Spurs – Everton 5-2

Två mål av Dean Marney i sin första match för säsongen var grädden på moset när Spurs fullkomligen körde över Everton i årets första match.
Efter en fullständigt briljant insats av Tottenham gavs det en fingervisning om att 2005 kanske kan bli ett riktigt trevligt år för alla oss som följer Spurs.

Premier League
Lördag den 1 januari 2005
White Hart Lane
36 102 åskådare

Slutresultat: 5-2
Halvtid: 2-1

Mål
1-0 Dean Marney (16:e minuten)
2-0 Reto Ziegler (27:e minuten)
2-1 Tim Cahill (40:e minuten)
3-1 Pedro Mendes (59:e minuten)
4-1 Robbie Keane (68:e minuten)
5-1 Dean Marney (80:e minuten)
5-2 James McFadden (87:e minuten)

Spurs:

———————————–Paul Robinson——————————

Noé Pamarot—Nourredine Naybet—-Ledley King—-Erik Edman

Dean Marney–Pedro Mendes–Michael Carrick(ut 87)–Reto Ziegler(ut 87)

———————-Robbie Keane——Frederic Kanouté—————–

Subs:
Marton Fülop
Jamie Redknapp (in 87)
Rohan Ricketts (in 87)
Anthony Gardner
Calum Davenport

Everton FC:

——————————–Richard Wright———————–

Tony Hibbert——-David Weir——Alan Stubbs—–A Pistone(ut 70)

———Thomas Gravesen—Lee Carsley—Tim Cahill——

James McFadden—————————————–Kevin Kilbane(ut 70)

———————————Marcus Bent(ut 70)—————————

Subs:
Kevin Campbell (in 70)
Gary Naysmith (in 70)
Luke Chadwick
Leon Osman (in 70)
Iain Taylor

Vad Tottenham Hotspur anbelangar så kan knappast 2005 ha börjat på ett bättre sätt än vad det gjorde.
Spurs tog emot högtflygande Everton på White Hart Lane och bjöd motståndarna och den egna publiken på stoooooor fotbollspropaganda, vilket självklart gladde alla inblandade.

En person som dock borde vara lite extra glad efter matchen är Dean Marney.
Han fick i sin första match för säsongen vara den som skulle ta hand om den problematiska högerkanten på Spurs mittfält och på vilket sätt han gjorde det.
Efter bara sexton minuter lämnade han sin kant och tog en löpning in i mitten. Pedro Mendes såg löpningen och skickade fram en boll, som via en elegant nicktouch av Robbie Keane, letade sig fram till en fri Marney som inte gjorde något misstag i avslutningen. Ett skolboksexempel på ett mål.

Fram till dess hade matchen stått och vägt lite grann, men bollinnehav var till Spurs fördel. Det såg ut som om detta skulle bli den tuffa match som många hade förväntat sig, men Spurs hade tydligen andra idéer.
Att spela ut och göra fem mål mot ett lag som Southampton, som ser riktigt illa däran för tillfället, är en sak, men att göra det mot ett lag med en sådan robust trupp som Everton är verkligen ett styrkebesked och kanske kan ses som en fingervisning om att Martin Jol och laget är på rätt väg.
Evertons förvarsspel har varit en av lagets stora styrkor den här säsongen, men mot Spurs såg de verkligen darriga ut där bak och det verkade som David Weir, framför allt, saknade sin parhäst Alan Stubbs utan ände.
Det visade sig tydligt vid Spurs andra mål, där ett inkast från vänsterkanten skarvades av Kanouté till Reto Ziegler som påpassligt, men utan någon vidare bevakning, tog ned bollen på bröstet och snyggt dundrade in en volley i Richard Wrights vänstra hörn.

