Inför Arsenal FC – Spurs

Alla vet att mycket står på spel i ett derby i norra London, men när lagen drabbar samman på måndagen så står det mer än stolthet på spel för båda lagen. Då Spurs spelar för en europacup-plats och nöjet att definitivt spela bort Arsenal från chans till ligaseger, medan Arsenal spelar för att slippa kvala till CL i vår.

Preliminära laguppställningar

Spurs:

———————————Paul Robinson—————————

Stephen Kelly—-Michael Dawson—-Ledley King—-Erik Edman

Simon Davies—–Michael Carrick—–Sean Davis—-Andy Reid

———————Jermain Defoe——Frederic Kanouté————–

Arsenal:

———————————Jens Lehman—————————-

Lauren——-Phillipe Senderos——-Kolo Touré——Ashley Cole

Gilberto Silva—Patrick Vieira—–Cesc Fabregas—-Robert Pires

———————–J A Reyes——Dennis Bergkamp————–

Derbydags och vad ska man egentligen skriva om det som inte redan skrivits? Det är ju självklart någonting som alla Spurs-supportrar ser fram emot ända från den dag då spelschemat presenteras och med höstens osannolika möte fortfarande på näthinnan så vet man att man egentligen kan förvänta sig vad som helst.
Arsene Wenger sa efter 4-5-matchen på White Hart Lane att dessa matcher antingen är täta matcher med få mål, eller så är de helt galna och allt möjligt konstigt händer.
Så var det verkligen i höstas.
Spurs tog – mycket rättvist – ledningen runt två tredjedelar in i första halvlek genom Nourredine Naybet och man började tänka att detta nog skulle gå vägen.
Spurs var klart det bästa laget i första och spelade så fint att till och med Gooner-Thylin var tvungen att erkänna att grabbarna från N17 spelade den fina fotboll som Arsenal gjorde sig kända för förra säsongen.
Tyvärr kom dock inte Spurs till halvtidsvila med ledningen intakt och redan där kan ödet ha beseglats. Hade domaren upptäckt Henry´s offside vid deras kvittering tror jag inte att andra halvleken hade blivit som den blev. Arsenal tog ledning genom straff och spädde sedan på ytterligare genom Vieira innan Jermain Defoe dunkade in bollen i klykan och ingjöt nytt hopp hos oss rättrogna.
Men Spurs backlinje hade andra planer och skänkte bort ännu ett mål och sedan ytterligare ett. Spurs reducerade visserligen två gånger om, men när krutröken till slut lagt sig på White Hart Lane stod Arsenal som slutsegrare med otroliga 4-5.

Men det var då det och på måndag är det en ny match och nya förutsättningar för båda lagen.
För Spurs handlar det lika mycket om att samla på sig så många poäng som möjligt i jakten på en UEFA-cupplats, som det handlar om att ge sig själva och sina supportrar ”bragging-rights” och att få vara herre på täppan i norra London.
För trots att onsdagens resultat inte var vad Spurs hade hoppats på, så har man fortfarande en bra chans att nå den sjunde (eller bättre) platsen i ligan då många av konkurrenterna tappade viktiga poäng på lördagen. Bara Middlesbrough tog fullpoängare och tog med det sig upp på en sjundeplats. Att det var Spurs senaste banemän, West Bromwich, som fick se sig besegrade med 3-0 av Boro ska vi kanske inte gå in för mycket på. Det är bara deprimerande.
En extra sporre (no pun intended) för Spurs kan vara det faktum att om de tar poäng på Highbury så innebär det att Arsenal nu är helt utan chans att vinna ligan. Då är istället Chelsea klara mästare, men om Spurs vinner eller tar poäng, så tror jag att de flesta Spurs-fans kan leva med att vi då ger titeln till klubbens näst största rivaler. Jag skulle då verkligen kunna acceptera det, speciellt då det känns som Chelsea inte längre tävlar på lika villkor längre. Hade Spurs haft Rysslands halva BNP till förfogande att slösa på fotbollsspelare skulle de nog också kunna vinna ligan.
Om det även hjälper Manchester United att knappa in på Arsenal och plocka andraplatsen och tvinga Arsenal till kvalspel till CL, så är det också en bonus, men först och främst är det Spurs kamp om europaplatserna det handlar om.

Det verkar som att alla Spursspelare kom intakta ur mötet med Albion och att Jol har samma lag till förfogande som då. Endast Michael Dawson har rapporterats med vissa problem, men de ska mest vara blåmärken och småsmällar. Dessutom ska Frederic Kanouté och Mido kunna vara spelklara från start och det ger lite välbehövliga valmöjligheter till Martin Jol. Det går inte att spela med Robbie Keane och Jermain Defoe tillsammans på topp mot ett lag som Arsenal. Spurs skulle inte kunna hålla i bollen i mer än tio sekunder och med ständigt hamna under hård press. Om alla anfallare är tillgängliga så är det mest troligt att Kanouté och Defoe får starta matchen ihop. De verkar vara Jols förstaval i anfallet.

