Spurs – Fulham FC 2-0

Mål från de båda inhopparna Kanouté och Robbie Keane gav Spurs en välförtjänt seger i en match som man dominerade från start till slut.
Fulham hade inte mycket att säga till om i matchen och hade inte Spurs saknat den där riktiga spetsen i anfallsspelet kunde siffrorna tillskrivits än högre.
Men ändå en fullt godkänd insats som äntligen bärgade en seger i ett London-derby.

Premier League
Lördag den 26 februari 2005
White Hart Lane
35 885 åskådare

Slutresultat: 2-0
Halvtid: 0-0

Mål:
1-0 Frederic Kanouté (78:e minuten)
2-0 Robbie Keane (90:e minuten)

Varning:
Lee Clark (77:e minuten)

Spurs:

——————————-Paul Robinson——————-

Stephen Kelly——N Naybet—-Ledley King—Erik Edman

Simon Davies—Michael Brown–Michael Carrick—Andy Reid

————-Jermain Defoe (ut 73)—-Mido (ut 78)————

Subs:
Radek Cerny
Robbie Keane (in 78)
Frederic Kanouté (in 73)
Reto Ziegler
Noé Pamarot

Fulham FC:

——————————-Edwin van der Sar—————————-

Liam Rosenior——Zat Knight——-Alain Goma—–C Bocanegra

————-Lee Clark—Papa Bouba Diop—Claus Jensen (ut 86)—-

Thomasz Radzinski—————————————-Luis Boa Morte

—————————– -Andrew Cole (ut 59)————————–

Subs:
Mark Crossley
Brian McBride (in 86)
Collins John (in 59)
Sylvain Lewinski
Moritz Volz

———————————

Under de första elva minuterna som Robbie Keane tillbringade på planen, efter att ha ersatt den imponerande Mido, tyckte jag mig se en spelare helt utan självförtroende.
Han behandlade bollen som en badboll och han missade två väldigt, väldigt bra chanser.
Tanken som slog en var att han nu var demoraliserad av att finna sig i att vara fjärdeval som forward för dagen.
Men så får han en målchans till i matchen, en livlina att visa upp sig för Jol, och det sättet som han förvaltade den på undanröjde alla mina tvivel om att Keane har gett upp jakten på en plats i startelvan.
Han tar emot en boll i fart, med bollen i fortsatt kontroll mer eller mindre brottar han ner Boa Morte och lurar ner en stackars van der Sar innan han lekfullt lätt rundar Fulham-keepern och lägger in bollen i öppet mål.
Det finns väldigt mycket kvar att önska av Robbie Keanes spel, men han kan banne mig fortfarande göra snygga mål.
Det är till och med så att man börjar tro att han missar de enkla lägena för att spara sitt krut när de svåra chanserna kommer. De målen som visas på Sportspegeln.

Martin Jol valde i alla fall att starta med Jermain Defoe och Mido på topp, vilket innebar att både Keane och Kanouté fick nöja sig med var sin plats på bänken.
Andy Reid fick platsen till vänster på mittfältet på bekostnad av Reto Ziegler.
Även Erik Edman var reinstallerad i elvan, då Atouba inte kunde medverka på grund av skada och Edman gjorde sig sannoligen ingen otjänst inför framtida laguttagningar.

Matchens inledningsminuter spelades i ett ganska högt tempo och Spurs passningsspel sågt väldigt piggt ut, men tempot mattades allt eftersom matchen gick.

Men det var ändå Spurs som dominerade handlingarna på plan i form av bollinnehav och intentioner.
Fulham var tillfreds med att ligga lågt i defensiven och lita på att man skulle kontra in ett mål.

För Tottenhams del satsade man på att utnyttja kanterna och de ytor som öppnades där i och med Fulhams system med väldigt offensiva yttrar.
Framför allt utnyttjades högerkanten väldigt bra där Stephen Kelly kom med sina outtröttliga offensiva löpningar.
Det såg väldigt intressant ut på mittfältet, med Andy Reid och Simon Davies som ”flytande yttrar”, som inte tvekade att ta ett par steg in i banan. Mest för att släppa fram ytterbackarna på överlappningar, men också för att reducera det numerära överläge Fulham hade på innermittfältet.
När bollarna väl tagit sig ut till ytterbackarna så stannade dock anfallen av lite grann.
Bygger man sitt spel så pass mycket som Spurs gjorde idag på sina ytterbackar i offensiva positioner, så gäller det att man även har ytterbackar som klarar det spelet. Tyvärr känns det lite som om Stephen Kelly fortfarande är lite osäker och nervös med boll och istället för att våga slå de där vågade och ibland avgörande passningarna hamnar passningarna istället bakåt till Naybet.
Men med fler matchen under bältet kommer även självförtroendet och med det kommer Kelly att kunna bli en mycket duktig högerback.
Förutom hans lite försiktiga spel i offensiven, så var Kelly´s insats imponerande, framför allt defensivt och inte minst i det defensiva huvudspelet.
Det samma måste även gälla för Erik Edman, då varken Boa Morte eller Tomasz Radzinski hade någon större dag och var väldigt osynliga matchen igenom.
Inte heller Andy Cole hade en större dag och det måste med all rätt tillskrivas Noureddine Naybet och Ledley King som utgjorde navet i det för dagen väldigt säkra försvarsspelet.
Så fort Fulham väl erövrat bollen och sökte sina offensiva alternativ så kom, den av Naybet mästerligt regisserade offside-fällan. De avstyrde Fulhams anfall innan de ens hade börjat och Andy Cole såg med all rätt väldigt frustrerad ut och blev till slut utbytt.