Spurs fortsatte att dominera matchen med ett snabbt och precist passningsspel, bra rörelse i samtliga led och ett oerhört stabilt försvarsspel, men även en gnutta tur.
Hade oturen varit framme Everton kunnat se Naybet styra in bollen i eget mål, vilket hade betytt 1-1 och då kunde utkomsten av matchen ha sett annorlunda ut.
Dessutom jämnade turen ut sig mot slutet av halvleken då Robbie Keane trängde sig före David Weir på en långboll och lobbade bollen över en chanslös Wright i ribban och ut.
Hade Keane gjort 3-0 där skulle matchen varit över för Evertons del, men istället jobbade de sig in lite i matchen och fick ett viktigt reduceringsmål i den 40:e minuten.
Den store anfallaren Marcus Bent nickade fram bollen i straffområdet till en framstormande Tim Cahill som sköt in 2-1 bakom Paul Robinson. Kanske kunde Pedro Mendes varit mer alert i försvarsspelet och följt med Cahill, men det hade i så fall varit portugisens enda misstag i matchen.
Andra halvlek började i ett högt tempo och vid det här laget kunde matchen ha svängt till Evertons fördel, men ett Spurs uppträdde professionellt och säkert och fortsatte att anfalla. Man skulle inte göra samma misstag som i den andra halvleken mot Crystal Palace, då man inte lyckades få in det vinnande mål och självklart släppte in en slumpvis kvitteringsboll från Andy Johnson.

Spurs behövde inte mer än dryga tio minuter för att slå undan benen på de Evertonfans som hoppades på en vändning från sitt lag.
Efter ett bra anfall studsade bollen ut till Dean Marney på högerkanten som Frederic Kanouté lyckades få ut till Mendes precis utanför straffområdet. Mendes tog emot bollen och fintade skott med vänstrfoten, la över bollen på högerfoten – och lurade just Weir upp på läktaren med sin kropps- och skottfint – och klippte upp bollen i närheten av krysset.
Jag nämnde inför denna match att det var på tiden att Mendes skulle göra mål, då han snart riskerade att bli den nya Steffen Freund, och tydligen höll han med. Han har tidigare under säsongen kommit till ett par bra skottlägen, men avslutningen har inte riktigt varit tillräckligt bra, men nu bevisade han verkligen att han har det inom sig.
Är det någon som jag verkligen unnade att göra mål i denna match var det just Pedro Mendes, som knappast kunde dölja sin glädje efter målet.
Något annat som verkligen var glädjande var att samtliga mål dittills kom från mittfältsspelare. Endast en gång tidigare har Spurs gjort mål från mittfältet och det var Michael Browns distansskott mot Norwich för ett par veckor sedan.
Det var glädjande också att se att laget inte står och faller med Jermain Defoe, som missade matchen med en knäskada, utan kan hitta andra spelare och vägar till att göra mål.

Med matchen till synes vunnen kunde Spurs spela ut och det verkade inte som om man var nöjda med de tre målen som fallit. Man ville göra fler och man kunde ha gjort många fler.

Spurs såg nästan självgående ut i andra halvlek och de såg ut att ha en perfekt balans på laget.
Med två kantspelare i Reto Ziegler och Dean Marney fick man en naturlig bredd och fart på kanterna som ständigt gav Everton problem. Innermittfältet med Michael Carrick och Pedro Mendes fungerade exemplariskt och dessa båda spelare besitter ett passningsspel som har få jämlikar i Premier League. Dessutom lyckades de hålla Evertons general Thomas Gravesen i schack långa stunder, även om dansken var inflytelserik.
Gravesen har verkligen vuxit ut till en världsspelare den här säsongen och jag misstänker att David Moyes drömmer mardrömmar om att Gravesen ska lämna klubben till sommaren.
Gravesen är ett geni på fotbollsplanen, som med ett stort lugn styr hela Evertons spel. Defensivt lägger han sällan några fingrar emellan och när han gör det, som i en duell med Erik Edman då hans lillfinger hoppade ur led, går han lugnt ut till lagets fysioterapeut på bänken och får fingret draget i position igen. TV-bilderna på när Gravesen, kramande sin fysio, får fingret draget rätt igen för att direkt efter gå ut på plan och fortsätta kämpa är något av det hårdaste jag sett på ett bra tag. Jag skulle vilja se Robert Pires eller Christiano Ronaldo göra samma sak…

Nåja, nog med beröm till motståndarna. Det fanns inte mycket mer man kunde berömma Everton för i den matchen. Spurs var helt enkelt för bra.

