Fulham – Spurs 1-1

Sömnigt, tråkigt och rent ut sagt bedrövligt. Fulham och Tottenham spelade 1-1 i en match som gav mig fasansfulla flashbacks till Sverige – Turkiet i EM 2000.

Turkiet – Sverige i EM 2000. Ringer det några klockor?

För de som inte hade den föga avundsvärda turen att beskåda den matchen så kan jag meddela att dagens bortamatch mot Fulham var ungefärlig lika rolig. Resan till Craven Cottage måste, på något egendomligt sätt, förvandla samtliga Spursspelare, möjligen undantaget Robinson, till andraklassens fotbollsspelare.

Innan matchen skrev jag att Tottenham skulle bli tvunget att vinna kampen på mittfältet, och att Zokora skulle bli nyckelspelare i den matchen i matchen. Det blev inte så mycket med den saken inledningsvis när Jol gav Tainio förtroendet. Finnen skadade sig dock och fick utgå efter drygt halva första halvleken och in med Zokora. Vid det laget i matchen hade det hänt ungefärlig mycket som det händer under en ordinär riksdagsdebatt en veckodag i Februari. Felpass följde på felpass, och gäspningarna som kvävdes av de tappra själar som bevittnade matchen, var likt 500 gapande grottor.

Nåja, efter dryga 35 minuter så hände äntligen något. Young-Pyo Lee, lekte flygande gubbe, och gav Moritz Volz en möjlighet att spela in bollen till Helguson vars klack dock räddades av en reaktionssnabb Robinson. I slutet av halvleken lyckades Robinson även att stå rätt placerad när Brian McBride fick en fot på bollen. Tottenhams chanser? Jodå, Tom Huddlestone fick iväg ett riktigt fint skott som med en bomullstuss hastighet när man kastar den i vinden, flög ungefär 8 meter utanför.

Kampen på mittfältet hade förvandlats till en kamp för TV-publiken att överhuvudtaget kunna hålla sig vaken. Egentligen så är det dock ej så konstigt. Just nu förlitar sig Tottenham på att en 20-årig mittfältare skall kunna fungera som ett kreativt nav på mittfältet. Visst är Huddlestone lovande, men han är långt ifrån en färdig produkt. Kanske är det så att vi behöver ta in en kreativ mittfältare, för Hudd behöver mer tid för att bli den spelfördelare vi för tillfället saknar.

Andra halvlek inleddes med att Fulham satte gasen i botten och vi fick mest ägna oss åt att försöka få bort bollen från straffområdet. En uppgift som stundtals verkade väldigt svår. Gardner spelade ungefär så medelmåttigt som Gardner kan och Dawson lyckades inte sprida någon trygghet i ledet. Det var väl egentligen bara Chimbonda som ansträngde sig för att göra en hygglig insats.

Åtta minuter in på andra halvlek fick Helguson sitt andra gula kort och Tottenham fick ett numerärt överläge som man lyckades utnyttja lika bra som vi gjorde mot Everton tidigare under säsongen. Jol slängde in Lennon som något underligt fick börja bänken på matchen. Lennons entré i matchen innebar ungefär exakt precis ingenting.

Fotbollen i mitten av andra halvlek blev om möjligt ännu sämre än den var tidigare under matchen. Långbollar kombinerades med felpass och de löpningar som gjordes var ganska meningslösa eftersom bollen aldrig hittade fram till spelaren.

Fulham var så sakteliga på väg mot sin sjätte raka oavgjorda match i Premier League och Tottenhams krampaktiga spel gav inga större förhoppningar om säsongens andra bortaseger. Fulham satte in nyförvärvet Vincenzo Montella och i det ögonblicket skickade jag ett SMS där jag stolt deklarerade att Montella snart skulle avgöra matchen.

…och visst, 84 minuter in i matchen sköt McBride ett skott som Dawson stötte bort med armen. En korrekt dömd straff som Montella förvaltade på bästa sätt. I det läget var jag på väg att ta min kappa och lämna (i och för sig försvann väl kappa redan förra säsongen, men strunt samma) puben.

Som tur var för den här matchrapporten hann jag dock med att se Pascal Chimbonda gör sitt första Premier League-mål för de liljevita. En lyra in från kanten hittade Chimmy som la in bollen bakom Jan Lastuvka i Fulhams mål. På något sätt blev det alltså två mål i en match som präglades av kramp, fulspel, sneda fötter och allmän misär för de stackare som befann sig på Craven Cottage och de som led fram TV-apparaterna.

Till sist ett gott råd: Låtsas att lördagen den 20 Januari 2007 aldrig funnits. Radera dagen ur er hårddisk och låtsas att ni hade en riktigt Degaussfylla just idag, så att ni aldrig minns det som hände och det borde ha hänt på Craven Cottage, dagen då tristessen kom till stan.

Fulham (4-4-2):

J Lastuvka
L Rosenior – P Christanval – I Pearce – F Quedrue
M Volz (C Dempsey 81) – M Brown – C Bocanegra – T Radzinski (Montella 71)
B McBride – H Helguson

Avbytare: T Warner, Z Knight, E Omozusi.

Spurs (4-4-2):

P Robinson
P Chimbonda – M Dawson – A Gardner – Y-P Lee
H Ghaly (A Lennon 61) – T Huddlestone – T Tainio (D Zokora 27) – S Malbranque
D Berbatov – J Defoe (R Keane 67)

Avbytare: R Cerny, B Assou-Ekotto.

Målskyttar:
1-0 Vincenzo Montella 84 (straff)
1-1 Pascal Chimbonda 88

Varningar:
Heidar Helguson 32
Steed Malbranque 46
Michael Dawson 83
Franck Quedrue 88
Michael Brown 88

Utvisning:
Heidar Helguson 53

Domare: Mike Dean

Publik: 23 580 åskådare