Mörkret fortsätter: Efter Spurs – Manchester United, 1-3

Det är något tungt med att skriva matchrapporter under denna säsong.

Föregående år och säsonger och tränare samt lag som varit så har det trots perioder av extremt tunga och svåra resultat och händelser så har man alltid kunnat skaka av sig det lite någorlunda, som värst.

– En uddamålsförlust mot West Ham? Jo, men fan. Vi hade otur med våra chanser och det fanns någon annan faktor som spelat in eller vi hade en dålig dag på jobbet. En blytung förlust mot ett bottengäng som kom plötsligt? Jo, men vi spelade ju en roterad elva på grund av skador och Europaspel. Okej, ladda om. Försök igen. Det går bättre.

Nu, i denna fas av Mourinho-eran så är det ju precis tvärtom. Jag kan varken skaka av mig känslan av att jag delvis inte bryr mig längre hur det går riktigt. Jag följer matcherna, jag älskar klubben och laget och många av spelarna är personliga favoriter men om det går bra eller dåligt, jag har blivit avtrubbad.

Förut kunde jag engagera mig i matcher till den grad att jag skrek av glädje eller sorg i stundens hetta. Barnsligt men man lever ju sig in.

Nu, som igår: Jag kände ingenting när United satte 1-1. 1-2 då? Nä, ingenting. 1-3? Nä. Inte ens då.

För det finns en konstant känsla av att det kommer inte bli bra. Jag känner hela tiden att jag vet hur det ska gå.

Och, det är precis så det går mot United.

Spurs gör ett tidigt mål. Fantastiskt anfall av Kane som hittar Lucas och som släpper till Son. När Spurs väl spelar one-touch och gör det i fart så är det svårt att försvara sig. Synd att vi gör det sällan.

I andra halvlek har något skett i paus.

Vad som har sagts eller liknande påminner om det vi brukar se nu för tiden.

Spurs har laddat ur helt och Pogba och hans kamrater får härja fritt, 1-1 kommer som ett brev på posten.

Mourinho agerar och ja, då får han för sig att ta ut Lo Celso. In kommer Sissoko.

Ett byte som man säkert på något plan kan argumentera och hitta en logik i men jag kan inte låta bli att tänka att det där bytet symboliserar allt som är fel med Spurs just nu.

1-1 och vi kastar in en centralt defensiv mittfältare som absolut inte är trygg med bollen och inte riktigt kan skapa den offensiva delen vi behöver nu.

Jag är inte blind för att Sissoko behövdes defensivt för att bromsa upp Uniteds belägring men samtidigt, vi ger bort den offensiva kraften för att hålla 1-1 snarare än att försöka hitta en lösning inom elvan som gör att vi kan hålla 1-1 och bygga offensivt framåt.

United gör 2-1 och Spurs är inte nära.

Cavani styr bort en nick i egen stolpe men Spurs är ändå inte riktigt nära känns det som.

Spurs första halvlek ska sägas, den är inte dålig. Där är vi något. I andra halvlek däremot, där är vi riktigt, riktigt bleka.

I övrigt då?

• Son fick sig en näve i ansiktet av McTominay innan United gjorde 0-1 som VAR korrigerade bort. Alla United-fans som skrek sig hesa över att han filmade kan ju ta en titt på reprisen och sen även se över armbågen Pogba gav Aurier i ansiktet.
• Son och Ndombele, båda verkade inte ha mycket att säga till Mourinho när matchen var slut trots att portugisen kom fram och tacka för matchen.
• Rodon och Sons intervjuer efter match: Två killar som genuint var ledsna över resultatet. Om det är någon tröst för någon.
• Kommer det någonsin bli riktigt kul att se Spurs spela igen?