Spurs – Chelsea 2-1

Äntligen! Efter hela 16 långa år besegrade vi till slut Chelsea i ligan. En fantastisk kämpainsats av Spurs och ett sagolikt mål av Aaron Lennon krönte kvällen. Underbart!

Jag skrev i införartikeln att det bara var verklighetsfrämmande romantiker som trodde på poäng mot våra mäktiga blå grannar. Det gick att slå dem och hur vi gjorde det!

Vi fick en mardrömsstart med baklängesmål efter redan 15 minuter av Claude Makelele. Det var ett snyggt distansskott, men matchens mål kom senare av en ung grabb i liljevit tröja. Michael Dawson kvitterade på nick efter en frispark i 25:e minuten och vi var på banan igen. När Keane spelade fram Aaron Lennon i början på den andra halvleken visade 19-åringen varför han är bofast i det engelska landslaget och varför herrarna i styrelserummet ska se till att den pojken ska vara kvar på White Hart Lane i en lång tid framöver. Målet han gjorde är redan nu en Tottenhamklassiker. En riktigt bra passning som han hanterade med en kyla som var fantastisk kunde han dra sin back och placera bollen bakom Hilario i Chelsea-målet.

Resten av matchen blev en rysare med chanser åt båda hållen. I den 72:a minuten fick John Terry gå och duscha i förtid efter en incident. mittbacken fick sitt andra gula kort.

Som alltid i den här typen av matcher kryper tiden fram mot slutet. Vi har sett för många tappade poäng i slutet av matcher för att vi ska kunna vara lugna när Spurs spelar.

Martin Jol framhöll laginsatsen efter matchen och pekade på flera spelare som kämpade stenhårt för den här vinsten. Måste han välja en "Man of the Match" så var det Robbie Keane. Det är nog inte så många av oss som tycker annorlunda. Hans kollega i det blå laget José Mourinho, hade en del att säga om domarens insats. Har ni någonsin hört honom säga: "Well played, you deserved this win?" Det finns ett par managers som jag har väldigt svårt för. Den andre tror jag ni kan komma på själva.

Framtiden ser ljus ut nu. Får ett lag inte självförtroende efter en sådan här drabbning begriper inte jag hur man ska få det. Nu väntar Port Vale på onsdagskväll. En match i Ligacupen som jag tycker är oerhört viktig. Vi har dessutom revansch att kräva från lillebrorlaget från Stoke. Minns någon hösten 1987?

En seger i den lägre rankade cupen ger en biljett till Europa och jag vill se Tottenham vinna sin första riktiga buckla sedan 1999. Peace Cup är bara en träningsturnering. Jag tycker dessutom att Martin Jol ska ägna januari med att vinna matcher och att förbereda pojkarna inför kommande stora uppgifter.

Transferfönstret tycker jag vi struntar i den här gången.
Jag sitter framför datorn med ett flin i ansiktet som inte kommer att försvinna på minst en vecka. Att sedan vårt veteranlag spöade ärkerivalerna från Dial Square gör heller ingenting.

Spurs (4-4-2):

P Robinson
P Chimbonda – M Dawson – L King – B Assou-Ekotto
H Ghaly – J Jenas – D Zokora – A Lennon
D Berbatov – R Keane (J Defoe 85)

Avbytare: R Cerny, T Huddlestone, E Davids, Mido.

Chelsea (4-5-1):

Hilario
P Ferreira (K Boulahrouz 45, S Kalou 67) – R Carvalho – J Terry – A Cole
M Essien – M Ballack – C Makelele (S Wright-Phillips 63) – F Lampard – A Robben
D Drogba

Avbytare: C Cudicini, J Cole.

Målskyttar:
0-1 Claude Makelele 15
1-1 Michael Dawson 25
2-1 Aaron Lennon 52

Varningar:
Michael Dawson 17
Paulo Ferreira 25
Claude Makelele 45
Ashley Cole 45
Hossam Ghaly 55
John Terry 63
Michael Ballack 67
Ledley King 78

Utvisning: John Terry 72

Domare: Graham Poll

Publik: 36 070 åskådare