Robbie Keane och Frederic Kanouté kompletterade varandra utmärkt i anfallet och de gav Everton fullt med problem. Kanouté har inte varit så här bra sedan han åkte till ANC med Mali och han hade lite otur att inte få lämna planen med ett mål. Han förtjänade verkligen ett.
Det gjorde Robbie Keane också. Han förtjänade faktiskt att få göra tre mål, men fick nöja sig med det enda han fick inprickat. (Förutom ribbträffen i första halvlek hade Robbie ytterligare en lobb som denna gång valde att studsa precis över ribban).
Även detta målet var till största delen Dean Marneys förtjänst. I den 68:e spelminuten gjorde Dean Marney åtlöje av Toffees vänsterback Alessandro Pistone då han elegant tunnlade sig förbi honom på högerkanten och la ett precist inlägg bakom Evertons backlinje som Keane enkelt kunde stöta in i öppet mål. (Pistone blev utbytt bara några sekunder efter detta mål)

Förnedringen blev fulländad i den 80:e minuten och återigen var det Marney som visade vilken briljans han besitter och som han på något sätt inte fått utlopp för förrän nu.
Marney plockade upp bollen på mittplan och satte ostört full fart mot mål. Väl inom skottavstånd utvärderade han alternativen och beslöt sig för att avsluta själv. Om Michael Browns mål mot Norwich var vackert så var detta en riktig pärla. Från trettiofem meter går bollen i en fin skruvad bana in i mål precis vid stolpen.

Det är kanske mycket begärt att Marney alltid ska ha sådana här matcher, men kan han bibehålla en fraktion av den form han visade den här lördagen, behöver inte Jol och Arnesen leta allt för länge för att fylla högerkanten på mittfältet.
Förutom målen och assisten så hade Marney en väldigt bra match både offensivt och defensivt och han visade en stor mognad, bra fart och även ett bra passningsspel.
Även Ziegler hade en extremt bra match. 19-åringen växer mer och mer in i Premier League-kostymen och han kunde ha gjort ytterligare ett mål då han kom relativt fri mot mål efter att ha grundlurat Tony Hibbert med en elegant ”låta-bollen-gå-bakom-ryggen-medan-jag-vänder-åt-andra-hållet-och-springer-skitsnabbt-fint”.

Det var extremt trevligt att som åskådare se den genuina glädje som laget på plan och på bänken uppvisade efter varje mål och klimax nåddes vid Marneys andra balja, då de skadade spelarna Brown och Defoe rusade ner från läktaren till avbytarbåset för att fira med resten av avbytarna och ledarna.
Det verkar finnas en extremt bra sammanhållning i laget, där alla känner sig delaktiga.
Jag tror att Martin Jols betydelse för Spurs nyvunna framgång på plan och harmoni i truppen inte kan underskattas det minsta.
Kanske kan Jacques Santini´s avhopp vara det bästa som hänt Tottenham Hotspur Football Club på många, många år, även om man inte ska gå händelserna i förväg.

Trots att James McFadden ostört kunde skjuta in och Evertons andra mål för matchen och hans första mål för klubben i slutminuterna kunde det inte sätta sordin på stämningen på White Hart Lane.
En extremt väl genomförd match av Spurs och förmodligen de bästa nittio minuterna på hela säsongen innebar en demolering av Everton och förde Spurs upp på en sjunde plats i ligan, bara två poäng bakom Liverpool och tre bakom Boro på sjätte respektive femte plats.

På tisdag väntar en betydligt hårdare match mot ett formstarkt Manchester United på Old Trafford och efter det är det hemmamatch mot ligaledarna Chelsea.
Två möten där Spurs sällan eller aldrig plockar några poäng, men visst ser det ut som om Spurs är bättre rustade för dessa matcher nu än på mycket länge.
Och skulle man förlora de båda så sitter man i en väldigt bra position, både tabell- och poängmässigt inför de efterföljande omgångarna.

Även om jag inte vill börja ropa efter europacup-spel riktigt än, så är det uppenbart att Spurs inte har långt kvar till en riktigt bra tabellplacering, med någonstans mellan plats fem och åtta realistiskt inom sikte de kommande säsongerna.

Av claesoul.