All good things must come to an end.

Det är med klappande hjärta och en molande värk i magen jag läser igenom den exklusiva intervjun i The Mirror som precis har släppts med honom. Han, mannen som var hela anledningen till att jag började följa fotbollen på toppnivå på allvar. Som fick mig att, under VM i Sydafrika, i smyg hålla tummarna för Nederländerna. Som fick mig att gråta salta, bittra tårar när de förlorade den där finalen tack vare Iniesta (sen dess har jag heller aldrig riktigt klarat av La Liga). Mannen som väckte någonting i mig som jag aldrig förut hade känt men som likt en virvelvind kom in i mitt liv och med sin spelstil och hängivenhet gav allting sprakande nya färger. Fick mig att känna lycka, förtvivlan, eufori och raseri på ett sätt som förvånade mig. Som fick upp mina ögon för ett fotbollslag som jag sedan dess har varit besatt av, likt en efterhängsen hund. Mannen heter Rafael van der Vaart, laget är Tottenham Hotspur och jag kommer aldrig sluta tacka honom för att ha givit mig detta.

Jag tror inte att någon skulle kunnat förutspå, deadline day 2010 när vi med nöd och näppe lyckades knipa honom precis innan fönstret stängde, att det skulle bli en sådan känslosam kärlekshistoria, sprängfylld av minnen. Han var omtalad och etablerad, javisst, och alla trodde på honom. Men det betyder ju ingenting om du inte bevisar det också, men bevisade det gjorde han med besked. För det handlar ju inte bara om målen han gjorde (28 st) eller assisterna han spelade fram (18 st) utan allt där bakom. Allt svett, allt blod, alla tårar. Allt som han investerade i de 5 554 minuter som han sammanlagt spelade i vår tröja och den femdubbla mängden träningstimmar därtill. Det märktes alltid på planen, utan att kunna sättas in i ett statistikprotokoll. Man kunde se det i hans målgester (speciellt emot Arsenal, underbara scener) och i hans sätt att närma sig bollen. Hans holländska flyt och styrka trots sin lilla kroppshydda. Sen är han ju bara en människa, som alla vi andra. Med trubbel i sitt kärleksliv och inte alltid 100 % konsekvent i sitt spel på planen. Men sådant får man lov att ta. För i slutändan så tillförde han så mycket mer bra kvalitéer till laget än dåliga.

Förstå då när jag läser att han har sagt: “it was a stupid decision, the most stupid in my career to leave Tottenham. I absolutely regret it because it was the best two years in my football life.” Och därtill: “”Because I didn’t have a contract [this summer] I almost tried to come back [to Spurs], then Betis came and I decided to come to Betis, but Tottenham was always special. […] But if [Spurs] had wanted me, I would have gone [back]. But Betis came and the decision was quite quick: Betis.”. Då hör jag mitt tonårshjärta brista lite. Jag vet att det är dumt att hänga upp sin lycka på en så pengadominerad industri som dagens toppfotboll men att få veta att det fanns, ens en tanke från hans sida, på att han skulle dra på sig den där liljevita matchtröjan med vårat emblem på en gång till … Det är en kittlande tanke.  Han har tidigare spelat i Ajax, Hamburg och Real Madrid, topplag i Europa, ändå är det vårt älskade lag, Tottenham, som han tänker tillbaka på som de bästa åren i hans fotbollskarriär. Där kan vi snacka om bra omdöme. Han är en av de få spelare som jag har hört få snacka ont om, om ens någon, i alla fall inte i Tottenham sammanhang. Han visade alltid karaktär på planen och tog aldrig skit från någon. Sådant gillar jag i en spelare.

Det är jättesvårt att skriva en hyllningstext till min absoluta favoritspelare, som har visat mig så mycket och fått in mig på vägar jag förmodligen aldrig hade gått annars. Det är känslosamt och fruktansvärt svårt att sätta ord på. Men jag har försökt och lämnar det såhär nu med att konstatera: han var och han kommer fortsätta att vara, en legend. I (förhoppningsvis) mångas ögon men framförallt i mina.

Nu ska jag kanske presentera mig själv också, ett nytillskott på denna sida. Jag är 20 år, fotbollstokig och kommer ursprungligen från en håla utanför Göteborg men numera bosatt i Köln, Tyskland. Försöker bete mig lagom blasé kring normala människor men bryr mig alldeles för mycket om Tottenham för att det ska kallas friskt. Skriver med hjärtat men försöker använda hjärnan efter bästa förmåga. Som alltid taggad på en ny säsong och extremt nyfiken på hur detta lag ska ta sig! Om någonting är oklart eller du tycker att ”där slog hon huvudet på spiken!” är det bara att skriva.

// Emma