Matchrapport: Chelsea – Tottenham 2-1

I vanliga fall brukar jag gilla att skriva. Jag gillar att vara kreativ och produktiv. Men idag känns det ångestladdat. Det tär på krafterna att printa ned mina känslor och tankar i ord. Det är tungt och det är tufft. Men jag antar att jag kan bokföra denna artikel under paragrafen ”Terapi”.

——–

Det har gått knappt 18 timmar sedan förlusten på Stamford Bridge. Min initiala känsla direkt efter matchen var frustration. I min ”inför rapport” hade jag ställt mig frågan ”hur i hela he***te skall vi kunna vinna borta mot Chelsea?”. Idag ställer jag mig frågan ”Varför förlorade vi?”

Vi dominerade totalt under första halvleken. Moussa Dembele var ett monster på det centrala mittfältet, Walker gjorde sin bästa match i höst och Eriksen såg pånyttfödd ut. Efter 10 minuters totalt dominans fick vi även in det där tidiga ledningsmålet som vi saknat i princip alla matcher den här hösten. Dembele driver igenom hela mittfältet och passar till Dele som i sin tur släpper bollen vidare till Eriksen som nästan utan ansats skjuter bollen med vänstern. Han får till en riktigt kanon och Courtois har inte en chans i Chelsea-målet. Ett riktigt bra fotbollsmål. Kanonanfall och kanonanfall. Tottenham hade, som sagt, inlett matchen utmärkt.

Vi fortsatte sedan att mala på och dominera i under hela första halvlek.
Sedan (i 44:e minuten) händer då det där som är största skillnaden (vilket även är en stor anledning till varför vi förlorar matchen) mellan Tottenham och Chelsea: Spetskvalité. Matic och Pedro kladdar lite boll på vår planhalva, det känns ganska harmlöst men helt plötsligt får Pedro en halv sekund för mycket tid på sig. Han vänder om, lägger upp bollen lite lätt och med ett till synes lätt tillslag drar han bollen i en fin båge förbi våra försvarare och Lloris är helt chanslös. Ett vackert mål, tyvärr. Det är just detta jag menar med ”spetskvalité”. Chelsea hade varit i princip utspelade under hela matchen dittills, men dom har spelare med sådana stora kvalitéer att det räcker att få till ett halvläge. Det är mycket surt, helt galet surt.

—-

Andra halvleken börjar precis som den första. Vi spelar högt och pressar ursinnigt bra. Vi äger mycket boll och skapar mycket situationer som dock ej leder till några större farligheter. Men i den 51:a minuten får Chelsea ett kontringsläge. Det ser till en början ut som att vi enkelt kommer att kunna städa bort anfallet. Men Costa dribblar bort ett par av våra gubbar och från kortlinjen slänger han lite krampaktigt in bollen i straffområdet. Bollen glider igenom och förbi alla spelare, men i bortre delen av straffområdet dyker Victor Moses upp. Direkt får jag hjärtat i halsgropen. Moses får bollen och skjuter iväg ett halvtaskigt skott. Lloris räddar men returen studsar på Wimmer och sedan letar den sig in i mål. 2-1 är ett faktum. Återigen ett mål som likt deras första kommer lite ur ingenting.

Därefter kommer en period på ca 10-12 minuter där Chelsea totalt dominerar matchen. Dom är såklart stärkta av sitt ledningsmål och börjar spela snabbare och rakare än tidigare, samtidigt som vi blir lite mer stillastående och bolltittande. Just där och då var jag väldigt rädd att dom skulle göra 3-1 och att sifforna sedan skulle springa iväg.

Men icke. Vi äter oss sakta men säkert in i matchen igen. Vi tar tillbaka kommandot och jagar febrilt ett kvitteringsmål. Återigen har vi bollinnehavet och vi försöker och vi försöker. Nkoudou kommer in sista 15-20 min och gör även han sin bäst match i höst. Han springer, springer och springer. Han vill skapa och han vill göra något med bollen. Vi anfaller och försöker men vi saknar just den där sista spetskvalitén i sista tredjedelen. Det är synd, väldigt förbaskat synd.

93 minuter har spelats och Michael Oliver blåser i sin pipa och matchen är över. Ett mycket orättvist reslutat men fotboll är inte rättvist. Det handlar om att göra mål och just det jobbet Chelsea bättre än oss i den här matchen. Men i allt övrigt var vi numret större, vilket ändå visar på en tydlig förbättring för oss som lag.

——

Ju mer jag har tänkt på matchen och matchbilden så har jag en tanke väldigt klart för mig: Vi spelade, över nästan hela matchen, riktigt bra. Vi ägde mittfältet och vi ägde bollen, vi pressade dom till misstag och framför allt spelade vi tillsammans som ett LAG. Jag måste återigen skriva att detta gör mig stolt. Det var kul att titta när vi spelade. Det var inte alls så där ångestladdat som det har varit sista månaden. Även om vi förlorar så gör vi en riktigt bra match, och även om den tanken kan vara riktigt svår att ta till sig så måste vi ändå vara såpass realistiska och inte bara se till resultattavlan.

Nu laddar vi om och taggar till inför Swansea nästa helg!!!

#COYS
#TTID

// Mikael Thunborg