BAKOM KULISSERNA: Jan Juhlin

Nu kan ni läsa om THSS ordförande, tillika krönikör och nyhetsrapportör för spurs.se. Denna goa' gubbe heter Jan Juhlin och bor i Göteborg.

Jag föddes under en synnerligen lycklig stjärna, och året slutade på 1. Få visste nog när jag skrek mitt första primalskrik att jag egentligen vrålade ”Come on you Spurs”! Inte ens jag själv visste det förrän jag var 7 år, och en hyfsat intelligent pôjk. På den tiden, i Göteborg, så var det lätt att hålla på Blåvitt, fast egentligen var det inte det heller, med tanke på att de under 70-talet inte direkt bjöd på champagnefotboll, men på något sätt höll det där i sig, och då var det också lätt att hitta något lag i England som hade Blått och Vitt. Många polare tog den enkla vägen till framgång och valde Liverpool, som ju då hade ett fantastiskt lag, men vem fan har sagt att man måste göra livet enkelt när man kan komplicerade det istället.

Efter VM -78 så blev det än lättare att hålla på Spurs, för visst var det oerhört coolt när Ossie Ardiles och Ricardo Villa klev in på the Lane, och när dessa sedan blandades med bland annat Hoddle, Galvin, Armstrong och Falco så började min själ att finna rätt. När Blåvitt sedan blev överkörda av Arse**l den 5/3 1980 så satt spiken i kistan. Mina Blåvita barnår byttes successivt ut mot en fullständigt passionerad kärlek gentemot Tottenham Hotspur. Så enkelt kan det vara att hitta rätt, och i slutet av mitt 15:e levnadsår var kärleken fullständig då jag själv för första gången klev in på White Hart Lane, för att se Spurs slakta Leicester med 5-0, med den store målkungen Clive Allen i toppform. Jävlar vilket lag vi hade på den tiden.

Ju äldre man blir desto visare blir man. I fallet med mig och Tottenham vet jag inte om det stämmer. I takt med motgångarna under 90-talet så växte sig passionen bara starkare. White Hart Lane besöktes titt som tätt och när jag träffade min fru 1992 så blev hon ganska snabbt varse om att det var en fullständigt Tottenhamtokig gubbe som hon träffat, framför allt som vi var totalt fasthamrade i ingenmansland i ligan. Klinsmanns ankomst till N17 var en stor händelse, men när han lämnade inför 1996/1997, så undrade jag vad i helvete jag höll på med 1-7 mot Newcastle och 1-6 mot Bolton inom loppet av en månad fick det att vrida sig i magen. Fast det är klart, med dom gubbarna vi hade på den tiden så kunde man inte vänta sig något annat…Sinton, Dozzel, Fox och Vega var väl inte direkt ljuspunkter i Tottenhams historia.

Två år senare upplevde jag dock en kick där bak, och när Nielsen knoppade in 1-0 mot Leicester och jag missade planet hem till Götet för att jag inte kunde slita mig från matchen, så sprang det liljevita blodet likt en vårflod genom min kropp. Att segern togs med djävulen vid rodret har jag nästan lyckats förtränga.

Inte fan fick man glädjas länge, för snart var den grå vardagen tillbaka. Ja, ni vet exakt vad jag menar. En gnutta hopp här som släcks bara för att tändas i någon enstaka match, en mittback som jag glömt namnet på som visar var hans hjärta hör hemma och samtidigt sviker all sin historia och sagda kärlek, en gammal hjältes hemkomst som bara kändes som ytterligare en pensionär på ett ålderdomshem som höll på att rasa. Ja, inte kan man direkt säga att det har varit en njutning att vara Tottenhamsupporter, men vem har sagt att livet skall vara enkelt. Dessutom handlar det inte om att njuta. Det handlar om historik, om traditioner, om vad fotboll handlar om, om namnet Tottenham, om allt det där som inte finns i någon annan klubb. Det handlar om ren pur kärlek och vem kan förklara den.

Till min stora glädje har min indoktrinering av sonen lyckats, och vid 7 års ålder kliver han stolt omkring i Tottenhamtröja efter Tottenhamtröja på skolan, och häromdagen kom min dotter fram och sa ”Pappa jag vill ha en rosa Tottenhamtröja – finns det” – 5 år och så gudomligt intelligent. Nu blir det 25:e resan till White Hart Lane, och på något sätt känns den här extra angelägen, för om 10 år när vi står på toppen av världen så kan jag säga: Jag var där säsongen det hela började. Säsongen då Franke boy och the Jolly man came to town.

Jan Juhlin