Everton – Tottenham 2-2

Sällan har väl uttrycket 2 förlorande lag på plan passat in bättre än efter slutsignalen på Goodison Park. Det var två lag som behövde vinna för att hålla liv i drömmen om Champions League, eller åtminstone om europaspel. Nu slutar matchen 2-2 och känslan är väl att båda lagen tappar två poäng snarare än vinner en.

Inför matchen.

Det pratades en del om Evertons skadeläge innan matchen. Pickford kom till start, men anfallsstjärnan Calwert-Lewin gjorde det inte. Trots avsaknaden av sin skyttekung så var det ändå ett starkt lag Ancelotti skickade ut på planen.

Båda lagen har ju gått knackigt på sistone. I den här matchen kunde man se 2 helt olika sätt att försöka vända den negativa trenden. Ancelotti startade med en offensiv fyra framför sina två innermittfältare. Två innermittfältare som är duktiga defensivt, men även fyller på offensivt. Man satsade på en hög, energisk press och ett positivt offensivt tänk. Man tänkte försöka vinna matchen med hjälp av sitt egna spel.

Mourinhos tänk var lite annorlunda. För att råda bot på de dåliga resultaten den sista tiden valde han att vaska 2 offensiva spelare och att återgå till en fembackslinje med 2 sköldar framför. Vår plan var att vinna matchen på motståndarnas misstag.

Matchen.

Matchen i sig var väl en ganska trevlig match. Everton är ju klart mer aggressivt och har mer boll. Vi försöker ställa om och kontra. Precis som vanligt tar vi ledningen. Vårt ljus i mörkret, Harry Kane gör 0-1 efter att Everton försvar slarvat. Men säg den glädje som varar. Det hinner inte gå många sekunder innan Reguilon dundrar in i ryggen på James och domaren blåser straff. Sigurdsson är säker och vi har 1-1. Straffen i sig är väl ganska tveksam. James har ju ramlat innan Regulion kommer in i ryggen. Men försvarandet i den situationen är så klumpigt att det nästan förtjänas att blåsa straff. Man kan inte springa in i ryggen på någon på det viset. Särskilt inte i straffområdet.

Efter paus flyttar vi faktiskt fram positionerna lite. Vi har väl vår bästa period i matchen här. Men som så ofta för ett lag i motgång så belönas detta med ett mål i nacken. Sigurdsson får fritt läge och gör 2-1. Där och då känns det som att höra en saga man hört alldeles för många gånger. Men som tur var för oss så bjuder Evertons backlinje Kane på ännu ett läge. Kane tackar aldrig nej när tillfälle bjuds utan gör säkert och snyggt 2-2. Det blir inte fler mål i matchen trots en hel del chanser på båda håll. Mourinho gör sina sedvanliga byten och plockar in Lucas och Lamela. Dele får några ynka minuter när Kane går av för en befarad ankelskada. Men matchen slutar 2-2.

Tankar efter matchen.

Första tanken var ju hur illa det var med Kanes ankel. Som det verkar så är det inte så illa ställt. Han lämnade matchen utan kryckor. Förhoppningsvis tillbaka snarast.

Man blev ju inte jättetaggad när man såg laguppställningen. Vi möter ett av ligans formsvagaste lag och väljer då att ställa upp med i de närmaste sjubackslinje. Resultatet av detta blev att när Everton effektivt plockade bort Ndombele så hade vi ingen kreativ väg framåt. Kane fick sjunka ännu lägre för att få tag på bollar som vi sedan försöker pricka Son med. Det gick sådär. Visst gör vi två mål, men dom målen är mer frukten av dåligt försvarsspel från Evertons sida än lysande offensiv från oss.

Defensivt såg det väl inte mycket bättre ut trots alla våra defensiva spelare. Vi gör fortfarande misstag som ger motståndarna mål och målchanser. Lloris tvingas rädda oss ett par gånger.

För att summera det hela så kan man väl säga att Mourinho försökte laga vårt läckande försvar genom att trycka in ännu fler försvarare. Det blev inte bättre. Det måste även han se. Kan vi inte prova att göra det på ”vårt” sätt istället nu? Släppa handbromsen och gasa på. Släpper vi in 3 mål får vi väl göra 4 mål. To Dare Is To Do.

En annan tanke är att vi kanske ska börja agera i matcherna istället för att reagera. Nu känns det som att vi ständigt är steget efter motståndaren. Vi reagerar på deras drag. Kan vi inte prova att agera så motståndarna tvingas reagera?

Kan vi inte få de sista matcherna på säsongen där vi släpper tyglarna och ger den offensiva potential vi har chansen? Att vi ger oss själva chansen att spela på våra styrkor istället för på motståndarnas misstag. Är det verkligen för mycket begärt?

Christian Berg

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*