Efter Tottenham – Ajax, 0-1

Vad är en bal på slottet, alldeles tråkig, tjatig och kanske alldeles, alldeles underbar?

Upplägget var magnifikt – Två klubbar som har en inofficiell och fin koppling till varandra, en semifinal i Champions League på Spurs nya arena.

Det enda som smakade lite beskt inför var Spurs skador, avsaknaden av framför allt Son och Sissoko.

Att se White Hart Lane i en semifinalskrud var magiskt. Flaggorna, publiken, stämningen. Vilket ögonblick!

Inledningen av matchen blev dock inte så – Det tog 15 minuter så hade Ajax gjort det där viktiga ”bortamålet”.

Spurs backlinje hängde inte med, ingen offside på en farlig passning och sådär var det gjort.

Festen kommer av sig, fansen kommer av sig och stödet och energin dör ut. Allt som Ajax lägger i både en och två växlar till.

Spurs spelar inte bra – Det går trögt, det är misstag, det är stelt och det känns trött. Dele har likt mot Hammers en formsvacka som vi är ovan att se honom i och Eriksen har inte många spelkamrater som är på humör. Wanyama likaså med en riktigt tuff kväll.

På det kolliderar Vertonghen och Alderweireld i en nickduell med Ajaxs målvakt. Vertonghen blöder en del och tvingas av plan och får byta om. När han ska återbesöka plan blir han svimfärdig och måste avbryta. Otäcka scener och Sissoko får ersätta.

Under hela matchen, jag tror vi på riktigt hade kanske 2 – 3 chanser som kunde blivit något. Men, det var aldrig riktigt nära.

Det var frustrerande. Irriterande. Tungt.

När Spurs var dåliga så kan man dock inte heller ta ifrån att Ajax var bra.

Snabba, effektiva, kvicka, skärpta och fokuserade – De Ligt ledde sitt lag hela matchen och dom var bättre.

Returen – Låt oss visa vilka vi egentligen är.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.Markerade fält måste fyllas i *

*