Så var det dags igen för ett hett derby

Är ni beredda på årets match i norra London? Personligen tycker jag att det känns lite skrämmande och otäckt på samma gång. Nerverna kommer vara på helspänn hela morgonen och förmodligen inte släppa alls taget om mig på hela kvällen.

Det som tyvärr påverkar fotbollen i högre grad än tidigare är allt bråk och kommersialism inom idrotten. Det där har påverkat i alla fall mig i högre grad än tidigare. De heta matcherna mellan Tottenham och Arsenal känns faktiskt inte så heta längre. En viss del har det väl att göra med att Arsenal i många år nu har varit så långt framme och lämnat oss i skymundan. De ser knappt matcherna mot oss som ”den stora matchen” längre. Mera att det är Manchester United och på senare år Chelsea som är det stora hotet mot Arsenal. Inte så konstigt kanske. Det gäller ju cupfinaler och ligatitlar. Inte en vanlig match i norra London som de aldrig brukar förlora. Nästan så det var bra att Sol Campbell gick över så elden blossade upp igen. Kanske hade folk struntat i att gå på matcherna annars. Nej, så illa är det inte. Det började ju tidigare och kommer fortsätta i all evighet till Gud sätter stopp.

Personligen började min avigsida mot Arsenal i tidig ålder. Redan som liten knatte i Åtvidaberg faktiskt. Det fanns en liten fet irriterande liten pojkvasker som ingen gillade. Han hade en vimpel som visade Arsenals märke. Jag gillade inte honom och han gillade inte mig. Vi visste inte då att klubbarna låg grannar. Men trevliga vuxna berättade gärna det för oss och hatet blossade upp ganska så intensivt. Min kompis som f.ö. också var Tottenhamkille gjorde livet surt för honom på alla sätt. Det bästa var när vi spelade en sommarcup på Kopparvallen och vi blev indelade i olika lag. Vårt lag hette såklart Tottenham. Hans fula lag hette Arsenal. Det var åtta lag och alla hade fått engelska namn. Vi vann turneringen genom att jag satte en frispark i krysset från 20 meter mot Liverpool. Hans fula lag kom trea tack var mitt mål. Ett av mina största fotbollsminnen.

Men nu är det dags igen för ett derby och det vore väl själva f*n om vi inte fick vinna på hemmaplan. Jag struntar i skador, avstängningar, formsvackor och tradition på senare år. Jag ger fullständigt sjutton i vilka som spelar. Jag kräver koncentration, vilja av stål och en total uppslutning av alla spelare. Alla ska vilja dö för en seger. Våra fans i hela världen är värda det.

Man kan se det på olika sätt.

Man går upp en solig morgon. Äter en nyttig god frukost med fil och all bran-flakes. Fixar lite kaffe och går ut på balkongen och tänder en cigg. Duschar och sätter på sig Spurskallingar, Spurströja och ett par rena fina jeans. Håret ligger perfekt. Plånboken är späckad av kosing och man sitter i en pub tillsammans med ett hav av Spursfans och bara njuter av ett fint spel och glada vänner. Ölen är kall och kostar 25 spänn. Vi firar segern tillsammans och vackra flickor kommer och vill delta. Man är världsmästare och går inte hem själv så att säga. Man blir inte ens bakfull och märker att pengarna är kvar i plånboken. Nästa match tack!

Man går upp efter att grannen har haft efterfest till klockan 04:30 och spelat techno och Magnus Uggla-låtar på en dålig stereo. Polisen har varit där och gråt och skrik i trappen till halv sex. Man ger upp och ska äta frukost och märker att kaffet är slut och kylen tom. Dåligt med kosing går man ändå till affären och får slåss med alkisar för att komma in. Handlar det nödvändigaste av en fet, ful, grinig hagga och tar sig lagom förbannad hem. Står i duschen och märker att varmvattnet tagit slut och schampot är illaluktande. Skit samma. Man går ner till puben och märker att det bara är Arsenalfans och ölen är ljummen och det finns bara Guinness att dricka. Fabregas gör 0-1 efter två minuter och Robinson vill inte vara med. Matchen slutar 0-2 och det blir slagsmål på puben. Fulla finnar slåss med engelsmän och man går hem själv. Klockan är inte ens sex och man är redan bakfull. Man stänger av telefonen och släcker ner. God natt!

Hur går det då? Jo, matchen slutar 1-1.