Brighton – Tottenham 3-0

Ny match, ny besvikelse. Matchen borta mot Brighton var matchen där Tottenham skulle visa att matchen mot Bayern München endast var en parantes. Det var matchen där spelarna skulle visa att de står enade tillsammans och att de har hjärta för den klubb vars logga sitter på bröstet. Det blev en match där Tottenham sjönk djupare in i den djupaste formsvackan sedan AVB-tiden.

Eländet började redan i den tredje minuten när Lloris missbedömer ett inlägg, halkar och tappar bollen på mållinjen. I samma sekund som Neal Maupay nickar in det enklaste målet i hans karriär, landar Lloris riktigt illa och vrider armen på ett riktigt otrevligt sätt. Efter fem minuters behandling med syrgas blir han buren av banan med märkbara smärtor. Enligt de första rapporterna ska det inte handla om ett armbrott, men att det ska mycket till om vi får se vår lagkapten i målet något mer under 2019.

Underläge och utbytt målvakt efter ett par minuters spel. En riktig mardrömsstart. Men det var bara början på en riktigt tung eftermiddag. När den första halvleken är slut står det 2-0 till Brighton och ska vi vara helt ärliga så var det i underkant. Hur mycket jag än försöker så kan jag inte minnas en enda målchans för Tottenham under den första halvleken. Faktum är att Tottenham under långa perioder hade extremt svårt att ens ta sig över halva plan.

Brighton pressade högt och effektivt, vilket skapade stress i uppspelningsfasen. De gånger vi lyckades hitta en passning förbi den första pressen så misslyckades antingen Dier med bollmottagningen eller så försökte Ndombele spela med för små marginaler. Oavsett metod, så slutade det med samma resultat – Brighton tog tillbaka bollen.

Brighton var överlägsna. Tottenham kunde knappt slå en passning. Inför den andra halvleken ändrade Pochettino om det taktiska för att få en förändring. Efter att ha startat med en 4-2-3-1-uppställning så flyttades Dier ned i backlinjen för att gå över till en slags 3-4-3 variant. Ndombele ersattes av Winks.

De första minuterna av andra halvleken kändes som ett steg i rätt riktning. Faktum är att Tottenham skapar tre 100% lägen under den andra halvleken. Men vad gör det när självförtroende hos spelarna just nu verkar vara så lågt att de knappt själva blir förvånade när de har missat ett läge. Son sköt i luften från en halvmeter, Kane dundrade över från fem och Moura brände ett friläge med ett skott rätt i magen på Mathew Ryan.

Samtidigt fortsatte Brighton att enkelt kunna såga sig igenom Tottenhams rätt obefintliga press. I den 65 minuten gör Connolly sitt andra mål i matchen och vid det läget tror jag ingen var förvånad. Detta var ytterligare en plattmatch som spär på ryktena att det är flera spelare som inte riktigt bryr sig längre. Pochettino kändes uppgiven efter matchen men fortsatte att trycka på att det viktigaste är att försöka få gruppen att dra åt samma håll.

Härnäst väntar landslagsuppehåll och det kanske är det bästa möjliga just nu. Det är en möjlighet för spelare att få komma iväg och få lite självförtroende, men framförallt så ger det Pochettino och hans team möjlighet att sätta ihop en plan för hur den här trenden ska vändas. Jag tror fortfarande på Mauricio, men även mitt tålamod börjar att veckla. Någonting måste ske och det måste ske snart. Om 13 dagar möter vi jumbon Watford på hemmaplan. Ett utebliven seger där? Då tror jag att huvuden kommer att börja rulla. Då är nog krisen total.

COYS!

Mathias Wallmon