Stoke – Spurs 3-0

Stoke borta. Studsa tillbaka från 0-1 debaklet hemma? Stoke med chans, vid vinst, att ta klubbrekord (50 poäng) i Premier League. Tottenham med ett halmstrå till chans för Champions League, om alla resultat går vår väg, och en Europa League plats att säkra.

Lloris. Dier. Fazio. Chiriches. Vertonghen. (Fyra mittbackar där bak…) Mason. Bentaleb. Lamela. Eriksen. Chadli. Kane.

Stoke med den där Adam. Formstarka och svårhanterliga N’zonzi och Diouf. Shawcross. Whelan.

Matchinledningen tillhör Stoke. Det är tydligt att de rider på en väldigt fördelaktig pondus. Gone are the days när Rory Delap slungade in långa inkast i boxen. Fortfarande är de fysiska (Adam, N’zonzi, Walters, Shawcross), men nu har de en mer utvecklad tanke med sitt spel, optimerad på lagets styrkor.

Vertonghen är den första att göra, en av många, misstag för kvällen. Detta första misstag friställer den där Adam… med en enkel nick på nära håll och hemmalaget har tagit ledningen. En frustrerad Lloris kan bara se på när bollen går in. Hade det varit första halvan av säsongen hade jag sett fram emot en rafflande final, ett möjligt Eriksen mål – på frispark kanske – och en uddamålsseger. Men inte den här gången. Det känns direkt. Tottenham är en luftmadrass, med ett litet hål som ligger och pyser. Och det svider att se, att det för kvällen är Charlie Adam som står och flinar med en tandrad som gud glömde, på denna sinande luftmadrass.

Andra hålet i luftmadrassen sätter N’Zonzi. 2-0. Den här gången är det Dier och Lloris som inte kommunicerar och springer in i varandra. N’zonzi får bollen och kan med ett enkelt avslut dubbla lagets målskörd. Den här gången rycker Lloris på axlarna, han vet att det är hans misstag.

Halvtid.

Pochettinos halvtidssnack har fungerat. Helt plötsligt ser vi glimpsar av den där flärden som vi förknippar med Spurs. One-two. Klackar. Högt tempo i och kring Stokes straffområde. To dare is to do. Ett par halvchanser.

Och så precis när det där hoppet är tänt så river Chiriches ner Diouf och kan inget annat än att notera att han får sitt andra gula kort och får stega av. Sjunde röda kortet på sju matcher dessa lag emellan. En sammanbiten Pochettino tittar ned i backen. Armarna i kors. Vankar av och an.

Sedan är det bara transportsträcka till 90:e minuten. Bedrövligt att se på egentligen. Kul för Stoke, som gör sin bästa match för säsongen. Charlie Adam är en Lionel Messi i brittisk förpackning, Walters hittar läge efter läge (som han tack och lov bränner en efter en) och N’zonzi är en dominant fältherre i rödvit stridsmundering. Tittaren sitter och väntar på 3-0, som sedan kommer efter ett fint anfall, Arnautovic, som varit lysande, hittar till Diouf som krönar en väl utförd match med fjärde baljan på lika många hemmamatcher.

Ridå.

Spelarbetyg

Hugo Lloris: Ett par fina räddningar, men skulle ägt straffområdet och koordinerat sina mannar betydligt bättre. (6/10)

Eric Dier: Lär vara besviken på sin insats. Arnautovic hade en lätt uppgift mot Dier. (5/10)
Federico Fazio: Var är ledarskapet? Ständigt ur position. (5/10)
Jan Vertonghen: Levde inte alls upp till förväntningarna. Såg trött ut. (5/10)
Vlad Chiriches: Troligtvis, förhoppningsvis, det sista vi sett av Vlad i Tottenham. (5/10)

Ryan Mason: Såg ut som en liten vante på mittfältet bland N’zonzi och Whelan. . (5/10)
Nabil Bentaleb: Vår bästa spelare, vilket inte säger så mycket. Såg ut att vilja, ha energi, men omhuldad av ett gäng apatiska statyer kunde han inte få mycket uträttat.. (6/10)

Erik Lamela: Nu börjar det verka helt ologiskt varför Lamela får chansen vecka ut och vecka in. (5/10)
Christian Eriksen: Glimpsar, i andra halvlek, av den Eriksen vi lärt känna, men överlag en besvikelse. (5/10)
Nacer Chadli: Togs ut, svag insats. (5/10)

Harry Kane: Fick inte bollarna han behöver och såg helt isolerad ut. (5/10)

Avbytare

Roberto Soldado: Sprang runt och väntade på slutsignalen. (5/10)

Moussa Dembele: En positiv injektion och frågan är om inte Dembele ska få starta nästa match. (6/10)

 

Skrivet av Robin Dronsfield