Ajax – Tottenham 2-3 (3-3). Vägen till Madrid är klar.

 

En fotbollsmatch är inte längre 90 minuter. Den är heller inte den stopptid som alltid läggs dit, nej den är så mycket mer. En fotbollsmatch är det där sjätte sinnet som tar emot och tolkar allt det vackra i sporten. Pendlingen mellan drömmar och förtvivlan. Idag är det vi som drömmer vidare.

Idag är en vacker dag. Väder, vind eller vardagsliv spelar inte längre någon roll utan det psykiska vakuum man befinner sig i vill man inte försvinna ur. Lite som Niva när han aldrig skulle komma hem. Den känslan kommer sitta kvar länge.

Denna matchrapport började jag egentligen skriva redan i halvlek. Den innehöll lika mycket känslor men med en stor negativ vinkling. Jag är realist, ett lag som inte värvat på två fönster samt är otroligt skadebenäget kommer tappa drivmedel för att orka ända in i slutet. Jag köper det, men det jag inte köper är hur tafatt man kan komma in i en match. Innan matchen skrev jag att jag ville ha Kaos från Spurs håll. Det blev det omvända. Ajax är faktiskt ett mycket bra fotbollslag. De skapade inte någon yta för Spurs uppspel samtidigt som ungtupparna såg ut som erfarna toppspelare hela bunten. Det gjorde det inte bättre av att Wanyama, Trippier och Alli (!) såg ut att behöva ha en tidig och väldigt lång sommarsemester redan nu. Markeringsmissar, dålig täckning och absolut noll rörlighet präglade laget de första 45 minuterna.

Det blir tydligt när Plan A (Kane) är skadad och plan B (Llorente) inte startar att Spurs blir väldigt lättlästa i uppspelsfasen. När Alli ser alldaglig ut med försvinner fokuspunkterna i första och andrapassen och bollen rullade hemåt lika mycket om upp i banan. Det var ett lidande i 45 minuter hur laget misslyckades rent taktiskt. Dock gjorde de halvchanser som Spurs kom fram till att man ändå knöt näven och kramade ur det där sista hoppet.

Jag lät min början på matchrapporten vara kvar några minuter in i andra halvlek. Jag började sudda ut orden när jag såg vilket humör Llorente vaknat på. Han blev den där fokuspunkten som behövdes längst upp och man behövde inte längre gå igenom Wanyama och Sissoko (också förvånansvärt svag) utan man kunde slå den längre passningen uppåt och skapa yta för Eriksen högre upp i banan.

Toby och Vertongen hade väldigt höga passningsprocent denna match och det tror jag är en stor del i hur resultatet artade sig. Att inte slå bort förstapassen ut i intet skapade en trygghet bakifrån som var ovärderlig. Det jag mest är orolig för i framtiden är hur sega i omställningarna och markeringsspelet vår backlinje va. När Ajax hotade i sista tredjedelen så blev det virrigt och långsamt ut långt in i andra halvlek.

När Lucas gjorde sitt första mål satt jag där med ett blankt blad på datorn. Allt jag skrivit var borta och så förblev det fram tills idag. Något hände på planen, både med spelare, fans och framförallt Pochettino. Tempoökningen tillsammans med intensiteten fick känslorna att svalla över. När 2-2 sedan kom i rätt tid under matchen kände man den där känslan som man inte känt sedan Bale avgjorde 122 matcher i rad.

”Vi fixar det här”.

Jag har tidigare gnällt lite på Pochettino över hans matchcoachning denna säsong, och det med rätta, enligt mig. Tidigare när vi jagat mål har bytena kommit både sent och på fel positioner. Denna match gjorde Karln allt rätt. Vi hade i slutet endast tre defensiva pjäser på planen och all offensiv kraft spelade. Lamela kom in med sin kantiga entusiasm och Llorente var en stjärna. Bytet med Davies förstår jag med inläggsfoten men även det defensiva. Men det var fortfarande en spelare som inte ville att allt ljus skulle sluta lysa på honom. Lucas Moura kommer för alltid stå skriven i Tottenhams historieböcker. När Vertongen nickade i ribban precis innan full tid kände jag nog som väldigt många att det var den sista chansen. När sedan Alli skarvar (nåja) till Lucas och bollen smeker in precis bredvid stolpen lossnar allt istället. Spurs tyngd bände tillslut unga Ajax, som i slutet låg på backen mer än att spela fotboll. Äntligen visade spelarna en viss klass som vi alla vetat finns där under ytan. Förlusterna i ligan spelar inte längre någon roll, ligasäsongen är i princip över men Europa lever kvar.

Att våga är att göra och igår räckte det med 45 av 90 minuter för att göra det som skulle göras. Lojaliteten som spelarna visar upp är ett tecken på att detta är vår tid. Det är fortfarande svårt att smälta en finalplats så det kommer jag ens inte försöka ta på. Att klara av ett europaäventyr med Barcelona, Inter, PSV, Dortmund, City och sedan Ajax och överleva resan visar på ett driv i laget som sällan skådats. Att flera gånger ligga nedslagen för att resa sig och slå tillbaka visar på en mentalitet som under många år skapats i klubben under Pochettino.

Jag brukar avsluta mina texter med att framtiden är Liljevit. Denna match ändrade inget på detta men i mångt och mycket påskyndande det. Även om Tottenham inte skulle klarat av matchen så skulle en stark semifinal visa att laget är på rätt väg. Till sommaren bör det inkomma ett par starka värvningar och en finalplats kan ge den där extraspelaren istället för vad en förlust kunnat göra. England dominerar Europa just nu och kommer nog göra det en tid framöver, med undantag för vissa stora drakar ute på kontinenten. Tottenham har visat att med små medel klarar man av den konkurrensen. Nu är det dags att bjuda upp till dans.

Till finalen hoppas vi alla att vi har Kane tillbaka och kanske även Winks. Vi kommer ha en utvilad Son och en förhoppningsvis förbättrad Alli. Med rätt vila och träning kan vi ställa upp med det absolut starkaste laget vi har till förfogande. Nu gäller det att ha känsla för Pochettino och inte chansa onödigt mot Everton utan låta spelare vila och samla på sig kraft till Madrid.

Igår släcktes europaljusen för näst sista gången denna säsong. Den 1 juni kommer de åter tändas. På ena sidan ett lag från Liverpool och på andra sidan laget från Norra London. När hymnen spelas för sista gången 2019 kommer himlen färgas liljevit och hela Europa stanna. Vägen till Madrid har varit kantad av hinder, avgrundslösa hål och mörker. Men hoppet är det sista som överger människan och här står vi nu, i Madrid, 2019 som finalister i världens största cup för klubblag. Nu är det bara våga för att göra en sista gång.

 

Framtden är liljevit.

 

COYS

 

Johannes Glanz

 

 

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.Markerade fält måste fyllas i *

*