BAKOM KULISSERNA: Henrik Thunberg

Här kan ni läsa om vår eminente recensent, krönikör och statistiker Henrik Thunberg från Stockholm.

Mitt namn är Henrik Thunberg och jag är i princip 35 år gammal. Född och uppvuxen i Nyköping och bor nu i Stockholm sedan drygt femton år tillbaka. Skulle nog beskriva mig själv som en fotbollstokig, hyfsat intellektuell akademiker. Eller med andra ord – en torr nörd. Jag är i grunden en skådespelarutbildad skribent med rötter inom journalistiken, som på senare år skaffat mig en fil kand i etnologi på Stockholms Universitet och numera följaktligen är arbetslös. Har jobbat både på Systembolaget, Södermanlands Nyheters allmänredaktion och ett stort bageri i norra Israel.

Mitt fotbollsintresse har gått i våldsamma svängar. Jag fick upp ögonen för sporten under VM i Argentina 1978, och detta ledde per automatik till att jag fastnade för Spurs. Som valpig åttaåring föll jag för det argentinska laget i den turneringen, och alla inbitna vet ju mycket väl att Tottenhams dåvarande manager Keith Burkinshaw gjorde exakt detsamma – ja, han föll ju åtminstone för Ossie Ardiles och Ricky Villa. Här minns jag inte alla turer i mitt unga fotbollsmedvetande, men jag måste i alla fall ha varit så pass uppmärksam på transfermarknadens olika skeenden att jag visste vilka spelare som hamnade var någonstans – för rätt vad det var så hade jag ett alldeles eget favoritlag i den engelska förstadivisionen: Tottenham Hotspur Football Club.

Det blev inköp av plastvimpel och frottéhandduk med Spursmotiv, det beställdes autografblad och det samlades självhäftande fotbollsbilder i album. På min skola höll de flesta ungarna på Liverpool vid den här tiden, någon Arsenalsupporter minns jag dock icke. En liten stackare vidhöll att Coventry var hans favoritlag. Fråga mig inte varför. Nån gillade Forest, har jag för mig.

Jag var ensam Tottenhamsupporter på skolan. Det kan jag idag känna en viss stolthet inför. I den lättpåverkade 10-årsåldern höll jag fast vid mitt Spurs. Favoritspelarna var många – ett pärlband av idag klassiska namn i Tottenhammytologin; Glenn Hoddle, Garth Crooks, Steve Archibald, Steve Perryman, Mark Falco, Ossie & Ricky, Micky Hazard, Ray Clemence… Listan med namn på hjältar från de sköna cupframgångarnas år i början av 80-talet kan bli mycket längre än så.

Det blev aldrig nån fotbollsspelare av undertecknad, dock. För klent byggd, antagligen. Mina framgångar i Det Vackra Spelet sträcker sig inte längre än till en vunnen skolturnering i Nyköping 1982. Men den medaljen blänker vackert än idag. Faktum är att jag sneglar på den när jag sitter och skriver det här.

Men som sagt, fotbollsintresset har svängt våldsamt. Det låg i dvala i många år, och väcktes till liv på allvar igen först för några år sedan, till mycket stor del tack vare internet och de allt större möjligheterna att följa favoritlagen på daglig basis. För mig är dessa lag framför allt två – Spurs och AC Milan.

Jag älskar fotboll. Men samtidigt som jag beundrar och hyllar den klassiska, vackra fotbollen som kan tillskrivas Spurs (och som jag hoppas vi kan få se mer av framöver), så kan jag i lika stor utsträckning älska ett effektivt försvarsspel. Kanske är det ingen slump att min favoritspelare – genom alla tider och alla kategorier – heter Paolo Maldini. I min bok kan en perfekt avvägd glidtackling vara en lika stor kulturell och konstnärlig upplevelse som en chip eller volley upp i nättaket.

Slutligen – favoritspelare i dagens Spurs?
Då får jag säga Jermain Defoe. Rent dödlig i straffområdet och med ett fighting face som skulle kunna stå som illustration till detta begrepp i Nationalencyklopedin.

Henrik Thunberg