Spurs – West Bromwich Albion 1-1

Buropen som ljöd över White Hart Lane när domare Chris Foy blåste för halvtid sa allt om hur hemmalaget uppträdde under de första 45 minuterna av mötet. Spurs lyckades visserligen kvittera i andra halvlek, men detta var allt annat än en match som ingjuter höga förväntningar inför måndagens derby.

Premier League
Onsdag den 20 april 2005
White Hart Lane
35 885 åskådare

Slutresultat: 1-1
Halvtid: 0-1

Mål:
0-1 Zoltan Gera (24:e minuten)
1-1 Robbie Keane (51:a minuten)

Varningar:
Michael Dawson (8:e minuten)
Andy Reid (90:e minuten)

Spurs:

———————————Paul Robinson————————

Stephen Kelly——-M Dawson——-Ledley King——Erik Edman (ut45)

Simon Davies—-Michael Carrick—Sean Davis(ut45)—Andy Reid

——————-Jermain Defoe(ut75)–Robbie Keane—————

Subs:
Radek Cerny
Mido (in 45)
Reto Ziegler (in 75)
Dean Marney
Thimee Atouba (in 45)

West Bromwich:

———————————-Russel Hoult—————————-

Ricardo Scimeca—-Neil Clement—-T Gaardsoe—–Paul Robinson

Zoltan Gera—–Ronnie Wallwork—-K Richardson(ut23)-Richard Chaplow

—————-Kevin Campbell(ut60)–Nwankwo Kanu(ut83)———-

Subs:
Tomasz Kuszczak
Darren Moore (in 60)
Martin Albrechtsen
Junichi Inamoto (in 23)
Robert Earnshaw (in 83)

Buropen som ljöd över White Hart Lane när domare Chris Foy blåste för halvtid sa allt om hur hemmalaget uppträdde under de första 45 minuterna av mötet.
Som vi sett så ofta den här säsongen började Spurs på ett riktigt undermåligt sätt. Man lät mer eller mindre West Bromwich ta initiativet direkt och det höll på att straffa redan i den andra spelminuten då Zoltan Gera mirakulöst lyckades missa öppet mål på returen efter att Michael Dawson blockerat Kevin Campbells skott.
Om inte det var nog så hade Neil Clement en frispark i stolpen ett par minuter senare och Spurs var verkligen i gungning.
West Bromwichs stressade sönder Spurs och deras höga tempo skar gång på gång genom och sträckte lika många gånger ut Spurs desillusionerade backlinje.
Och att Albions börjar matcher i ett högt tempo är faktiskt något Spurs borde ha förväntat sig och varit beredda på, för det är en taktik de har tillämpat i varje möte lagen emellan i år.
Trots att Spurs till slut lyckades vinna FA-cupomspelet på White Hart Lane med 3-1 var det gästerna som började bäst och kunde mycket väl ha gjort både två och tre mål utöver det enda de gjorde under de första 45 minuterna.

I den 24:e minuten av matchen så skedde till slut det oundvikliga. Kevin Campbell skarvnickade debutant Chaplows hörna mot bortre stolpen och där kunde Zoltan Gera helt ostört dyka upp och förpassa in ett för WBA välförtjänt ledningsmål.

Tottenhams spel till en början totalt uddlöst och utan Frederic Kanouté på plan (han led tydligen av en skadad nacke om jag förstod det rätt) fanns det ingen som kunde ta emot och hålla upp bollen i anfallet. Jermain Defoe och Robbie Keane är båda två väldigt duktiga anfallare, men de kan inte spela tillsammans, punkt slut.
De söker samma positioner på plan och de behöver bägge två spela med en större kollega för att få ut sitt bästa.

När dessutom mittfältet misslyckas med att få tag i bollen så börjar och slutar ofta Spurs anfall med en långboll från backlinjen upp till………………..ingenting alls.

När Spurs väl började få tag i bollen och kunde börja styra spelet, så spelade det ingen större roll om de kom förbi på kanterna eller inte, för vilken nytta gör ett inlägg in i straffområdet om Spurs har planens två kortaste spelare till att nicka in dem?

Efter runt trettio minuter hade dock Spurs kommit till tals med gästernas höga tempo och man kunde i långa stunder njuta av bollinnehavet, men mer än så blev det knappt under halvleken. Närmare än en farlig nick över mål av Stephen Kelly kom man aldrig och när halvtidsvisslan ljöd var det nog inte publikens burop som orsakade den största oron hos spelarna.
Elva fördömda män (nåja, de kanske inte är män. Medelåldern på Spurs startelva var idag 23,54 år och då är man nog mer en pojke. Äldst var Erik Edman med sina 26 år) stegade ut mot omklädningsrummet väl medvetna av att de där skulle stöta på en ursinnigt frustande holländare, som vet hur man låter folk få reda på att de inte duger.
-”You lot´sch a dischgrasche! You abscholutely schtink tonight!”

