Vilse i luften och på marken

Tobias Dubois skildring av en strapatsrik Londonvistelse i samband med derbyt mot West Ham börjar en kall fredagmorgon i Västerås och tar oss med på en galen jungfruresa.

Det var en kall fredagsmorgon när resan tog sin början. Planet skulle lyfta från Västerås flygplats klockan 10.05 och jag var där i god tid. Glädjande för mig var att jag vid ett tidigt skede fick syn på en skäggstubbig man i en snygg tottenhamjacka. Det visade sig vara Mathias Bridfelt som skulle flyga med samma plan. Efter en mycket trevlig flygresa med mycket prat om fotboll med Mathias och Lars Liljegren, en representant från ett annat Londonlags supporterklubb, nämligen Charlton, började planet gå in för landning. Plötsligt hör vi hur motorerna drar på för fullt och vi på börjar en dramatisk uppstigning igen. En viss oro och tumult utbyter bland passagerarna innan vi fått klart för oss att ett plan fortfarande stod kvar på landningsbanan med fel på styrningen. Vi kunde därför inte landa, utan började cirkulera runt flygplatsen. Efter ett antal varv meddelade piloten att det börjar ta slut på bränsle och att vi var tvungna att landa på Stansted. Sagt och gjort, väl nere på marken började alla röra på sig för att lämna planet. Efter landningen säger Mathias lite skämtsamt:
"Om vi måste tanka om och flyga tillbaka till Luton, då öppnar jag nödutgången och drar."
I nästa stund knastrar det i högtalarna och kaptenen berättar för oss att vi ska sitta kvar på våra platser medan de tankar om för att sedan flyga oss tillbaka till Luton. Med ett leende på läpparna vänder jag mig till Mathias, han beslutar dock att inte ställa till med någon scen utan sätter sig ner igen med en suck. Lite synd, hade varit kul att se, men det var nog kanske bäst att han avstod från utbrytningsförsöket. Efter minst en halvtimmes väntan i flygplanet under en livsfarlig tankning går den rekordkorta flygturen mellan Stansted och Luton bra, och jag tänker att det är skönt att man nu i alla fall har klarat av reseproblemen för den är resan. Om jag bara visste hur fel jag då hade. Denna resa skulle visa sig ha en transportförbannelse över sig. Mer om det kommer senare.

Väl framme vid hotellet får jag ett meddelande från min blivande rumskompis att han missat sitt plan och kommer att dyka upp först senare på fredagkvällen. Här uppstår nog den, enlig min mening, enda organisationsmissen under resan. Hade varit bra att ha en mötestid på hotellet för att samlas och kanske hitta på något kul på kvällen. Så var inte fallet utan jag traskade runt på egen hand utan större lycka. När sedan Matti väl anlände tog vi en lite turistsväng till Buckingham Palace och knäppte lite kort ”by night”.

Lördag började med en ordentlig frukost innan det var samling i foajén för att åka till Spurs Megastore vid White Hart Lane. Vi tog tunnelbanan till Seven Sisters för att sedan gå till WHL, det kan för vissa verka som en ganska kort promenad, men det är fel. Man måste ha minst ett pubstopp på vägen. Vi stannade därför på en pub längs vägen och tog en behövlig ölpaus. Efter den härligt kalla ölen drog gruppen vidare mot souvenirbutiken. Där shoppades det hej vilt och lyckliga men med blå kassar samlades sedan på The Corner Pin för att ta några välbehövliga "bira". Efter lite öl och snack återvände vi till hotellet för att gå till vår stammispub som låg precis vid hotellet. Där avslutades kvällen för många, med öl och snack med nya och gamla bekanta. Själv följde jag med några andra till en pub med TV, för att titta på andra halvlek av El Classico-mötet mellan Real Madrid och Barcelona. Där dracks det också några stora kalla och snackades en massa skit innan vi drog hem till hotellet.

