Arsenal – Tottenham 2-2

Två steg fram, ett steg tillbaka. Det finns flera saker att ta med sig efter den, för mina nerver, utmattade bataljen på Emirates Stadium. Ytterligare förlorade poäng, men jämfört med debaclet förra helgen så känns det som att det här var ett stort steg i rätt riktning.

Pochettino mönstrade en fyrbackslinje där Vertonghen var tillbaka brevid Alderweireld. Högerbackspositionen togs överraskande av Sanchez, trots att vi hade en renodlad högerback i Aurier på bänken. På mittfältet tog Lamela platsen till höger framför Moura, vilket även det kan tyckas överraskande. I övrigt var det en väntad startelva.

Matchen började i ett högt tempo där Arsenal hade större delen av bollinnehavet, dock utan att skapa några farliga chanser. 1-0 gör istället Tottenham i en blixtrande kontring. Kane vinner en nickduell på mittplan vilket ger Son stora ytor. Bollen spelas vidare till Lamela, som med ett välplacerat men löst skott, resulterar i en retur som Eriksen slår in i öppet mål.

Efter målet jämnar bollinnehavet ut sig och ur ett Tottenhamperspektiv så kändes det tryggare ju längre halvleken led. Visst, Sanchez hade stora problem i sin ovana högerbackposition, men under den första halvleken så fanns det tillräckligt med understöd för att alla situationer skulle redas ut. 

I den 40:e minuten är Winks ute på en offensiv räd och hittar Son i straffområdet. Xhaka visar upp totalt noll i spelförståelse, glidtacklar med dobbarna före och en mer solklara straff får man leta efter. Harry Kane kliver fram och slår stensäkert in sin 13:e raka straff.

Arsenal känns slagna och känslan är att båda lagen endast vill vänta in pausvilan för att snacka ihop sig. Tyvärr ville Sanchez annat. Skrev jag att Sanchez hade problem? Det var tyvärr en underdrift. Jag gillar inte att hänga ut spelare efter en dålig insats, men Sanchez match från minut 44 och framåt var tyvärr bland det sämre jag sett på länge.

Uppkomsten till Arsenals reducering innan paus kan inte härledas till någon annan än en person. Tottenham har bollen i backlinjen och försöker som sagt endast att spela av halvleken. Sanchez väljer från ingenstans det svåraste alternativet och försöker att dra Aubameyang. Han tappar bollen och ett par minuter med total kalabalik i försvarsspelet inleds. Mardrömsminuterna avslutas med att Sanchez lyckas bryta en boll, men inte bättre än att han spelar bollen till första bästa Arsenalspelare. Då det fortfarande är oreda i försvaret får Lacazette lite yta och kan otagbart trycka in bollen i nät. Fruktansvärt onödigt mål att släppa in precis innan halvtid.

Flera spelare talade efter matchen om att det var väldigt upprörda röster i omklädningsrummet i halvtid och att alla var väldigt missnöjda med hur målet uppkom. Dessvärre så verkade inte snacket ha någon som helst påverkan då försvarsspelet var minst lika vimsigt resten av matchen. Arsenal lärde sig dessutom läxan från första halvleken, att anfalla på vänsterkanten.

2-2 hängde i luften men Lloris gör ett par fenomenala räddningar. Tottenhamanfallen blir allt mer sällsynta, men det gyllene läget att göra det viktiga 3-1 målet kommer i den 59:e minuten. Kane frispelas i högre delen av straffområdet och skjuter bollen klockrent i stolpen. 

Istället för 3-1 kommer tillslut 2-2 av Aubameyang och jag tror inte att någon kan säga att det inte var rättvist. De sista 20 minutrarna av matchen fortsätter i ett högt tempo där båda lagens mittfält blev allt mer obefintligt. Känslan var att matchen kunde ha slutat precis hur som helst, men några fler mål blir det inte. Arsenal är närmast, men får deras 3-2 mål bortdömt med offside.

Den första känslan jag får efter matchen är en enorm besvikelse. Inte för att Tottenham förtjänade att vinna, utan snarare på det sätt som matchen ges bort. Försvarsspelet sitter inte och i match efter match så ger vi bort enkla mål. Det finns med andra ord fortfarande mycket att jobba på.

Det positiva då?

Eriksen gjorde 90 minuter och såg ut att vilja spela för Tottenham igen. Han sprang mest av alla och slet hårt i försvarsspelet på ett sätt han knappt gjorde på hela förra säsongen. Transferfönstret stänger idag och nu känns det som om att vi kommer att få njuta av dansken i alla fall fram till januari.

Även Vertonghen var tillbaka i startelvan och hans glädje i blicken i spelargången innan matchen var en fröjd att se. Att ha vårt ordinarie mittlås tillsammans igen ger en trygghet som jag anser vara ett måste för att den här säsongen ska bli så bra som vi alla önskar.

Vi gör återigen två mål på bortaplan mot ett Big-6-lag. Det tyder på en effektivitet som jag inte alltid förknippar med Tottenham.

Fem poäng på fyra matcher kan absolut inte ses som ett godkänt resultat. Men med tanke på det spelschemat Tottenham har haft så hade jag inte räknat med mer än sex poäng vid den här tidpunkten. Vi har dessutom spelat två av de tre svåraste bortamatcherna och har inte förlorat någon av dessa. Det får ändå ses som klart godkänt.

Tottenham har inlett säsongen med extremt mycket skador på flera nyckelspelare. Nu kommer ett välbehövligt landslagsuppehåll och förhoppningsvis så kommer den vilan att vara bra för oss.

Jag avslutar med att än en gång citera Erik Niva – “Det är nu Tottenhams säsong börjar”.

COYS!

Mathias Wallmon