Något behövdes göras i halvtid och mycket riktigt bytte Jol friskt och tack och lov var Mido tillräckligt friskt för att kunna komma in och tillföra lite höjd och styrka till Tottenhams anfall under fyrtiofem minuter.
Även Erik Edman fick lämna planen för att ge plats åt Thimothee Atouba i ett försök av Jol att få in lite fler alternativ till Tottenhams anfall.
Och visst gav bytena utdelning nästan direkt; redan i andra halvlekens första minut trängde sig Mido genom WBA´s backlinje, och avlossade bössan, men bollen träffade tyvärr nätet på fel sida om stolpen.
I den 51:a minuten kom dock det vi suttit och väntat på och exakt vad Tottenham behövde när Mido – återigen Mido – tvingade Neil Clement till en svag nickrensning som hamnade på läppen hos Robbie Keane som dängde in bollen från 15 meters avstånd.

West Bromwichs svar på Spurs kvitteringsmål och nyvunna kommando samt Mido´s intryck på matchen var att byta in en tredje mittback, i form av monstret Darren Moore, för att försöka punktmarkera ut Mido ur matchen. Dessutom tog Thomas Gaardsoe upp en position strax framför sin backlinje för att försöka få tag på Spurs släpande forward, som självklart oftast var Robbie Keane.
Jag har svårt att utse Bryan Robson till ett taktiskt geni, men dessa förändringar var precis rätt medicin för att West Bromwich skulle komma tillbaka in i matchen igen.
Trots att Spurs fortsatte att ha mest bollinnehav så lyckades man aldrig luckra upp West Brom tillräckligt mycket för att skapa några ordentliga målchanser. Det närmsta mål Spurs kom ett vinstmål var från Andy Reids jättebössa från 30 meter, som snuddade vid utsidan på Russel Hoults stolpe.

I ett sista försök till förändring testade Martin Jol med att plocka ut Jermain Defoe och sätta in Reto Ziegler för att stadga upp mittfältet och komma ut riktigt brett mot kanterna i en uppställning som mest borde ha liknat 3-4-1-2.
Något mer mål blev det dock aldrig i matchen och som matchen verkade så var det kanske mest rättvist.

Det är visserligen alltid trevligt med rättvisa, men i den här matchen skulle Martin Jols mannar ha tagit på sig sin finaste Idi Amin-kostym och på diktatoriskt manér skapa sin egen rättvisa och förvisa gästerna ännu längre ner under nedflyttningstreckets hotande bila.
Ska man på allvar utmana ligans toppskikt måste matcher av den här typen vinnas. Nu har samtliga lag som tidigare idag befann sig på nedflyttningsplats kommit till White Hart Lane och tagit poäng den här säsongen och det är just resultat som dessa som har gjort Tottenham Hotspur till det mittenlag man har varit dömt till de senaste åren.
Det har aldrig varit Gustavo Poyet, Gary Doherty, Andy Booth, Paolo Tramezzani, Ramon Vega, Alan Sugar eller David Pleats fel att det har blivit så. Problemet finns snarare i en slags kollektiv delusions of grandeur, där alla associerade med klubben tror att man per automatik kommer att slå mindre bemedlade klubbar bara för att man är Tottenham Hotspur och vann dubbeln någon gång då Zimbabwe fortfarande hette Rhodesia.
Bara för att man var en av de fem, giriga och självgoda, ”storklubbar” som 1992 såg till att starta Premier League, så betyder inte det att övriga klubbar står i tacksamhetsskuld till Spurs för att de får vara med och leka i fotbollens finrum och kommer till White Hart Lane på ren artighetsvisit.

På något konstigt och perverterat sätt så är det trots allt resultat som idag som gör att man fortfarande är intresserad och tycker det är väldigt kul med fotboll. Det lag som vill mest vinner en fotbollsmatch och då spelar det ingen större roll vilket lag som står på andra sidan.
Idag var det tydligt att West Bromwich Albion vill stanna kvar i Premier League mer än vad Spurs vill kvalificera sig Europa-cupspel. Tyvärr.

* Jag vill avsluta med att säga att jag inte alls är så bitter som jag kanske låter. Mina förhoppningar inför denna säsong var att Spurs skulle hamna på övre halvan av tabellen samtidigt som man gör fler mål än man släpper in och det ser ju ut att hända. Så, på det stora hela, är jag nog ändå rätt nöjd med säsongen än så länge, även om bakslag som dessa fullständigt retar gallfebern på mig.
Europacuperna finns kvar även efter nästa säsong och Spurs kommer att komma dit. Det är jag alldeles övertygad om. Denna hybrid av Xanadu, Nangiala och Utopia som vi kallar UEFA-cupen kommer snart att även inkludera Spurs.

* Som jag tidigare nämnt var Spurs medelålder på förstaelvan 23,54. Dessutom var sex av spelarna från England, tre från Irland, en från Wales och en var från Habo i Jönköpings Län. Det är kanske ingen kvalitetsstämpel i sig att nästan bara ha unga spelare från de brittiska öarna, men det är ganska coolt.

* På måndag vinner vi det allra sista North London-derbyt som någonsin kommer att spelas på Highbury och då kommer allt att kännas bra igen.

claesoul