Sweden Spurs Official Supporters' Club for Tottenham Hotspur F.C.
Det såg länge mörkt ut för Tottenham under onsdagskvällen, och hade någon kommit till mig igår och sagt: “Fernando Llorente kommer att bli matchhjälte ikväll” hade jag nog skrattat den personen rakt i ansiktet – men skrattar bäst som skrattar sist. Efter en kämpig match, där Tottenham länge såg ut att vara det dominanta laget, men inte kunde få in bollen bakom Ben Foster, kom tillslut målen och Spurs kunde gå av planen på Wembley med tre poäng i säcken, och den lägsta publiksiffran som Spurs har haft hittills – enbart 29 164 personer på plats. Det var ett mycket bra bevis på att truppen fortfarande har kämparglöden inom sig och det talar gott för att allt ännu inte är förlorat, men var det tvunget att sitta så långt inne?
Denna vinst till trots, så är det faktum att Heung-min Son var i princip den ende spelaren som skapade chanser och som visade på löparglädje – samma spelare som precis kommit tillbaka efter att ha spelat en turnering med Sydkorea och som menade på att han var trött efter sitt tighta spelschema – gjorde 17 sprintar, mest av alla i laget, och gjorde också det första målet. Det vidare understryker vikten av dessa effektiva spelare likt Harry Kane, Dele Alli och Son som ständigt utmanar i attacken och skapar chanser att göra mål, och hur tandlösa vi är när dessa spelare saknas (se tillbaka på de två senaste veckorna). Det är, i mitt tycke, ansvarslöst av ledningen att inte se till att Mauricio Pochettino har fler alternativ att spela med, och även om det är imponerande att han har lyckats skapa ett så fantastiskt lag med så lite ekonomisk backning, så är det på tiden att Daniel Levy tar upp händerna ur sina fickor och börjar visa sin uppskattning för den argentinske tränarens metoder i form av ekonomiskt stöd.
Tottenham inledde matchen mot Watford starkt, och redan efter nio minuter var det nära att Son drämde in 1-0, då den sydkoreanske magikern vände bort flertalet Watford spelare utanför boxen och drog till med ett skott, som överraskade en avväpnad Foster i mål, men som gick precis utanför. Istället var det Watford som tog ledningen, efter ett stort misstag av Hugo Lloris. Bortalaget tog en hörna och Lloris positionerade sig helt fel då målvakten gick ut för att möta bollen, men följde inte igenom, vilket lämnade honom på helt fel sida av bollen som vid detta laget hade nickats in av Craig Cathcart och Lloris kunde bara se bollen passera honom och snöpligt rulla in bakom hans rygg. Det var ett mycket trist sätt att öppna målgörandet på och under den resterande tiden av den första halvleken såg Tottenham mycket nedslagna ut. Andra halvlek började bättre och det såg ut som att halvlekssnacket hade varit nyttigt för truppen. Sedan lyckades Llorente missa öppet mål, då han kom fri framför Foster som precis räddat ett skott och med bollen studsandes framför honom gick han med knäet och lyckas styra bollen precis över ribban. Jag tror att, vid denna tidpunkt i matchen, drog alla 29 164 personer inne på Wembley en kollektiv suck av besvikelse och det såg ut som att det skulle bli ännu en av de där matcherna som de senaste veckorna blivit standard.
Upp klev Son. Den tillsynes outtröttlige anfallaren fortsatte att skapa chanser och i den 80:onde minuten får han äntligen utdelning för sitt slit, då han van tillbaka bollen vid mittlinjen, bollen spelades upp till Llorente som snubblar runt med den inne i boxen, Son mer eller mindre tog bollen från spanjoren och drämmer in den bakom Foster som är helt chanslös. Han tvekade inte en sekund, nuddade inte bollen mer än nödvändigt, utan såg helt enkelt bara till att styra den in i målet, och lyckan på hans ansikte gick inte att bortse ifrån. Målet tände någonting i laget, som fortsatte att pressa på och gå för en vinst snarare än vad som hade varit deras första oavgjorda resultat, och det i sin tur resulterade i Llorente som nickade in vinstmålet i den 87’ matchminuten, efter ett perfekt inlägg från Danny Rose. Om det var lycka på Sons ansikte vid hans mål, så gick det knappt att beskriva den mix av lättnad och glädje som sken upp Llorentes ansikte då han fick göra sitt första ligamål för Spurs, efter två säsonger i laget. Pochettino var också mycket glad för anfallarens skull, likt resten av laget och publiken. Därefter var det bara att hålla ut till slutsignalen, och vilken lättnad det var! En väldigt osannolik matchhjälte i Llorente, tre poäng och efter resultaten under veckan så är vi fortfarande bara två poäng bakom Manchester City på en andraplats, och fem poäng bakom Liverpool på förstaplats, medans vi har sju poäng mellan oss och Arsenal på den fjärdeplats. Vi har fortfarande inte spelat en enda oavgjord match den här säsongen och 54 poäng efter 24 matcher är ett rekord för klubben, och fortfarande har vi fans överallt – yours truly included – som pratar som om jordens undergång var runt hörnet! Det är allt intressant det där.
Jag tyckte att försvaret gjorde en bra match, utöver Lloris blunder som orsakade målet, och att se Rose ute på vänsterkanten är en trevlig syn. Att ha Moussa Sissoko tillbaka i laget känns tryggt (vilket fortfarande känns konstigt att säga) och Erik Lamela och Lucas Moura bidrog med sitt då de blev inbytta. Attacken är fortfarande vår svaghet då vi inte kan vara utan effektiva och viktiga spelare likt Son – men det är ju himla bra nu när han är tillbaka och styr oss på rätt kurs! Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Llorente, all cred till honom för det vinnande målet och för att inte ha givit upp – en kan se precis innan Rose slår inlägget hur Llorente pekar vart han vill ha den och går för det, toppen, vilken kämparglöd! Men en kan också argumentera att det är hans uppgift i laget, han har haft 86 minuter på sig och redan missat ett öppet mål. Det var en vinst som satt riktigt långt inne, men i slutändan så är det ju ändå tre poäng och en vinst, vilket är vad en får se det som i slutändan. Förhoppningsvis kan någonting hända – typ signa en ny anfallare eller två – så att vi inte behöver hållas på halster vecka ut och vecka in. Vi vet alla att det inte kommer att hända, så låt oss nu ladda upp inför Newcastle på Wembley på lördag eftermiddag. Känner jag detta laget rätt kommer också det att bli en berg-och-dalbana.
COYS!
/ Emma Tobiasson
