Krönika – en sammanfattning av säsongen som gått – del 1 hösten

För nästan på dagen ett år sedan satt jag och försökte sammanfatta säsongen 2022/23. En viss besvikelse efter missat Europaspel och en åttondeplats vilket var den sämsta placeringen sedan 2008/09.

Om någon sagt då att kommande säsong skulle bli en femteplats och spel i Europa League hade man gladeligen köpt det med hull och hår. Så varför känner man sig ändå inte riktigt nöjd (så här med facit i hand)? För mig personligen är det flera faktorer som gör att säsongen inte riktigt gick i mål.

Harry Kane lämnade för Bayern München, vilket såklart var ett hårt slag. Vem ska göra målen? Kane som varit själva sinnebilden av Spurs de senaste tio åren. En av Europas bästa målskyttar lämnar utan någon likvärdig på väg in. Ny tränare in med konstigt namn. Fågel eller fisk? Viss osäkerhet då han visserligen haft en del framgångar men i blåbärsligor som Scottish Premier League mm. Ange introducerade en ny spelmodell som tar ett tag att spela in och hitta rätt spelartyper för att klara av. Skador och både asiatiska och afrikanska mästerskap som hindrade oss från att spela vårt bästa lag (och spelare i form) i samtliga matcher. Det positiva var att vi i alla fall inte hade några europamatcher att tänka på.

Under transferfönstret gjordes en del värvningar som bådade gott. Brennan Johnson och James Maddison hämtades in från engelska klubbar. Pedro Porro och Dejan Kulusevski permanentades in i klubben. Ungt och spännande togs in i form av holländare Micky van de Ven (Wolfsburg) och rumänen Radu Dragusin (Genoa). Italienaren Destiny Udogie plockades hem från Udinese. Israeliska landslagsmannen Manor Solomon hämtades på fri transfer från ukrainska Shaktar. Utöver de tog vi in en del spelare som lånades ut när speltiden uteblev i form av Aléjo Veliz till Sevilla, Ashley Philips till Plymouth. Vidare en hel del spelare vars lånekarusell fortsatte med Ndombélé, Rodon, Reguilón, Spence, Tanganga mfl.

Ett stort hål att fylla dock var första målvaktspositionen. Efter Hugo Lloris skadefrånvaro beslutade han att avsluta kontraktet i Spurs. Med Forster, Austin och Whiteman i truppen saknade vi en habil, given förstemålvakt. Enligt ryktet fanns det en duktig målvakt i Empoli som spåddes bli Italiens nästa Buffon. Men åsikterna gick isär även i Italien så lite av en chansning men Guglielmo Vicario togs in till rimliga €18.5M.

Den stora, återstående frågan var om våran grek-australiensiske tränare skulle få ihop det hela till nåt annat än ännu en besvikelse? Men när Premier League-säsongen äntligen drog igång var det ett pånyttfött Spurs vi fick se.

Match 1-10

Efter fjolårssäsongens rivstart med sju raka utan förlust fanns en viss förväntan och visst levererade de. Tio raka utan förlust (åtta vinster och två oavgjorda) och vi ligger i toppen efter tio omgångar (26p). Spurs chockar genom hög och intensiv press. Vinner bollen högt upp i planen och går direkt på attack. Resulterar i 22 mål framåt och känslan av detta kan bli bra börjar infinna sig. Dock borde de nio insläppta på tio matcher skvallrat om att försvarsspelet inte prioriteras, men vad gör de när det offensiva spelet är bländande. 2-0 mot Man Utd, 2-2 i NLD och 2-1 seger mot Liverpool samt att vi gjorde processen kort med de lagen ”vi borde slå”. Livet som Spurs supporter var enkelt.

Men snart skulle det komma att ändras (som om man inte visste det)

Match 11-20

Denna del av säsongen går inget vidare. Matchen mot Chelsea 6 november blir slutet på den fantastiska säsongsinledningen. Efter en stark inledning av matchen där Dejan sätter 1-0 efter bara 6 minuter äger vi spelet och chanserna. I 18 minuten kommer Destiny lite fel in i en situation och tilldelas ett gult kort. Det är början på mardrömmen skulle det visa sig. Mitt i en period där vi dominerar matchbilden händer det som förändrar resten av säsongen för oss. I en av Chelseas sällsynta attacker satsar Romero friskt i en glidtackling och spelar undan bollen varpå Chelseaspelare fullföljer in i en liggande Romero (tycker de flesta). Dock inte domarteamet som efter VAR-granskning tilldelar Romero rött kort och straff till Chelsea. En gratisbiljett in i matchen. 1-1 och Spurs med 10 man. I detta läge byter Ange ut Brennan Johnson och in med Eric Dier för att stärka upp backlinjen.

