Inför Chelsea – Tottenham

Det går inte att övervärdera vikten av denna match. Inte enbart med tanke på att det är ett derby samt en 6-poängsmatch i kampen om CL-platserna utan även för att sätta tonen för resterande del av säsongen. Jag kände en positiv aura kring laget innan Leipzig-matchen; vi spelade ingen bländande fotboll men resultaten föll vår väg och det var märkbart att lagmoralen höjdes med varje inspelad poäng, välförtjänt eller ej. En armfraktur och en Champions League-kväll senare har den positiva känslan bytts ut mot en groende oro fylld med frågetecken.

Jag tycker inte om att dra för drastiska slutsatser baserat på en match. Leipzig går jämnt med Bayern Munchen i Bundesliga och spelade riktigt fin fotboll samtidigt som Tottenham saknade både Son och Kane, eller som Mourinho uttryckte det: ”no bullet in the chamber”. Det är alltså inte nödvändigtvis matchen på plan som blåst bort de positiva vindarna, utan det är i min mening Mourinhos tonfall i intervjuerna efter matchen som fått missmodet att växa. Jag tror inte heller att jag är ensam om att känna på detta sätt, och just därför betyder matchen på lördag ännu lite mer, för att hålla moralen uppe bland både spelare och fans.

Medan Tottenham saknar alternativ framåt, med både Son och Kane på skadelistan, har Chelsea skadeproblem lite överallt på planen. Tammy Abraham saknas fortfarande och Batshuayi såg inte direkt het ut mot Manchester United i måndags. Kanté är skadad och Andreas Christensen är också ett frågetecken, vilket försvagar Chelseas defensiv betänkligt. Båda lagen har påtagliga skadebekymmer vilket innebär att avsaknaden av Kane och Son inte ska spela en avgörande roll i matchens utfall, och jag hoppas att Mourinho själv inser detta och inte formerar laget på samma negativa sätt som i onsdags. I mina ögon är detta inte ett läge att spela en reaktiv fotboll. huvudfokus ska inte ligga på att anpassa sig efter Chelsea, huvudfokus ska ligga på att spela en aktiv fotboll med en tro på en egen spelidé. Fokusera mindre på riskminimering och mer på glädje och speloptimering. 

Detta är en aningen naiv tanke, jag inser det själv, men skulle inte detta vara ett perfekt läge att överraska och slänga in Troy Parrott från start? Fansen skulle älska det, de positiva vindarna skulle börja blåsa igen. Parrott själv skulle säkerligen återbetala förtroenden med en stenhård arbetsinsats. Vad finns det egentligen att förlora? 

Fortsättningsvis, jag tycker att mittbacksparet Toby tillsammans med Sanchez har börjat sätta sig och ger en stabilitet bakåt. Däremot är ytterbackspositionerna en annan femma. Jag personligen ser Tanganga som en självklar startspelare i matchen mot Chelsea, och på andra kanten skulle jag gärna vilja se Sessengon även fast han sett skakig ut i sina senaste insatser. Det är min ideala backlinje utifrån förutsättningarna men däremot så köper jag det om Mourinho väljer att ställa upp med Aurier och Davies; kontinuitet i defensiven är vitalt. 

Framför backlinjen vill jag se ett tremannamittfält. Winks som sittande med Ndombele och Lo Celso framför sig. Spelet ska gå genom Lo Celso och Ndombele och deras mönstembrytande passningar. Snabba beslut och bollbehandlingar är viktigt, även i backlinjen där jag tyckt att vi på senaste tiden tagit flera år på oss för att bestämma vilken passning som ska slås. Leverera boll snabbt och få motståndarnas försvar i rörelse. 

Framåt vill jag se Parrott som spets. Ge honom chansen. På kanterna, Steven Bergwijn och Erik Lamela. Lucas har sina dagar men på senaste tid verkar ordet ”passning” inte ha existerat i hans fotbollsvokabulär. 

Detta är alltså 11an jag vill se. Lloris – Tanganga, Toby, Sanchez, Sessengon – Winks, Lo Celso, Ndombele – Bergwijn, Parrott, Lamela.

Men som ni alla vet så är ju detta självklart bara önsketänkande. Mourinho är ett stort fan av Ben Davies och den taktiska flexibiliteten det ger honom att Davies fungerar som en inverterad ytterback. Sessengon har inte fått speltid på vad som känns som en evighet och Ndombele har inte heller varit prioriterad, dock har han sett sliten ut så fort han joggat in på gräset efter ett inhopp. Parrott är begraven i frysboxen och Alli är cementerad i startelvan. Vi ska dock inte låtsas som att jag vet bättre än José Mourinho. Det enda jag begär är att Tottenham går ut på lördag med ett mindset att spela fotboll, och inte bara skicka långa bollar på Lucas som var fallet mot Leipzig. To Dare is To Do

COYS!!!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.Markerade fält måste fyllas i *

*