Resten av laget kommer nog att vara det samma som mot Albion, men man får lägga in reservationer på ett par positionen och de är båda på vänsterkanten. Thimee Atouba är ju tillbaka från avstängning och gjorde ett mycket fint inhopp senast och kan ersätta Erik Edman. Jag tror dock att Edman spelar, då han har varit i fin form på sistone och är klart ett bättre defensivt alternativ än vad kameruanen är. Edman blev visserligen utbytt redan i paus senast, men det berodde mest på att Jol gick ner på en trebackslinje för att få mer alternativ i anfallen.
Edman stod även för en bra insats senast lagen mötte och la inga fingrar emellan. Något som irriterade Fredrik Ljungberg märkbart. Edman tryckte till landslagskollegan ordentligt ett par gånger och det tyckte tydligen inte Ljungberg alls var hippt. Hans marknadsvärde skulle ju sjunka betänkligt om han dök upp på nästa kalsongplåtning med blåmärken på höfterna.

Och det är just blåmärken på Ljungbergs höfter som utesluter honom från måndagens match. Ljungberg har missat ett par av de senaste matcherna och är inte tillräckligt återställd för att återigen utsätta sig för stryk av Habo-Erik.
Mot Chelsea ersatte Gilberto Silva på högerkanten och han lär troligen fortsätta där. Utan Ljungberg på kanten förloras mycket av Arsenals anfallsspel och vi kan nog förvänta oss att Silva mer kommer att befinna sig i en innermittfältsposition tillsammans med Patrick Vieira och Cesc Fabregas och låta Robert Pires dra i trådarna i en ganska fri mittfältsroll.
Och trots att Ljungbergs frånvaro kommer att märkas i Arsenals spel, så går det inte att jämföra med hur mycket avsaknaden av Thierry Henry kommer att märkas. Mannen som aldrig tycktes bli skadad har nu missat flera matcher i rad med en ljumskskada och Arsenal är inte alls samma lag utan fransmannen. Han har haft sitt finger med i hela 40 (25 mål och 15 assist) av Arsenals totalt 73 mål i Premier League den här säsongen. Ingen annan spelare i ligan är så viktig för sitt lags anfallsspel som Henry är för Arsenal. Även om han aldrig kan prestera i europeiska stormatcher så tycks han alltid kunna göra lite som han vill i den ibland taktiskt lite efterblivna engelska högstaligan.
Istället är det Real Madrid-wannabeen José Antonio Reyes som har tagit steget upp i anfallet för att göra åderlåtne Dennis Bergkamp sällskap. Reyes må vara en duktig fotbollsspelare, men han skulle nog vara bättre om han slutade drömma sig bort från London och koncentrera sig på fotbollen. Han inledde säsongen på ett formidabelt sätt, men så fort han började lite för många sparkar på smalbenen och Real Madrid´s intresse gjorde sig känt har han inte alls gjort sin talang rättvisa.

När man pratar eller skriver om Arsenal så finns det alltid ett ämne som är väldigt svårt att undvika; Sol Campbell. Jag tänker inte gå in på något gammalt groll här. Dels för att det är väldigt tröttsamt och dels för att alla redan vet allt om omständigheterna kring hans kontroverser.
Däremot så kan vi konstatera att mittbacken nu åter igen är redo för spel, efter ett par veckors skadefrånvaro. Däremot anses han inte längre lika dominerande och viktig för Arsenals försvarsspel att Wenger vill chansa med att spela en otränad Campbell. Anledningen till det är till stor del schweizaren Senderos förtjänst. Arsene Wenger upphör aldrig med att presentera den ene efter den andre unga spelare som håller en skrämmande hög klass. Bara den här säsongen har Cesc Fabregas stigit upp till att bli en av de mest imponerande unga spelarna i världen.
Och nu har kanske Phillipe Senderos tagit samma kliv. Arsenal har inte förlorat på de tio senaste matcherna och lagets tidigare i år så darriga försvar har bara släppt in ett mål på de nio senaste matcherna. Och denna förändring har skett när Sol Campbell har varit skadad.

Men med eller utan Sol Campbell kommer detta att bli en riktigt tuff match för Spurs. Kommer Tottenham taggade direkt in i matchen, som de brukar göra mot Arsenal nu för tiden, så har man stor chans att ta poäng. Spurs har spelat väldigt aggressivt och högt från start de två-tre senaste mötena mot Arsenal och har tagit dem lite på sängen. I morgon är inte Michael Brown med och det måste betecknas som ett avbräck för Spurs. Han har ofta varit ”startharen” för Spurs i de mötena och varit en riktig obehaglig motståndare för Arsenals innermittfält. Och det är just innermittfältet där Spurs måste vara hetast även nu.
Michael Carrick och Sean Davis besitter nyckelroller både offensivt och defensivt. De får inte lämna en tum över till Patrick Vieira och Fabregas i försvarsspelet. Carrick kommer att behöva ta upp en ganska låg position för att hindra Bergkamp från att få bollen framför Spurs backlinje och kunna vända upp och då krävs det att Davis stannar lite högre och brottas med Patrick Vieira och Fabregas. Vinner Spurs mittfältet så hamnar man automatiskt högt uppe i planen och snabbt kan ställa om till anfall. Annars tror jag Spurs kommer att få stora problem med att få igång eget spel och mest måste förlita sig till långa bollar mot Kanouté.

Har Spurs en bra dag och Arsenal har en lite sämre dag kan Jol bärga en eller flera poäng, men då gäller det att man verkligen är på hugget hela matchen igenom.

Claes Persson