BAKOM KULISSERNA: Claes Persson

Då har vi hunnit fram till presentationen av vår mycket kunniga och entusiastiska matchrapportör Claes Persson, bosatt i Malmö.

Jävlar vad det är svårt att prata om sig själv. Än svårare är det ju då att skriva om sig själv. Det är inte förrän man sitter här som man blir imponerad av att folk lyckas skriva memoarer.

Det är klart, politiker, journalister och författare är ju alla födda med en silversked i mun så deska ju inte ha problem att skryta om sina erfarenheter, upplevelser och levnadskåserier.

Men hur fan förklarar man bort att Börje Salming, John McEnroe, David Beckham, George Foreman och Hulk Hogan samtliga har skrivit hela böcker om sina liv, samtidigt som man själv sitter och harvar med en A4-sida om sig själv. Och min A4-sida behöver inte ens innehålla några skandaler, otrohetsaffärer, våldsskildringar eller snuskigheter. Kanske är det det som är problemet. Kanske är det lättare att skriva om skandaler och sensationella händelser än att bara försöka skriva den nakna, tråkiga, kortfattade historien om sig själv och ens förhållande till ett fotbollslag. Helst av allt vill jag vara Charles Bukowski, men i stället blir jag här och nu Lars Adaktusson.

De som har läst ett par av mina matchrapporter och artiklar här på spurs.se vet kanske att mitt namn är Claes Persson. Hade min mamma fått sin vilja igenom hade jag hetat Tore Persson och det hade jag nog ha kunnat vänja mig vid. Det hade varit lite svårare att hitta ett passande ”nickname” då, men förmodligen hade jag kallat mig för Torjäger. Det är tyska och betyder skyttekung. Tror jag i alla fall.

Mitt första levnadsår tillbringade jag i en stad i Värmland som mest gjort sig känt för mutor, sin vapenfabrik, en världsmästare i badminton och den enda svenska stad där soulsångaren Arthur Conley har uppträtt. Men innan jag visste ordet av det – jag visste inte många ord på den tiden – flyttade min familj till lite sydligare breddgrader. Ända ner till den anrika staden Jerusalem (uttalas jönn-tchö-ping). Staden ligger i Småland, precis vid Vätterns södra strand. Eller närmare bestämt flyttade vi till en liten ort strax utanför som heter Bankeryd.

Bankeryd är en klassisk svensk medelklassförort, där småföretagandet blommade och var religion. En granne sålde tomtar och en annan var en framstående ljusarkitekt och jag måste erkänna att det faktiskt var ett fantastiskt ställe att växa upp på. Där var tryggt, det fanns många småbarnsfamiljer = många kompisar, backarna var oändliga och branta vilket uppmuntrade till snowracer-tävlingar på vinter och hastighetsåkning med cykel på sommaren. Landhockey var lite svårare att ge sig på, men det fanns en gata några kvarter bort, som var ganska horisontell.
Ortens penselfabriker blomstrade och det fanns mer än en pizzeria. Senare anlades även en rondell med en karaktäristisk pensel mitt i.
Varje vecka var det någon som hade glömt bort att där fanns en rondell och körde rakt in i penseln. Mest folk från Habo, faktiskt.
Habo är ett samhälle ett par kilometer norr om Bankeryd, i Skaraborgs län, vars enda positiva egenskaper är att där producerades Webes Godis och en kille som heter Erik Edman. Folk från Bankeryd tycker inte om folk från Habo och vice versa. Jag vet inte varför, men så är det.

Som äldste son till en framgångsrik fotbolls- och hockeyspelare (Fellingsbro IK och
Västmanlands TV-pucklag, någon?) var det solklart att jag skulle få delar av min sociala utbildning inom idrotten och fotbollsskolan i Bankeryds SK´s regi.
Ett tag spelade jag även hockey i HC Dalen – med Stefan Liv som lagkamrat – men det var inte riktigt för mig. Träningarna ägde rum i Norrahammar på andra sidan kommunen och bortamatcherna betydde långväga resande i en trång bil.
I och med utövandet av fotboll kom också intresset för sporten och behovet av ett favoritlag ökade. Bankeryds SK var uteslutet då de mest harvade i division fyra och det mest intressanta med dem var Tommy Swahns fruktade högerkanon och derbyna mot Habo IF på Furuviks idrottsplats. Jönköpings bästa och största lag, J-Södra, var inte mycket bättre de heller. Jag tror att de oftast låg i trean på den tiden och det var dessutom för långt att åka till Stadsparksvallen varje vecka.

Förvirrad och i behov av ett favoritlag testade jag diverse lag, men inget kändes rätt. Bland annat var Crystal Palace över och spelade uppvisningsmatcher mot BSK flera somrar, men mer än en autograferad matchboll blev det inte för dem.
Liverpool såg jag tillsammans med mina kusiner i Halmstad och vi köpte alla varsin badge. Jag köpte en med Ian Rush på, men ångrade mig snabbt och bytte den mot en med bara klubbemblemet på. Stilrent och enkelt. Liverpool skulle kanske funka? De var ju duktiga och de visades ofta på Tipsextra.

