Spurs – Birmingham 2-0

Annandagens match på White Hart Lane slutade med vinst. Julfirandet kan alltså fortsätta i glädjens tecken. Straffmål av Robbie Keane och spiken i kistan av Jermain Defoe ger oss ett försprång i jakten på en plats ute i Europa.

En fokuserad elva gav tre pinnar och Spurs fortsätter att markera sin närvaro i toppen av ligan med stark vilja på planen. Det känns såklart inte helt stabilt att avgöra en match i sista minuten, men det positiva är att det är Tottenham som gör det denna säsong och inte motståndarlaget.

Birmingham hemma under jullovet var garanterat en riktig rysare och en förlust eller möjligen likaresultat var helt inom ramen för det normala. Tottenham har lyckats att ta sig ur förbannelsen med skador och sista-minuten-insläppta mål. På annandagen var det Brimingham som kändes lite som Spurs gjort i flera årtionden. Med hopp om ett kvitteringsmål och så ramlar det in ett avgörande istället. Tottenham gav inte riktigt mersmak trots vinst och vi måste kunna spela bätte, men det känns ändå bra att kunna vinna matcher som denna när det inte riktigt finns fart och flärd i spelet. Jag vet inte om vi ska vara mycket nöjda med tre poäng, men visst hade det kunnat gå illa. Dock så har det visat sig lite i år att Tottenham kan vinna matcher som vi kanske inte är helt värda att vinna. Där i ligger kanske vår framgång och väg till Europa.

Tottenhams anfallspar Mido och Robbie Keane började bra och med Aaron Lennons snabbhet så var Spurs nära redan de första 10 att ta ledningen med två farligheter, en på utspark från Paul Robinson och ett närapå mönsteranfall av Keane och Mido. Jermaine Jenas var hyfsat pigg och hade en halvbra frispark efter en kvart. Michael Carrick och Edgar Davids öppnade upp Birminghams kompakta försvar med något inlägg men det började bli segt att få till avslut eftersom Birminham hade ställt in sig på försvarsfotboll.

Det skulle helt klart till ett mål för att kunna luckra upp försvaret. Birmingham ville komma undan med en pinne, medan Tottenham trummade på och ville ha med sig samtliga tre. Det börjar kännas som om vi har ett självförtroende och glädje inför varje match, och spelarna verkar vilja ta ett ansvar på planen.

Emile Heskey lyckades ta sig fram framför Robinson då Paul Stalteri och Michael Dawson inte riktigt var överens i backlinjen. Ledley King är nära minuterna efter från Carricks hörna och jag sitter bara och inväntar att matchen ska få sitt förlösande mål. Det sker dock inte och det börjar kännas som om andra halvlek kan låsa sig rejält. Tottenham borde ha preseterat mer under första halvlek men andra brukar ge lite mer utrymme då benen brukar börja tryta i springvilja.

Robinson ser till att rädda oss från ett slött startande i andra halvlek och visar verkligen klass i sin räddning. Det var i sig snyggt spel av Heskey och Julian Gray men vi ska kunna bryta anfallet tidigare om vi är mer vakna. Det är väldigt psykologiskt fel med ett baklängesmål i 46:e minuten. Mido räddar oss på efterföljande hörna, och Birmingham har börjat mycket vasst. Utan Midos touch så hade det garanterat varit 0-1.

Keane och Mido fortsätter att skapa oreda i försvaret hos Blues och tillslut blir Matthew Upson tvungen att riva ner Keane. Straffar har ju varit lite si och så för Spurs. Det verkar dock som om Keane var den som redan blivit utsedd trots tidigare miss. Mido satte en, men denna gång gjorde Keane inget misstag – eller om målvkterna trots allt ska ges beröm vid räddningarna på straff.

Strax därpå kommer Jermain Defoe in och Lennon går av. Spurs styr om trots ledning och jag gillar tänket av Jol. Punktering beordrad.

King blir utbytt p.g.a. skada och vi får invänta hur illa det kan vara. Det lär vara en ljumskskada. Tottenham agerar lite skakigt för en sekund men Dawson rätar ut i försvaret när Heskey försöker ta sig igenom. Dawson börjar verkligen bli ett stort namn i vår backlinje. Lite byten sker, mest förvånande tycker jag är att Michael Brown går in istället för Keane. Vet inte riktigt syftet med det när det står 1-0 och Brown är ganska matchotränad. Sagt och gjort dock!

Innan Defoe för ett mycket härligt mål på övertid, där han springer över halva planen och har bra löd i dojan när han skjuter så får Davids sitt snart obligatoriska gula kort. 2-0 och allt känns frid och fröjd. Tottenham skulle ha pukterat tidigare, men vi är fortfarande i en uppbyggnadsfas, trots vårt fina tabelläge och vi får inte glömma att det ligger flera års planer framåt i tiden innan Spurs på riktigt ska hota storlagen. Det verkar dock som om vi ligger lite före tidtabellen för byggnationen av ett storlag, eller så har övriga storlag blivit sämre. Jag ser det hellre som om Tottenham har blivit mycket bättre än tidigare år. Det finns en liten möjlighet för oss att ta en 4:e plats. Och det här laget skulle kunna få tokspel i ett Champions League-kval. Låt oss hoppas!

Spurs (4-4-2):

Robinson
Stalteri – Dawson – King (Pamarot 67) – Lee
Lennon (Defoe 58) – Jenas – Carrick – Davids
Keane (Brown 73) – Mido

Avbytare: Cerny, Rasiak.

Birmingham (4-5-1):

Maik Taylor
Martin Taylor – Cunningham – Upson – Lazaridis (Dunn 72)
Pennant (Pandiani 83) – Izzet – Kilkenny – Jarosik – Gray
Heskey

Avbytare: Vaesen, Butt, Clemence.

Målskyttar:
1-0 Robbie Keane 58 (straff)
2-0 Jermain Defoe 90

Varningar:
Paul Stalteri 41
Michael Carrick 51
Noé Pamarot 68
Edgar Davids 90

Muzzy Izzet 26

Utvisning:
Muzzy Izzet 65

Domare: Phil Dowd

Publik: 36 045 åskådare