Tottenham mot Arsenal genom åren

Enligt många finns det inte många matcher som skapar så heta känslor som denna drabbning. Nu är det snart dags igen att våndas och livet som Tottenham-supporter gör sig påmind.

Dagarna innan det glödheta derbyt mot Arsenal kan det passa bra med en tillbakablick mellan lagen och se det historiska omfånget. Historien bakom varför vi är så bittra fiender kan ni läsa på annan plats. Här tar jag upp möten mellan lagen genom åren och lite personliga tankar kring derbyt.

Första gången vi möttes var 19 november, 1887. Naturligtvis vann Tottenham med 2-1. Matchen spelades inte klart, då Arsenal inte ville spela i mörkret utan åkte hem till de södra delarna av London där de hör hemma. Laget hette inte ens Arsenal utan Royal Arsenal. Första gången vi mötte dem i ligasammanhang var 4 december, 1909 då de hette Woolwich Arsenal. Matchen slutade 0-1 på bortaplan. Vi tog dem hemma året efter 3-1, 3 december, 1910. Darnell, Minter och Humphreys hette hjältarna den gången.

Mellan 1919 och 1921 möttes vi bara i London Comb. eftersom första världskriget pågick och att de av känd anledning blev invalda i ligan.

1921 var ett trevligt år. Vi vann FA-cupen och mötte Arsenal som nu hette just Arsenal och inget annat. Således den första matchen i ligan mellan lagen med nuvarande namn. Självklart vann Tottenham busenkelt med 2-1 inför 39 221 begeistrade åskådare. Cantrell och Bliss lekte in varsitt mål.

Åren som följde var inte så roliga för Tottenham. När Herbert Chapman tog över Arsenal började en era där de var riktigt bra. Tottenham hade det svårt och vi fick storstryk om och när vi mötte dem. 0-6 hemma och 1-5 borta kan noteras. Hemskt år, 1935. Spurs åkte ur och de vann ligan.

Om man ser till cuperna har vi faktiskt inte mötts så många gånger. Första mötet i FA-cupen kom inte förrän 1949. Horribel match där Arsenal vann med 3-0 hemma. Revanschen skulle komma 33 år senare. I Ligacupen är det ännu sämre. Tottenham mötte Arsenal 1968 i två stenhårda matcher. 0-1 borta, målet kom i slutsekunderna och 1-1 hemma. Jimmy Greaves gjorde målet för Spurs och deras mål kom slutsekunderna av samma målskytt som jag glömt namnet på och jag vill inte bli påmind om hans namn.

Varför nämner jag just Ligacupen? Jo, det är just det som är så signifikativt för Arsenal. Mål i slutminuterna och en makalös tur jämt. Jag vet att de har haft ett bra lag i perioder och förtjänar beröm för det. Men just deras tur är berömd i England. Några exempel; förutom Ligacupmatcherna mot Spurs, 1971 hade de vunnit cupen tursamt mot Liverpool och hade Tottenham borta två dagar efter i ligan. Arsenal var tvunget att vinna. Gissa om Tottenham var taggat? Hur gick det? 0-1 i sista sparken i matchen. Sjukt. Ligan skulle avslutas en fredagskväll 1989. Arsenal mötte Liverpool borta på Anfield. De var tvungna att vinna med två mål. Matchens sista spark 2-0 till Arsenal. Skulle sådant hända Spurs? Aldrig i livet.

Men ibland tycker jag att Tottenham får skylla sig själva. Man gav bort Pat Jennings till Arsenal och när han var bättre än någonsin. När han kom tillbaka till White Hart Lane vann hans lag med 5-0 dagen före julafton 1978. God jul önskade Lars-Gunnar Björklund i studion och ville sjunka genom golvet. Tur att matchen inte sändes live.

Nu är det dags för lite roliga minnen. Jag har länkat målen från matchen på påskafton 1983, 5-0 till Tottenham och man trodde knappt sina öron och ögon. Jag kommer ihåg att jag lyssnade på radion och reportern sade innan. Tottenham levererade en kraftig påsksmäll i London idag. Jag blev alldeles iskall innan jag hörde de goda nyheterna. Tottenham har ju en förmåga att svika ibland, som vi vet alltför väl.

12 januari, 1991 var jag själv på plats och såg Gary Lineker bränna chanser på löpande band. 0-0. Men året innehöll också klassikern på Wembley. FA-cupsemifinalen vi alla minns. 3-1 och alla njöt av Gazza’s sagolika frispark.

Det är med blandad förtjusning jag ser fram emot matchen på lördag. Den är väldigt känslosam och jobbig att titta på. Mycket beror ju på att vi inte har vunnit sedan 1999 efter 2-1 hemma trots att vi varit nära många gånger. Man minns Christian Zieges frisparkskanon och den tråkiga straffen som innebar kvittering, man minns också 4-5-matchen under 2004. Gör man fyra mål mot Arsenal hemma ska man vinna matchen, men icke Spurs inte.

1-2-förlusten 2002 där ett snöpligt skott tar på Darren Anderton och in i mål. Minns min historia med deras tur? Den måste ta slut. Men ibland kan även Spurs kvittera i slutet. Gus Poyet i Sol Campbells berömda ”welcome back” -match. Det är dags för Tottenham i år. Jag tycker vi är förtjänta av en klassisk seger.

Jag är övertygad om att vi gör en bra match på lördag. Kan Tottenham bara ha lite tur och kämpa som vildar vinner vi matchen. Det måste vara vår tur nu. Jag har en positiv känsla. Men det kanske man inte ska skriva.

Come on you Spurs!