Wolves – Spurs 1-1, Nu vs Då

Jag var tvungen att nästan ta ett helt dygn på mig att analysera det oavgjorda resultatet. Som vi alla vet finns det alltid två sidor av myntet och jag kommer, väldigt subjektivt, försöka se båda sidorna. Men även nästan ett dygn efter så har jag i grunden en känsla som är svår att skaka bort. Var det bättre förr?

“The great fallacy is that the game is first and last about winning. It’s nothing of the kind. The game is about glory. It is about doing things in style, with a flourish, about going out and beating the other lot, not waiting for them to die of boredom.”

Ja det var faktiskt en barndomskompis som lade ut detta på THSS facebook-forum igår med orden ”Blanchflower vrider sig i sin grav…” och jag tror inte att det finns någon botten på den kistan just nu utefter det spelet som Spurs visar upp. 22% mindre direkt (offensivt) presspel gör Spurs just nu jämfört med tidigare säsonger och det bjuder verkligen in de andra lagen till dans under matcherna. Igår gjorde Spurs 0-1 redan innan minuten har gått och resterande 95 minuter var ett handbollsförsvar och några tafatta försök att kontra. När vi väl höll i bollen hade Kane droppat ner till positionen för defensiv mittfältare och att försöka sig på en snabb kontring vid det läget är lika lönlöst som att försöka få flygförbud till Sverige. 1-1 var inte rättvist. Det va orättvist ifrån Wolves sida för de fick möjligheten att vara så mycket bättre än Spurs. Det går att kritisera Spurs just nu på väldigt många plan men det för bli en annan gång.

Vi vänder på myntet istället och tittar från andra sidan. Mourinho kommer in i ett sargat Spurs på en 14e plats (tror jag) och lyfter laget med ny energi. Under Pochs sista säsong så spelar vi faktiskt inte heller så bra fotboll och något har hänt i omklädningsrummet. Mourinho har med en väldigt begränsad trupp gjort oss till tillfälliga titelkandidater iställer för att ligga och slåss mellan 4e till 5e plats som vi brukar runt jul. Han har fått spelarna att köpa upplägget och vi glömmer ju inte Arsenals tabellplacering eller vinsten mot United heller. Mourinho har blivit störd av både ett Europa League, ett Corona-år samt en spelartrupp han själv inte byggt. Det kommer ta tid.

Plus att jag verkligen gillar att han vågade sig på ett 3-5-2 igår fastän det blev sjukt baktungt, gärna mer sådant.

Här kommer vattendelaren bland oss supportrar.

Ska vi älska tröjan oavsett? Är törsten efter titlar så pass stor att vi ska acceptera det mesta bara pokalerna kommer in i det, just nu, ekande rummet? Ska vi ge Mourinho tid att visa vad han kan med en klubb på tröskeln in till de stora bara poängen trillar in?

Eller ska vi reda nu slå bakut? Ska vi minnas Blanchflower och den tid då Spurs spelade som roligast fotboll men lyckades inte ta några titlar? Ska vi leva i det förflutna och säga att det var bättre förr?

Personligen vill jag se mig som en fotbollsromantiker. Jag håller inte på Spurs för de titlar vi inte vunnit eller för att halva mitt kompisgäng pratade om dem i skolan. Jag älskar inte den liljevita tröjan för att ha något att vara kaxig med på jobbet eller på fotbollsträningen.

Jag älskar klubben för att den alltid gett mig något extra i livet. Jag är van att knyta näven, se framåt och drömma de drömmar som kanske aldrig blir uppfyllda. Den charmen har jag lärt mig att leva med och älska.

Jag kan stå ut med tillfälliga toppar som ger eufori så som Bales kross av Maicon, Lucas match i Amsterdam eller Kanes alla mål mot Arsenal. De räcker för mig i livet. Jag kan stå ut med att spela 1-1 mot Wolves så länge jag ser att spelarna ger allt och att det finns en glädje i sporten fotboll. Jag kan charmas av en förlust borta mot Palace när jag hör deras supportrar sjunga (de är fan bra) och jag mår bra en vecka av en derbyvinst. Jag behöver inte mer även om jag skulle fira absurt okristligt om vi vinner en pokal.

Så i mina 34 åriga ögon var min fotboll bättre förr. Mycket kan komma att ändra på det framöver men jag har inte samma känsla i kroppen idag när jag ser ett handbollsförsvar som jag hade innan, oavsett hur många poäng vi har. Men jag kommer aldrig sluta älska tröjan för det men vi supportar har all rätt att höja kritik när vi inte är nöjda. Vi är inga med- eller motgångsupportrar för att vi tänker och tycker högt om den klubben vi älskar. Det är vi som gör klubben, inte tvärtom.

Det är snart ny match och vi ska göra det som spelarna ska göra. Knyta näven och gå vidare. Vem vet, när Maj kommer så kanske till och med Fan blir religiös.

Framtiden är liljevit

COYS

Johannes Glanz

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*