Då begav det sig som så att farsan åkte över till London i något ärende. Förmodligen var det en tjänsteresa, men han skulle även hinna med att gå på fotboll.
Han skulle se Tottenham Hotspur spela mot Derby County. Två lag jag kände till mycket väl vid namn, men jag hade ingen närmre relation till något av dem. Jag hade ju i och för sig ingen riktig relation till något lag så mitt sinne var öppet.

På den tiden, jag var tio och året var 1989, förväntade man sig aldrig att få en massa presenter när någon förälder var ute och reste.
Äh, vem försöker jag lura? Det är klart man förväntade sig presenter när man var tio år.

På senare tid har jag förstått vilken fin och viktig present det var som jag, trots allt, fick av farsan från London.
Den var inte dyr eller ens originell, men det kan ha varit den viktigaste present jag någonsin har fått.
Det var en Tottenham-halsduk. Den var vit med blåa och gula ränder som flankerade namnet ”Tottenham Hotspur FC” och det var den snyggaste halsduk jag någonsin hade sett.

Än finare och exotisk blev halsduken när pappa berättade om matchen och hur man åkte till arenan. Han berättade om hur man åkte norröver långt utanför Londons centrum och desto längre norr man kom desto mer nedgångna blev områdena.
När man till slut hade kommit till Tottenham var det tydligen som att komma till en annan stad. En stad med inslagna fönsterrutor, nedgångna hus och en population till största delen bestående av invandrare. Att Tottenham förlorade matchen i fråga med 1-2 sket jag högaktligen i. Jag hade ju en Tottenham-halsduk.

Wow, tänkte jag. Tottenham måste vara så långt från Bankeryd man kunde komma. Här var gräsmattorna gröna, skolan var trygg och folk hälsade på varandra i Jonassons Konsumbutik.
– Tottenham Hotspur är mitt favoritlag! Jag vill åka dit! Jag vill, jag vill, jag vill!
Det fick jag ju så klart inte. Inte själv i alla fall. Det skulle i själva verket dröja många år innan jag åkte till Tottenham för att se på fotboll.

Men Tipsextra fick jag se. Varje lördag satt jag och farsan framför TV och tittade – rättare sagt så tittade jag, medan pappa brukade somna framåt halvtid – på engelsk fotboll och då och då spelade Spurs.
Spurs hade jättefina vita dräkter och Arne Hegerfors berättade att Tottenham var ett klassiskt lag som var kända för sitt fina passningsspel och anfallsinriktade fotboll.
Spelare som Paularna Stewart, Allen, Walsh och Gascoigne och framför allt Gary Lineker var typiska Spurs-spelare sas det. Gary Lineker hade ju varit stjärnan i VM ett par år tidigare så honom hade jag hört mycket om och sett på samlarbilder, men jag hade missat att han tidigare under 1989 hade skrivit på för Spurs.
Jag fick reda på att Glenn Hoddle, Chris Waddle och någon som hette Steve Perryman hade spelat i Spurs, men lämnat för bara en, två eller tre säsonger sedan, men det hindrade inte Spurs från att komma trea i engelska högstadivisionen 1989/90.

De matcher som inte var på tipsextra, eller som man missade om man var bortrest på lördagen var prydligt redovisade i måndagens utgåva av Jönköpings Posten.
Där kunde man se alla helgens resultat och följa lagets vandringar upp och ner för tabellen.

Säsongen efter min jungfrusäsong vann Spurs FA-cupen. Det visste jag inte förrän jag såg det i JP någon dag efteråt, men det förtog inte min glädje nämnvärt.
Om jag ska vara helt ärlig så var jag inte riktigt fullt medveten om innebörden av en FA-cupvinst då, men en cup är ju alltid häftigt att vinna.

Nu sitter jag här, drygt 16 år senare och skriver om mig själv och Spurs. En artikel som ska publiceras på hemsidan för Tottenhams svenska supporterklubb.

Jag har hunnit bli 25 år gammal, har sedan länge lämnat både Bankeryd och Jönköping och med det mina föräldrar, bott i Malmö i ett antal år, träffat den blivande Mrs Claes Persson, spelat Final Four i U21-SM i basket (Bankeryds Basket, Alvik, Solna, Södertälje, vem ska bort?). Jag har upptäckt att musik är helt underbart, bildat band, lämnat band, blivit 3% invalidiserad på fyllan, börjat och slutat (halvsanning,men mamma ska ju kunna läsa detta också) röka, varit piccolo och jobbat i skivaffär, haft en period då punk var roligare än Spurs, fått ett bra jobb där jag får betalt för att hjälpa orkestrar genom musikens alla små hinder. Jag har sett Spurs förlora med 4-0 mot Blackburn på White Hart Lane, jag har upplevt smärtan i att upptäcka att den minidisc man precis trampat på var den som innehöll ens musik som tog hundratals timmar att spela in (nu görs allt på datorn och den trampar man inte gärna på) och framför allt så har jag fått skägg.

Mycket har hänt under åren som gått och lika mycket har förändrats, men när Tottenham Hotspur spelar match så är jag fortfarande samma tio-åriga, entusiastiska pojke, som ömhetsfullt kramar sin Tottenham-halsduk framför TV´n.

Claes Persson