuter och sen är det Lucas, Bergwijn, ut till Son, ner längst kanten, viker in och trycker till.

City-fansen kan klaga på deras backlinje allt dom vill och dess placering när Son anfaller men det är inte som att det var ett dåligt försvarsspel och ett okej avslut. Sons avslut är typiskt Son och med hög klass!

1-0 och som fansen på plats låter: Herre, vad vi saknat att ha fans på plats på arenan!

Ju mer matchen går därefter så infinner sig ett konstigt lugn.

Spurs är på en annan plats som lag och mentalt i den här matchen: Spurs vet att man har kontroll och man är närmare 2-0 än 1-1.

Någonstans där med 10 minuter kvar så känns det bara som att hela laget och varje individ i det levererar på max. Man tror på laget och individen tillsammans. Dele, Lucas, Son, Bergwijn, Tanganga med fler. Sanchez, Dier. Alla är på tårna och ger max.

Det är otrolig inramning och jag skäms nästan för hur negativ jag var inför matchen.

Jag är helt matt när matchen är slut. Nykär. Helt såld och svettig.

Vilken match.

Vilken jävla premiär.

Europa League Conference-kval på torsdag? Skriv upp mig direkt!

Wolves borta i helgen? Mer än gärna!

SPURS ARE BACK!