Efter Tottenham – Brighton

Jag skrev innan matchen att det var mentaliteten som skulle avgöra huruvida Tottenham skulle ta med sig 3 poäng från gårdagens match eller inte. Med facit i hand går det att ge ett mer konkret svar på den avgörande faktorn; Christian Eriksens vänsterfot.

I en match som såg ut som denna, där ett av lagen mer eller mindre ställer upp med en formation som skulle kunna formuleras 10-0-0, så är direkt matchavgörande att ha spelare som kan göra mål från distans och Christian Eriksen visar ännu en gång sitt värde som poängspelare när det väl gäller. Jag tycker personligen inte att han hade en bra match överhuvudtaget, men sen efter 88 slöa minuter är det trots allt han som räddar Tottenham. Detta är egentligen inte bara signifikativt för Eriksens match i sig utan för hela hans säsong. Han har inte sett lika vass ut, han har inte bidragit med lika mycket spelmässigt men samtidigt har han varit direkt avgörande med mål i säsongsavgörande matcher såsom mot Inter, Burnley och nu Brighton.

Några ord om Brighton. Det är fruktansvärt frustrerande att se sitt lag ha 80% av bollen och mer eller mindre stå med hela laget på offensiv planhalva i 90 minuter utan att hitta några klara målchanser. Denna frustration övergår till en avsky för Brighton och deras tankesätt att bara dyka upp och spela sandsäcksfotboll för att få med sig 0-0 hem. Är det konstruktivt? Är det verkligen vad fansen vill se när de reser till London för att ge sitt stöd? Är det inte i en fotbollsklubbs bästa intresse att sträva framåt, att bli bättre och bättre, och inte bara ha som mål att överleva säsong efter säsong? Alla dessa tankar snurrar runt tillsammans med frustrationen men nu i efterhand fordras det i min mening en viss mängd förståelse för Brighton. En fotbollsklubb är som ett ekosystem, det finns så många fler lager än bara toppskiktet(ägare, spelare, tränare) som har så mycket mer att förlora om födkroken skulle ryckas undan, om Premier-League intäkterna skulle försvinna. Jag tänker exempelvis på restaurangpersonal, planskötare, receptionister, alla eldsjälar som är beroende av klubben för att hålla sig ekonomiskt flytande. De är invånarna i de ”lägre” skikten som tar den direkta smällen om ekonomin försämras. Alla som har sett Sunderland Til I Die på Netflix vet exakt vad jag pratar om. Jag tycker att fotbollen Brighton spelade igår är frustrerande, bakåtsträvande och mer eller mindre sportförstörande men jag förstår samtidigt varför, jag förstår vikten av Premier League, inte bara för klubben utan för hela staden och dess invånare. Det finns alltid två sidor av det proverbiala myntet, som ni alla vet.

Så istället för att fokusera på Brightons spelidé så har jag under dagen som gått fokuserat på varför Tottenham hade så svårt att ta sig igenom. Jag tycker först och främst att det inte alls fungerade att spela med Lucas och Son såpass långt ut på kanterna som de var i första halvlek. I teorin förstår jag idén; att låta Son och Lucas sträcka ut Brighton för att ge mer ytor till Alli och Eriksen i mitten samt att kunna leverera in bollar på Señor Llorente i mitten. I praktiken fungerade det dock inte, mycket på grund av att Llorente blev uppäten av Dunk i straffområdet samt att bollen rullades alldeles för långsamt för att dra isär Brightons försvar. Resultatet blev istället att Son blev helt och hållet osynlig på sin kant i hela första halvlek.

Förbättringar skedde till andra halvlek, Son och Moura blev mer centrala och kanterna lämnades helt och hållet till Rose och Trippier, men det skapades fortfarande inga superchanser, det blev ingen riktig tung belägring. Det kändes redan i början av andra halvlek att Tottenham inte skulle kunna rulla sig igenom detta, så hoppet förflyttades istället över till fasta situationer, men även där såg man snabbt att Dunk och Duffy hade lagt beslag på luftrummet. Llorente hade ingen bra dag på jobbet, det hade behövts ett par bättre fötter centralt mot ett så tätt Brighton, men i Pochettinos försvar så hade han bokstavligt talat ingen annan att starta längst fram, förutom då möjligtvis Vincent Janssen som man fick rota läääänge i frysboxen för att hitta. Jag tyckte dock det var väldigt roligt att se holländaren igen, och extra kul även att fansen bjöd honom på en sång vid inhoppet.

Det är dock aningen alarmerande att Tottenham för tillfället, i mina ögon, enbart har fyra offensiva spelare som ”går att lita på”, varav en, Eriksen, gör sig bäst längre ned i plan som en spelfördelare.   Skadeläget har varit fruktansvärt tungt under egentligen hela säsongen, vilket man måste väga in när man sätter sig ned för att upprätta bokslut, både efter varje match men sedan också efter säsongens slut. Jag tycker därför inte att det tjänar så mycket till att vara orolig över det tröga spelet och bristen på målchanser i gårdagens match, det är självklart att allt inte klaffar när Pochettino tvingas byta formation och anfallslinje var varannan match.

Istället vill jag skicka med er de positiva aspekterna vi kan ta med oss från gårdagens match. Wanyama såg otroligt stark ut vilket bådar gott inför Ajax, vi har fortfarande inte släppt in mål på vårt nya hem, vi tar med oss tre poäng trots trögt spel och ligger i skrivande stund 4 poäng över 5e platsen, och sist men inte minst, Christian Eriksens vänsterfot.

 

COYS

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.Markerade fält måste fyllas i *

*