Spurs vs Southampton 1-2

Vad finns det att säga om denna match. Det var som att se luften gå ur en ballong och det var så spursy att jag inte ens borde bli förvånad. Men efter säsongen som varit kan nog de flesta Tottenham supportrar med att erkänna att en liten låga av hopp har börjat brinna i själen hos oss alla. En låga som efter dagens match är helt släckt med vissheten att vi är tillbaka i ovissheten. Det har varit ovanligt att känna sig så pass säker på att få med sig ett resultat som under de senaste månaderna och på ett sätt är det skönt att bli tillbakaslungad i den krassa realiteten.

Tottenham inledde matchen bra, med ett par chanser från bland annat Alderweireld, Rose och Eriksen som var ganska farliga. Men efter en stark inledning jobbade sig Southampton in i matchen och även de fick en chans genom Wanyama och Tadic men det förblev mållöst. Tills den 16:onde minuten då Eriksen tog ner bollen och skickade den vidare till Lamela, som lyckades snirkla in bollen i irrvarvet av Southamptonspelare och nå Son, som fick bollen ute på kanten och lyckades ta sig förbi Forster och Southamptons backlinje för att sedan smälla in bollen i den tomma målburen. Det var ett perfekt moment av vackert utförd fotboll och Tottenhams 68:onde mål för säsongen – ett nytt rekord för oss i Premier League. Det var sedan nära att det blev ett andra via Eriksen men inget kom ut av det.

Istället kom Southampton in mer och mer i matchen och tillslut kom det första målet för gästerna. Det var komplicerat då Walker gick ner i en situation precis innan men domaren avgjorde att det var någon frispark och istället kom hela Southamptons anfall och bollen hamnade hos Davis som rullade in bollen i mål bakom Lloris, som i min mening i alla fall gjorde en svag insats i situationen. Det var ett tråkigt mål som kom precis innan halvlek, när Spurs egentligen själva hade behövt ett 2-0 mål för att kunna komma stärkta ut i den andra halvleken. Det fanns en chans i de sista minuterarna för Kane men det räckte inte för ett mål.

I andra halvlek hade Southampton mer tryck och efter den obligatoriska vattenpausen i den 69:onde minuten på grund av hettan kom gästernas andra mål. Även detta mål kom från Davies och var även den en strumprullare som lyckades ta sig igenom hela boxen och fick det att se ut som att tiden stod stilla. Efter att ha halkat bakom efter en ledning fortsatte Tottenham men glöden var inte där. Det var inte den känslan som fanns på Stamford Bridge, som visserligen var ett derby, men även idag fanns det någonting att kämpa för men alla slutade kämpa. Utöver ett briljant skott från Chadli på tilläggstiden fanns det inga farligare lägen.

För Southampton var det ett underbart resultat att få med sig, med chans på Europaplats ännu närmare. För vår del var det ett frustrerande resultat som just idag inte ser ut att ändra allt för mycket men som i slutändan kan komma att betyda så mycket mer. I alla fall för egen del ser jag det som väldigt viktigt att ta den där andraplatsen och försäkra sig om Champions League spel utan kval vilket vi hade kunnat göra idag och sluppit stressen på den sista dagen samt behöva vara beroende av andra resultat. Plus den viktiga prestigen att få hamna ovanför Arsenal för första gången sedan säsongen 94/95 – jag har inte under alla mina levnadsår fått uppleva det faktum att Tottenham har avslutat en säsong över Arsenal. Det är också lite av en besvikelse att se det här helt fantastiska laget som har gjort en underbar säsong bara sjunka ihop. Det är självklart att vi saknade viktiga spelare i form av Alli och Dembele och att en Mason med lite speltid i benen inte kan göra det lika bra, men jag tycker fortfarande att hungern och kämparviljan inte behöver saknas för det.

Jag tror fortfarande absolut på att det här inte är något one season wonder, utan att vi även nästa säsong och de nästkommande kommer att kunna kämpa däruppe bland toppen, med den trupp vi besitter och den tränare som vankar av och an på sidlinjen. Det är bara tråkigt att få se sådana här prestationer när man vet om potentialen som ligger och bubblar i det där laget.

/ Emma Tobiasson