Söndag, dagen med stort D. Det var tidig samling för avresa till WHL, då matchen började redan klockan 13. Här skulle det låta bra med, ”i samlad trupp åkte vi sedan till norra London”, men så enkelt är det inte när man åker så många som vi gjorde. Så därför får det bli i svamlig trupp åkte vi sedan till norra London för att inmundiga ett par öl innan matchen. På grund av att det var derby(?) så hade pubarna dock inte tillstånd att öppna förrän klockan 12, så vi fick köpa lite dryck i en affär och njuta av det underbara vädret utanför puben ett tag innan de öppnade. Det var dock ingen som klagade, snarare tvärt om, solen värmde och det var en underbar höstdag. Så vi stod där ute i dieselstanken och njöt på THSS "vägpub". Klockan blev 12 och Tottenhams kanske största matchbar – Bill Nicholson Pub öppnade portarna. Till mångas förtjusning hade ägaren hängt upp den vackra THSS-flaggan på väggen och vi kunde stolta kliva in och fylla på tankarna ytterligare. Nu började jag dock bli lite otålig, och fick med mig ett gäng för att gå till WHL och inta våra platser. Det är ett stor ögonblick att för första gången gå in på helig mark. Jag rös i hela kroppen när lagen sprang in på planen och klacken sjöng för full hals. Matchen vill jag inte gå in på närmare då ni nog alla vet med vilket antiklimax den slutade.

Efter matchen drog vi alla till en bar för att diskutera matchen och vad som gick fel. Där träffade vi även en kusin till en av lagets populäraste spelare, Robbie Keane. Varför han var där är en lång historia, men för att göra den kort. Hans tjej kände någon som kände någon i vår grupp. Han tog några bilder och snackade lite. Efter ett par pitchers (tillbringare) öl började klockan bli mycket och började dra oss hemåt. Men som jag tidigare nämnde så är det långt att gå från WHL till Seven Sisters. Men som tur var är så hade vi med oss den rutinerade Peter Borg som tog med oss på lite pubar på vägen. Detta var otroligt kul då vi på nästan alla ställen lyckades starta allsång, framför allt med låten ”the wild rover” (känd från en kaffereklam på TV). Första stället var The Victoria där många glada spursfans gladdes och det celebra besöket. Tänk vad kul det kan vara att sjunga lite låtar om sitt favoritlag. Sedan bar det av till nästa pub, kommer tyvärr inte ihåg namnet. Men där satt i alla fall en grupp pensionärer och drack sin söndags-Guiness. Vi tänkte att vi kan inte sluta nu, utan fick även dessa muntra åldring att stämma upp i ”The wild rover” och stämningen var på topp. Efter det tog Peter med oss till ett lite annorlunda ställe. Puben hette The Swan och spelade bara reggae. Det var en lite detalj till som var speciell med denna pub. Den uppmuntrade inte vita besökare. Så vi fick utstå några hårda ord innan vi han förklara att vi var från Sverige och bara ville lyssna lite på musiken och dricka en god öl. Vi insåg ganska snabbt att vi nog borde bryta våran svit med allsång och satt tyst och lugnt vid ett bord och drack våra öl. Nu var det bara tunnelbanan kvar sen var vi hemma, trodde vi. Men då gjorde sig transportförbannelsen sig påmind igen. Tunnelbanestationen Seven Sisters Road var tillfällligt avstängd så vi blev tvungna att åka buss. Sagt och gjort, men problemen slutade inte där. Väl framme vid nästa station satte vi oss på tåget och väntade. Började sjunga lite allsång med ett par treviga engelsmän som även de hade insätt det ända rätt och höll på Spurs. Efter en tag på tåget undrade vi vad det var frågan om och en av engelsmännen gick för att fråga. Tåget var inställt. Nästan alla tunnelbaneavgångar i norra London var inställda på grund av signalfel. Jag tittade snabbt på tåget, men det stod inte SJ. Nu hade vi dock guider som dessutom skulle till samma station som oss. Med engelsmännens hjälp tåg vi oss sedan vidare till närmaste buss. Problemet var att när vi väl, efter många om och men, tagit oss på bussen insåg att halva gruppen var borta. De hade inte hängt med och var därför kvar. Men vi som hängt med bussen hade nu hjälp av de trevliga medsupportrarna och tog oss efter många svordomar och bussar till slut tillbaka till hotellet. Där mötte vi den andra delen av gruppen som efter många turer fram och tillbaks tillslut hade hamnat i fiendeland (Islington N5) hade tagit en taxi hem. Nu var planen att vi skulle vidare ut för mat och fest. Det gick dock inte så bra, vi fick ge upp när pubarna stängde vid 23. Då gick vi och tog en burgare på McDonalds för att sedan återvända till hotellbaren där kvällen avslutades.

På måndagen hade jag sedan sällskap med Peter Borg, som guidade mig runt i London och visade några härliga pubar innan det var dags att åka till flyget.

Första White Hart Lane-resan avklarad!

Tobias Dubois