Efter: Fulham – Spurs 1-2

Frustration, vrede, glädje, oro och till slut förlösande magi. Gårdagens match hade verkligen allt man kan begära av sporten. Det var stundtals krampaktigt spel mot ett sällsynt finpresterande Fulham och i 94 minuter bjöds vi på underpresterande insatser av spelare som verkligen behöver stötta ett annars skadehaltande Tottenham.

Allt ljus var innan matchen riktade mot Fernando Llorente, skulle han ta chansen och kliva ur skuggan som Harry Kanes konstant växande status försatt honom i? Han är förvisso något till åren kommen men man glömmer gärna bort att han för inte allt för länge sedan klassades som en striker i världsklass. Jag har egentligen inget att anmärka på hans insats igår. Självmålet hinner han inte reagera på vilket inte är så konstigt givet själva situationen i sig samt att han är långt från matchtempo vilket naturligtvis påverkar tajming i sådana lägen också.

Samma anledning kan användas till att förklara de två kanonlägena han missade. En Llorente i form sätter åtminstone ett av dem. Enda gången jag starkt ifrågasätter honom är när Dele lägger en djupledsboll som han inte ens anstränger sig att löpa på och följaktligen får en lång, mörk blick av passningsläggaren. Den sekvensen blir för mig essensen till varför han inte fått förtroendet från Poch, han är för bekväm i sitt spelsätt sett till hur resten av spelarna agerar på planen.

De som underpresterade var istället de som inte får göra det i det här läget. Eriksen klev inte alls fram som den härförare han behöver vara och slog bort många bollar, Trippier slog bort ännu fler bollar och såg stundtals riktigt vilsen ut och Lamelas insats kan vara hans sämsta i Spurströjan.

Mer glädjande är då insatserna från de andra spelarna. Rose gör en bra match rakt igenom, Lloris likaså. De två belgarna i backlinjen spelar klanderfritt och Dele håller fortsatt hög nivå. Davinson fick en tuff start och blir bortgjord av Babel men spottar upp sig. Striden mellan honom och Mitrovic under hela matchen vinner han vilket ska berömmas eftersom serben fysiskt är ett veritabelt monster.

En glimt av magi i en i övrigt medioker sörja till match är när Eriksen spelar fram Dele till 1-1. Även om Fulhams försvarsspel är i stort sett obefintligt i denna sekvens är det fotbollsgodis vi bjuds på från de båda. Efter målet har vi 40 minuter plus stopptid att stänga igen matchen och starten på halvleken bådar gott men vi kör fast.

Det blir bättre när Lamela går ut till förmån för Dier och både Eriksen och Winks tillåts mer utrymme att anfalla, men då har en halvtimme av nämnda 40 minuter gått. Strax därefter går dessutom Dele sönder i en befarad hamstringskada och oroade supportrar ser på när han sätter sig ned i smärtor. Nkoudou blir ersättare. Klockan står då på 86 min.

Det är här vi bevittnar det som är kärnan i spelet. Det som gör sporten till världens största. Beviset på den hårfina linjen mellan fiasko och succé, vrede och eufori, missmod eller hopp inför den fortsatta säsongen som gör fotboll till den känslostorm som vi alla innerst inne älskar. Det är också här som jag inser att jag måste smälta intrycken innan den här texten.

Det blir nämligen det perfekta slutet. Inte bara det faktum att vi avgör matchen i dess sista spark utan sättet det görs på. Fulham, i abnormt stort poängbehov, trycker upp laget och försöker avgöra medan Ranieri skriker och sliter sitt hår vid sidlinjen i ett obesvarat bedjande att inte riskera något bakåt. Spurs rycker åt sig bollen, kontrar och gör mål.

Som om inte det vore nog är huvudpersonerna i avgörandet Winks och Nkoudou. Winks både startar och avslutar anfallet medan Nkoudou står för ett magnifikt inlägg. De sätter därmed punkt för ett drama inte ens William Shakespeare kunnat orkestrera. Att Harry Winks får avgöra blir dessutom ett obetalbart crescendo.

Winks är för övrigt fullständigt outstanding i den här matchen. Han fortsätter växa med varje match vilket är direkt nödvändigt nu när han ska fylla Dembélés skor, vilket jag är helt lugn med att han klarar av.

Skrivet av: Niclas Mahlm