Som om det inte skulle vara nog blir både Maddison och van de Ven skadade (för längre perioder skulle det visa sig). Fram till denna match var dessa herrar våra bästa spelare och i högsta grad delaktiga i den magiska starten på säsongen. Maddison blir fult tacklad över vristen och blir borta nästan 2 ½ månad och missar tretton ligamatcher. I VdVs fall så drar han baksidan i en löpduell. När det händer ser det inte så allvarligt ut men resulterar i nästan två månaders bortavaro och tio missade ligamatcher.

Det är ett stukat Spurs som kommer ut till andra halvlek. Dansken in för Madders och Emerson i stället för Mickey och med bara 10 man efter Romeros utvisning. Det som nu händer definierar resten av säsongen fram till vinteruppehållet. I stället för att anpassa sig till rådande situation (två bästa spelarna skadade samt Romero utvisad) och flytta hem och spela på kontring väljer Ange att göra precis tvärt om. Vi fortsätter med vår höga press och är relativt framgångsrika i att störa Chelseas uppspel.

I 55:e minuten hamnar Destiny på efterkälken i en situation och gör ned Chelsea spelaren. Andra gula, utvisning och ridå ned. Det som nu sker är något av det mest surrealistiska jag upplevt på en fotbollsplan. Så fort Chelsea har kontroll på bollen ställer vi upp hela laget på mittlinjen och låter Chelsea slå boll efter boll in bakom backlinjen och vi hoppas hinna i kapp dem innan de når fram till Vicario. Till att börja med ser det bra ut. Chelsea är förvirrade och vet inte riktigt hur de ska hantera detta trots att vi har fartfantomerna Dier, Royal och Dansken där bak. Men allt eftersom matchen rullar på så lär sig Chelsea hur de ska hantera detta. De börjar ta fart från egen planhalva och kommer med full fart över mittlinjen samtidigt som passningen kommer och möter där ett stillastående Spursförsvar som de inte har några som helst problem att springa ifrån och det är tur för oss att Jackson och Co. sumpar varje friläge de får. Trots detta lyckas vi hålla emot fram till 75 minuten då Jackson till slut får ordning på löpning, fötter och boll och gör 2-1. Om jag minns rätt lyckas vi ändå skapa en del farliga lägen i slutminuterna och går för en kvittering. Det lyckas inte utan på övertid gör Jackson både 3-1 och 4-1.

Hur Ange väljer att hantera denna situation med två utvisningar och skador på våra två bästa spelare är för mig en gåta. Jag vet att det finns fans därute som hyllar det men jag hör inte till dem! Anges filosofi om att alltid spela framåt har kostat alldeles för många poäng tapp under säsongen och det är med denna match mot Chelsea som det hela började. Att hantera matcher (game management) är i sig en konst. Att spela aggressivt och framåtlutat är OK när du har spelare som klarar det (både framåt och bakåt) samt ett motstånd som tillåter det. Att göra det mot lag som enkelt rullar bort pressen, spelar genom båda linjerna och kommer 6 mot 3 mot din backlinje i varje anfall är idiotiskt, vilket vi också fick erfara resten av säsongen.

Det var dock en bra känsla inför matchen mot Wolves kommande omgång. Nu var det verkligen läge att studsa tillbaka och det börjar bra. Brennan gör 1-0 redan efter 3 minuten. Men nu har motståndarna börjat lära sig hur man ska spela mot detta ”nya” Spurs. Krympa ytorna på egen planhalva och fördröja blir melodin. Spurs har otroligt svårt att luckra upp lågt stående försvar då man saknar bolltempo och djupledslöpningar. Ligga lågt och kompakt och spela på omställningar blir melodin. En annan sak motståndarna har identifierat är hur otroligt svaga vi är på fasta situationer. Både hörnor och frisparkar. Obefintlig markering på defensiva hörnor där vi ofta lämnar motståndarnas bästa huvudspelare utan markering. På frisparkar ställer vi en väldigt hög linje för att sedan inte följa löpningarna in i boxen.

Fram till vinteruppehållet blandar och ger vi i vanlig ordning. Oavgjort borta mot City och en stark 4-1 seger hemma mot Magpies är topparna. Förluster mot Aston Villa och West Ham, båda matcher där vi är bättre men inte lyckas dyrka upp de låga försvaren. Vilket så klart till stor del beror på att Maddison fortfarande saknas och att vi inte hittar rätt i laguttagningarna. Vi ser också de ”vanliga” individuella misstagen (Royal, Davies, Höjbjerg) som vi vant oss vid. Efter omgång 20 ligger vi femma i tabellen (39p) med häng på både Arsenal och Man City (40p). Så långt ser det OK ut trots den relativt svaga utdelningen på hösten.

Fortsättning av krönikan kommer nästa vecka, då analyserar vi vårsäsongen..

COYS!

Mats Löfström

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*


The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.