Manchester City – Tottenham 2-2

Man vinner som ett lag, man förlorar som ett lag och man kryssar som ett lag. Det var skönt att Hugo Lloris fatala misstag inte fick definiera denna match utifrån ett Tottenham-perspektiv. Istället blev vår effektivitet och otroligt starka laganda det som jag tar med mig från Eastlands.

Det började svettigt. Manchester Citys matchplan var klar; pressa Tottenhams oerfarna mittbackar och utnyttja deras svaga spel med fötterna. City var det klart bättre laget i första halvlek, Sané och Sterling ställde till det för Tottenham-försvaret och det utvecklades till en böljande och underhållande tillställning. Kevin Wimmer var olycklig i denna match, fick utstå en otroligt hög press av City-spelarna samtidigt som han slarvade något enormt i uppspelen. Det stod 0-0 i halvlek, ett resultat som inte direkt var synonymt med matchbilden. Pocchethino lät Kevin Wimmer sitta kvar i omklädningsrummet och slängde in vår käre sydkorean Son. Detta betydde ett formationsskifte till en mer centrerad fyrbackslinje.

Den andra 45:an startade ungefär som den första slutade – med City-press. En lång och fin boll mot Leroy Sané resulterade i en jättetavla från Hugo Lloris som totalt missbedömde sin position. Detta lämnade Sané med en öppen kasse och 1-0 var ett faktum. Fem minuter senare kom ett inspel från höger in. En boll som Lloris normalt plockar, men misstag sker även från den bäste. Kevin De Bryune var målskytt till 2-0 och det var en mer än blytung start på den andra halvleken. Dele Alli har gjort nickmål på den bortre stolpen till sitt patenterade drag, och han slog även till idag. En snabb replik från ett annars anonymt Spurs, inte mycket hände framåt. Kort därefter utgick Toby Alderweireld skadad, ett stort orosmoln. Den gode Victor Wanyama gick ner och agerade mittback och gjorde det som han gör med det mesta – med bravur. En fortsatt svängande match med två långa lag pågick nu, den numera decimerade backlinjen agerade klokare och mer beslutsamt än i första halvlek.

Dagens domare Andre Marriner hade det tufft. Raheem Sterling bjöd på många straffsituationer och föll lätt i de flesta, utom i den mest solklara. En knuff i ryggen av Kyle Walker betydde ett taffligt avslut. Det uppenbara tjuvknepet borde renderat i rött kort och straff, men så blev inte fallet. Istället kom kvitteringsmålet i anfallet efter. Christian Eriksen tog bollen in i straffområdet, Harry Kane skarvade vidare till en fristående Son. Ett bra avslut i det bortre hörnet betydde 2-2 och en euforisk glädje utbröt bland de ditresta Tottenham-supportrarna. Vi hade kommit tillbaka trots en gigantisk uppförsbacke. City slängde in det brasilianska nyförvärvet Gabriel Jesus som hade en boll i nät, dock avvinkad för offside. Närmare än så kom inte något av lagen tre poäng, och varsin pinne delades ut.

Pep Guardiola hade anammat ett mer rakt och okomplicerat anfallsspel samt en hög press, något som verkligen överraskade Tottenhams försvar. Normalt sett är det ju vi som står för den höga pressen. Precis som Erik Niva sa i Viasat-studion så blev denna match säsongsdefinierande – ett Tottenham som för tillfället känner framgångens bris i ryggen och ett Manchester City som inte för sitt liv kan få med sig resultat. Men det var ändå ett maskineri hos Manchester City som började att tömmas på grus efter flera nederlag i januari.
För Tottenhams del var detta ett steg i rätt riktning, en riktning som vi varit på väg i ett bra tag nu. Den närmsta veckan väntar Wycombe och Sunderland för att sedan ta emot Middlesbourough på White Hart Lane veckan därpå. Den 11 februari väntar Liverpool på Anfield, ett verkligt värdetest.

Av: Cesar Fältskär