Lika imponerande var dock inte anfallsspelet.
Spurs hade ett bra passningsspel och Jol verkar ha drillat in en bra spelidé i laget som man kanske kan benämna som ”possession football”.
Spurs har mycket boll och man förflyttar bollen bra från kant till kant. Tyvärr så stannar det ofta där. Man har inte riktigt förmågan att hitta de avgörande passningarna när man väl dragit isär motståndarförsvaret. Och när man väl når in med bollen till någon av anfallarna, så känns det lite som de lämnas lite vind för våg att hitta till målchanser.
De får inte det önskvärda understödet från mittfältet. Om nu Jol föredrar att inte attackera med någon av innermittfältarna, så ligger det på yttermittfältarna att komma i position i straffområdet. Något de inte gör tillräckligt ofta och bra.
Framför allt hade Andy Reid ingen bra match och man är beredd att hålla med hans förra manager, Gary Megson, när han påstår att Reid inte är tillräckligt bra tränad.
Han ser faktiskt stabbig ut och det verkar som om orken tryter ganska snabbt när han tar en löpning.
Hans arbetskapacitet håller inte heller högsta klass än, då han inte verkar vara intresserad av att vinna tillbaka bollen efter att han förlorat den.
Med tiden kan Andy Reid bli riktigt bra, men han har inte det rätta matchtempot i kroppen än.
Han fick dock nytt liv när Robbie Keane kom in i matchen och avslutade matchen bra.

Men precis när man började misströsta och tro att Spurs, trots ett bra spel inte skulle få med sig de förtjänade poängen så visade Martin Jol varför det är så viktigt att ha fyra stycken riktigt bra anfallare.

Jermain Defoe lämnade i den 73:e minuten plats för Frederic Kanouté som inte behövde mer än fyra minuter på sig för att ge Spurs ledningen med en lurig, men på intet sätt otagbar, frispark. Jag vet inte vad van der Sar gjorde, men han hade kanske förväntat sig ett skott över muren eller att någon annan skulle slå frisparken, men han stod i alla fall som fastfrusen på mållinjen medan Kanoutés skott letade sig in i holländarens vänstra burgavel.

Precis efter målet bytte Jol ut Mido, som gjorde allt rätt i matchen förutom mål, mot Robbie Keane och i det läget av matchen var det exakt hans snabbhet som behövdes när Fulham gjorde sina sista försök att få till en kvittering.

Trots att Keane började med att tappa bollen ett par gånger, missa två mycket bra målchanser så var det slutligen han som fick sätta pricken över i:et och döda matchen.

Det ljuvliga målet till trots, så var inte hans insats tillräcklig för att belönas med en plats i förstaelvan.
Jermain Defoe är väl i stort sett självskriven, Frederic Kanouté stod för ett mycket bra inhopp och så imponerade Mido väldigt mycket idag och hittills tyder allt på att det är en riktigt bra värvning av Arnesen och Jol.
Mido var nog, tillsammans med Naybet och Ledley King, den bästa Tottenham-spelaren idag.
Även Stephen Kelly förtjänar mycket beröm och helt plötsligt känns inte Noé Pamarots frånvaro lika förbryllande längre.
Carrick och Brown gjorde ett bra jobb på innermittfältet, framför allt defensivt såg de till att göra det svårt att förstå att Fulham faktiskt hade en man mer på mitten av fältet.
Simon Davies, Jermain Defoe och Andy Reid var väl godkända, men det förväntas mer av dem.

Och så lyckades då äntligen Spurs att vinna ett London-derby och även om insatsen idag inte var helt imponerande så var den ändå – i motsats till vad de engelska kommentatorerna och Gooner-Thylin påstår – ganska bra. Framför allt visades tecken på ett spel som med tiden och med fortsatt drillning kan visa sig bli riktigt bra.

Kanske tillräckligt bra för att knipa åt sig en tabellplats som leder till UEFA-cupspel nästa säsong. Spurs ligger nu bara två poäng bakom Middlesbrough på en sjätte plats och ytterligare två bakom Liverpool.
Inte så dåligt för att vara ett till stora delar helt nytt lag.

Av claesoul.