Röda Stjärnan – Tottenham 0-4

Det har länge cirkulerat en meme i sociala medier som förklarar “The circle of life” för supportrar till ett lag som kanske inte alltid är det mest framgångsrika. Den visualiseras som en triangel, där den går från “I start to believe again”, till “I get my hopes up” för sedan gå vidare till “I get disappointed”, innan cirkeln (eller ja, triangeln) är sluten med att man åter är på ruta ett och börjar tro igen.

Känner ni igen er? För egen del har jag många gånger sett den bilden som min personliga bibel. Inte att jag använt den för att be till fotbollsgudarna, inte alls. Den har snarare fungerat som en påminnelse av att inget är konstant. Det finns bättre perioder och det finns sämre perioder. Men för att nå stadiet till att börja tro igen, så krävs det en vändpunkt. Vändpunkten den här gången kan ha varit i helvetet själv – på Stadium Rajko Mitić, Belgrad.

Problemet såsom jag sett det under hösten är att Pochettino envisats med att mönstra spelare som i somras ryktades att lämna Tottenham. Formsvaga spelare som på planen haft en uppsyn som visat att de hellre hade varit på en annan ort. Därför blev jag väldigt positivt överraskad när jag såg laguppställningen inför mötet mot Röda Stjärnan.

I den nykomponerade backlinjen fann jag ett mittbackslås med Dier och Sanchez, med Rose och Foyth på var sin kant. På innermittfältet huserade Ndombele och Sissoko bakom den offensiva trion Son, Dele och Lo Celso. På topp var Kane tillbaka efter sjukdomen som höll honom borta från spel senast mot Everton.

Redan i inledningen tyckte jag mig se positiva inslag. Ingen slarvade i hemjobbet och framåt kändes det mer spännande än på länge. Det var ett rakare spel, där det var tydligt att vi skulle våga slå genomskärare till djupledslöpande Dele och Son. När Röda stjärnan stängde till centralt som kom ytterbackarna istället på överlapp som flera gånger skapade halvchanser.

Därför satte jag hjärtat i halsgropen när halvlekens hittills bästa chans istället hamnade hos Röda Stjärnan när ett motlägg resulterar i ett friläge som dock Gazzaniga kunde rädda. 

Istället för underläge så kommer istället 1-0 efter en av de mest bisarra situation jag sett på väldigt länge. Under en period på tio sekunder så skjuter Kane först i stolpen, Sons retur räddas på mållinjen samtidigt som Dele rivs ned när han försöker ladda inför en cykelspark. Ndombélé vinner ett motlägg som ger Kane fritt skottläge från tre meter, som resulterar i att bollen styrs i ribban av Son. Lo Celso når returen och lyckas tillslut hitta nätmaskorna. PUST!

Vad som har varit signifikativt för Tottenham den här säsongen, är alla psykologiskt jobbiga, insläppta mål precis innan halvtidsvilan. I en vanlig match så hade utfallet var så även denna gång. I den 44:e minuten kommer La Parra helt fri med Gazzaniga och placerar bollen i stolpen. Returen går till Sanchez, som misslyckas med rensningen och lägger bollen i egen ribba. Ledning i paus och med en känsla att fotbollsgudarna äntligen har förlåtit oss.

Den andra halvleken blev inte ens spännande (förutom när Ndombélé dribblade som sista man). Det var ett Tottenham som började hitta öppningar och när Son vackert gjorde både ett och två mål på ett par minuter så kändes allt avgjort. När matchen var slut så hade till och med vår utskällde dansk placerat in 4-0.

Det går att argumentera för att Röda Stjärnan inte kom upp i nivå, men det är inte många lag som vinner med 4-0 på Stadium Rajko Mitić. Framförallt inte lag som i övrigt verkar ha glömt bort hur man vinner matcher på bortaplan.

Nu hoppas jag att den här startelvan får fler chanser tillsammans. Det kanske inte kommer att räcka till några titlar den här säsongen, men det kanske kan räcka till en uppryckning som kan ge hopp om framtiden igen. Jag vet inte hur ni känner er, men jag har börjat tro igen.

COYS!

Mathias Wallmon