Inför Leicester – Tottenham

Tårarna har torkats och de hesa sångerna har dött ut. På White Hart Lane kommer ropen aldrig mer att skalla mellan läktarna och på den gröna gräsmattan kommer våra hjältar inte kliva ut igen. Inte exakt den gräsmattan i alla fall. Som Tottenhamsupportrar står vi inför en extremt sorglig, men också spännande tid just nu. Vi är i en övergångsfas, vad gäller arenabyte såväl som i vårat spel. Vi har nu lämnat vår arena bakom oss, vårt hem de senaste 118 åren, där vi under den gångna säsongen enbart tappade fyra poäng. Vi har säkrat en andraplats och ännu ett år av Champions League-spel. Vi har, för första gången på 22 år, lyckats placera oss ovanför Arsenal i ligatabellen (Arsenal som kanske inte ens kommer kvalificera sig för Champions League hehe).

Vi har mycket att vara stolta över, inte minst eldprovet nu senast mot Manchester United där vi lyckades slå ett United som står i Europa League-final senare denna månad, och jag känner att en vibrerande, lustfylld tidsepok ligger framför oss, och det verkar vara den känslan som våra spelare också bär på, vilket är ett gott tecken.

Nu står vi inför match 37 av årets Premier League-säsong, och det är förra årets överrasknings-mästare Leicester City som bjuder upp till strid på King Power Stadium. Leicester som inte har lyckats övertyga alls lika bra i år som förra säsongen, och som kontroversiellt nog valde att sparka guld-tränaren Claudio Ranieri mitt upp i allt. Ett beslut som i slutändan visade sig ha effekt och Leicester stod tillsist som enda lag i Champions Leagues kvartsfinaler, efter att både Manchester City och Arsenal åkt ut med huvudena före. Långt in på säsongen låg Leicester nere i riskzonen och riskerade en nedflyttning, men efter att Ranieri lämnat och Craig Shakespeare tog över som tränare har laget ryckt upp sig, och inför vårat möte ligger de på en elfteplats. Utöver förlust mot topplag som Manchester City och Arsenal har de presterat fint under våren och lyckades till och med, överraskande nog, slå Liverpool med hela 3-1 i vintras. Det har med andra ord gått väldigt upp och ned för the Foxes, men de kan sova tryggt med vetskapen om att det blir ännu en Premier League-säsong för klubben.

Vad som väntar dem i deras möte med oss är dock inte lika säkert. De förlorade sin senaste match mot City och har varken Europa eller nedflyttningsplats att kämpa för. Vi har säkrat vår andraplats i tabellen och har precis sagt vårat emotionella adjö till vår älskade arena. Det finns alltså inte jättemycket att kämpa för, men tre poäng är alltid tre poäng.

Leicesters Wes Morgan har varit ute ur startelvan sedan i mars med ryggproblem och ser inte ut att kunna återvända till torsdagskvällens möte med Tottenham. Får vår del har vi en del viktiga spelare som fortfarande är borta. Beskedet har nyss kommit ut att Danny Rose behöver opereras och även kommer missa starten på nästa säsong, så han är dessvärre fortfarande inte att räkna med. Detsamma gäller Erik Lamela, Harry Winks och Cameron Carter-Vickers.

Torsdagskvällens startelva kan komma att se ut något såhär kanske:

Kane

Son Heung-Min, Alli, Eriksen

Wanyama, Dembele

Davis, Vertonghen, Alderweireld, Walker

Lloris

Jag vill se Harry Kane spela de sista två matcherna, och hoppas på att han kan få in ett par mål och kanske, förhoppningsvis, nog för att segla förbi Alexis Sanchez och Romelu Lukaku i Premier Leagues skytteligatabell och sno åt sig ännu en guldsko. Kan verka småaktigt och inte värt att bry sig om i slutändan, men det hade varit trevligt att få se vår hårt jobbande forward få belöning för mödan.

Som tidigare nämnt är jag personligen väldigt stolt över vår vinst mot United i söndags. Jag var väldigt orolig över utgången, och efter kollapsen mot West Ham förra veckan fann jag det befogat. Vi har tidigare varit svaga mot just United, som vi ändå på senare år har lyckats besegra allt fler och fler gånger, men jag har alltid meningen ”lads, it’s Tottenham” ringandes i öronen och det får mig rosenrasande av ilska och frustration. Det kändes skönt att få sätta dit dem, i vår sista match på the Lane, i ett möte som uppenbarligen betydde så mycket mer än tre poäng och en andraplats i ligan. Efter vårat ras vid denna tid förra året har jag varit väldigt nervös inför dessa sista matcherna och även om det inte direkt finns något att spela för nu är det väldigt viktigt i mina ögon att vi avslutar starkt och visar, att Pochettino samt resten av laget visar, att vi har lärt oss från förra året och inte kommer göra om samma misstag, utan vi kan utvecklas. Det är det som gör ett framtida mästarlag. United-matchen var det riktiga provet, men kan vi se till att vinna dessa sista två matcher skulle det sitta otroligt fint.

The future is white, the future is lilywhite!

/ Emma Tobiasson