Chelsea – Tottenham 2-0. Ångestens tid är här.

Jaha, då var ångestens tid här. Personligen var det ett bra tag sedan jag hade den där ångesten, Tottenhamångesten. Visst, vi har inte spelat särskilt bra den här säsongen. Men vi har kämpat på och poängen har trillat in i en jämn ström. Topp-4 har verkat klar, Arsenal långt efter oss, vidare efter många om och men från gruppen i CL. Dessutom har vi som bonus haft häng på den absoluta toppen, man har ju sneglat uppåt i tabellen och den där obehagliga känslan av att det kan kanske gå har smugit sig på. Farliga känslor det där, självsäkerhet och hopp. Känslor som gör att man lätt blundar för alla brister och skönhetsfel. Man tittar nöjt i tabellen och tänker att, Fan det ser ju inte så pjåkigt ut ändå. Pochettino är magisk som får ut såhär mycket av vår trupp. Det kan banne mig gå hela vägen.

Men sedan slutet av december har den börjat knacka på, den där ångesten. Vi åkte ut mot Crystal Palace i FA-cupen, i den matchen måste vi haft den svagaste startelvan på väldigt många år. Nu började det knackas lite hårdare, den där ångesten växte. Kane och Alli skadade. Nu knackar ångesten på ganska hårt faktiskt. Kan den ta sig in? Vi åker ut mot Chelsea i Carabou Cup. Nu knackar det inte längre, nu bankar det så att gångjärnen nästan börjar lossna. Men ångesten kommer ändå inte riktigt in, för vi vinner ju i ligan. Spelet är dåligt, men vi lyckas ändå hitta ett sätt att vinna. När vi sedan gör en riktigt fin match mot Dortmund så spänns skruvarna fast i gångjärnen igen. Ångesten kommer inte komma in. Kane är tillbaka till matchen mot Burnley, jag skrattar ångesten i ansiktet. Här har du inget att hämta. Nu ska det bli åka av.

MEN som vanligt när man släpper garden lite grann så åker man på en riktig snyting. Vi förlorar mot Burnley. Spelet ser om möjligt ännu sämre ut. Nu kastar den sig mot dörren, ångesten. Bara genom att hålla emot med allt jag har lyckas jag hålla dörren stängd. Härligt nog är det dags för ännu en tur till Stamford Bridge nu. En match jag i normala fall hade sett fram emot. Ett derby mot ryssens lakejer. En hård och spännande match. En match som verkligen får pulsen att öka.Så kände jag inte inför den här matchen. Inför den här matchen hade jag så mycket fokus på att hålla dörren stängd. Dörren till ångesten. När vi sen förlorar på det viset vi gör, vi är ju faktiskt inte ens nära att vinna den här matchen så tappar jag det. Öppnar dörrjäveln och släpper in den från förr så välbekanta ångesten. Den som kommer få mig må fysiskt dåligt inför varje match, Känslan som gör att jag inte vill se några matcher, fast jag egentligen inte vill något hellre. Känslan som säger mig att allt kommer gå åt helvete. Jag hatar den känslan, men samtidigt älskar jag den på något sjukt vis. För den känslan är så mycket Tottenham. Vi gör alltid det svårt för oss själva.

Men nu är vi här. I ångestens rike. Tror spelarna känner lite likadant. Ser ingen direkt fart och glädje i spelet längre. T.o.m den lugna Pochettino tappade det efter Burnleymatchen. Vi har vaskat våra lägen och nu har vi inte råd med fler misstag. Kampen om den så viktiga Topp-4 kommer vara ända in i kaklet. 10 ångestmatcher kvar att kämpa sig igenom. Vi vet alla vilken som väntar på lördag.

Nu blev det väldigt mycket dravel från min sida. I stort sett inget om matchen mot Chelsea. Men tror att dom allra flesta såg den. Bortsett från sista 15 i första halvlek så är vi väldigt bleka. Vi är som sagt inte ens nära att vinna. När Chelsea gör 1-0 och sen parkerar bussen vet man att det är över. Alla såg dom horribla misstagen som låg bakom deras mål. Känner inte att jag behöver älta mer om det. Till er som inte såg matchen, GRATTIS! Se inte reprisen.

COYS!

Christian Berg