Liverpool – Spurs 3-0

Raset fortsätter. Spurs är för tillfället mediokra. Anfallsspelet fungerar överhuvudtaget inte alls. Laget saknar tyngd, pondus och riktlinjer. I en timma höll vi trots det jämna steg med Liverpool men i slutändan räckte vi inte till. Det ser onekligen dystert ut.

Ett lag utan självförtroende och ett lag som inte har spräckt nollan på över sju timmars spel. Då krävs det en viss ödmjukhet och en viss självrannsakning över hur jag kunde tro så mycket på mitt kära Spurs. Har man inte slagit Liverpool på de tolv tidigare bortamötena fanns det ju ingen anledning att tro vi skulle bryta denna negativa trend. Nu förlorade vi med 3-0. Spurs största förlust på Anfield Road sedan säsongen 1996/1997.

Inledningsvis bjöds det inte på någon bra fotboll från någon av lagen. Lågt tempo där passningarna ofta hamnade till fel adress. Man fick vänta i nästan en kvart innan man kunde räkna till en målchans. Det var när Xabi Alonso utnyttjade ett långt inkast och han träffade bollen hårt med sin vänsterfot och Paul Robinson kunde med en tacksam blick se hur bollen för förbi på rätt sida av den vänstra stolpen..

Att John Arne Riise har ett hårt skott känner vi alla till och han försökte ungefär tio minuter senare att sätta en frispark från drygt 30 meter utan att lyckas, men han skulle höra tala om sig senare. Spurs första målchans dök upp strax efter. Det var en frispark slagen av Danny Murphy, tidigare i Liverpool, som hittade Ledley King vid den ena änden av straffområdet. Nu kom han tyvärr inte upp tillräckligt högt och missade att nicka bollen mot mål.

Den tid som återstod av första halvlek kunde knappast kallas för sevärd och de chanser som skapades var Liverpools. Den farligaste uppstod efter en hörna från Mark Gonzalez i Liverpool där Dirk Kuyt och Pascal Chimbonda kämpade om bollen i luftrummet och det slutade med att Chimbonda var nära att göra självmål, men bollen träffade målramen och returen missade sedan Mohamed Sissoko. När domare Howard Webb blåste av för halvtid fanns det fortfarande förhoppningar om poäng för spelet på plan, där var Spurs minst lika bra eller om Liverpool var minst lika dåliga.

Direkt i andra halvlek visade Liverpool att det var dem som har den bättre formen av lagen. Man drev upp tempot och Spurs fick genast svårt att hänga med och redan inom de åtta första minuterna hade Liverpool två utmärkta möjligheter att göra mål. Den bästa chansen av dem fick Kuyt som av någon underlig anledning blev störd av Craig Bellamy när han skulle nicka in ledningsmålet.

När Edgar Davids byttes in för Teemu Tainio efter en kvart skedde det tillfälligtvis en uppryckning från Spurs sida och det var holländaren som på egen hand tänkte se till att måltorkan var över när han fräckt snodde bollen efter en Liverpool-hörna och med ett snabbt passningsspel mellan medspelare kom han fri. Med en precis passning i sidled bara meter framför mållinjen var det upplagt för Jermaine Jenas att göra sitt enklaste mål någonsin. Att bollen inte hamnade innanför nätmaskorna är fortfarande ett mysterium. Min åttaåriga dotter hade gjort mål där. En miss som är ganska symptomatisk och visar mer vilka svårigheter ett lag har som är utan självförtroende.

Ridån för Spurs drogs definitivt ner bara minuter senare när Liverpool tog ledningen. Det hela börjar med att Steven Gerrard på ett alldeles för enkelt sätt tar lyckades ta sig förbi Benoit Assou-Ekotto och hittade sedan Bellamy som även han lyckades missa från nära håll. Här träffade han dock stolpen och Gonzalez höll sig framme och tryckte istället in returen. Detta mål tog musten ur Spurs både mentalt och fysiskt för efter det föll laget nästan ihop och Liverpool avgjorde med sjutton minuter kvar när Kuyt sköt bollen förbi Robinson upp i nättaket. Nu var det inte slut på eländet eftersom just denna Riise ville visa sin skottstyrka och med ett välplacerat skott från drygt 30 meter såg han till att det slutade med en klar 3-0-seger.

Liverpools seger går absolut inte att förklara bort. Själv tycker jag att den var något mål för stort. Att hitta något positivt om Spurs blir svårt. Det som däremot är säkert är att om Jenas satt sin chans skulle jag säkert ha något betydligt roligare att skriva om. Tron på laget har på nytt fått sig en allvarlig törn och nu väntar Portsmouth. De enda lag i ligan som har hållit nollan efter fem omgångar och jag är rädd att denna måltorka fortsätter. Ambitionen var inför säsongen att utmana de fyra främsta. Nu får Spurs se till att vi inte hamnar bland de fyra sista, men älskar laget det gör jag fortfarande.

Liverpool (4-4-2):

J Reina
S Finnan – S Hyypiä – D Agger – J A Riise
S Gerrard – X Alonso (J Carragher 83) – M Sissoko – M Gonzalez (F Aurelio 76)
D Kuyt – C Bellamy (L Garcia 67)

Avbytare: J Dudek, P Crouch.

Spurs (4-4-2):

P Robinson
P Chimbonda – M Dawson – L King – B Assou-Ekotto
J Jenas – D Murphy (Mido 79) – D Zokora – T Tainio (E Davids 60)
R Keane – J Defoe

Avbytare: R Cerny, Y-P Lee, T Huddlestone.

Målskyttar:
1-0 Mark Gonzalez
2-0 Dirk Kuyt
3-0 John Arne Riise

Varningar:
Sami Hyypiä 68

Domare: Howard Webb

Publik: 44 330 åskådare