Efter Tottenham – Manchester City, 1-0

Vad är en kvartsfinal i Champions League på Tottenham Hotspur Stadium mot tufft motstånd om inte alldeles fantastiskt?

Men – Det höll på att inleda i en ren och skär tragedi när domaren och VAR bestämde sig tidigt i matchen för att Danny Rose hade avvärjt ett skott med armen indirekt i straffområdet.

Sergio Agüero från straffpunkten. Hugo Lloris mellan stolparna.

Kapten. Pappa. Landslagskapten. Tottenhams målvakt sedan 2013. Världsmästare i fotboll.

Mot kanske Englands farligaste anfallare i en kvartsfinal. Skulle detta bli inledningen på Europaspel i Spurs nya hem?

Nej var svaret – Hugo Lloris räddar straffen. Matchen förblir 0-0 inledningsvis.

Hur viktig var denna räddning för Spurs? Utöver att kvartsfinalen levde vidare för Spurs så var det mer än så enligt mig.

Spurs nya arena är ett projekt utan dess like, Spurs som lag och klubb är ett projekt som saknar motstycke just nu. Där och då, den där straffen hade varit den perfekta ursäkten – Same old Spurs, Spursy, typiskt och så vidare.

Men där sa Spurs och Kapten Lloris nej – Var straffen dålig? Absolut inte. Var den bra? Nä, den kunde varit vassare.

Ändå – Tredje straffen på kort tid som Hugo Lloris räddar efter att ha räddat straff mot  Leicester, Arsenal och nu Manchester City.

Många av oss har klagat i vissa omgångar på Lloris – Enstaka tabbar följt av räddningar i världsklass.

Efter en kväll som denna så får man vara tyst ett bra tag framöver, utan problem skall tilläggas.

Matchen i sig då? Otroligt fartfylld åt båda håll.

Även om båda lagen hade lite skador och frågetecken så var det ingen brist på kvalité, energi och engagemang i denna drabbning.

Men – Vi går händelserna i förväg.

Spurs nya hem – Tottenham Hotspur Stadium i vad Harry Redknapp skulle kallat ”magic European night” är en fantastisk skrud.

Jag inbillar mig men frågar några vänner också – Visst hör man publiken mycket mer än vad man är van vid? Det känns som trycket ”överförs” mer i rutan.

Men – Det är sekundärt. Tifo, stämning, platsen, matchen. Herregud, vilket projekt Daniel Levy har hållt på med under alla dessa år. Under denna säsong har jag personligen glömt perspektivet. Det har varit skador, oklarheter kring arenan, Wembley och en taskig form ibland.

Däremot när vi tar emot Manchester City i en kvartsfinal i Champions League så är allt glömt och förlåtet. Vi är här, vi var där och vart skall vi, ja, det bestämmer vi själva från och med nu.

Spurs resa i Champions League denna säsong är så krokig att jag måste nämna den innan jag går vidare. Det gick inte alls borta mot Inter i gruppspelet, tappade 0-1 till 2-1 förlust, på det en tuff rond mot Barcelona på Wembley, följt av oavgjort borta mot PSV.

Men, man gjorde jobbet på Wembley i kommande matcher. 1-0 mot Inter, följt av 2-1 mot PSV och i den viktiga matchen mot Barcelona på Camp Nou lyckades man säkra 1-1 i en gigantiskt viktigt match som säkrade avancemang till slutspelet.

Men – Åter till matchen.

Straffen kom tidigt – Men, innan det. Svängigt åt båda håll men mest, City.

Skriken och vrålen på nya arenan var massivt när Lloris räddade.

Några minuter efter VAR-granskning och straffen för City så uppstår en liknande situation fast för Spurs denna gång. Otamendi river ner Kane i straffområdet. Ingen åtgärd från varken VAR eller domare.

Kane, Eriksen och Dele är farliga i några omställningar och Ederson får jobba likaså.

Kane får ett antal smällar regelbundet hela matchen. Frispark tilldelas löpande men gula kort, nä, det är en bristvara.

Sissoko, första halvleks gigant defensivt.

Fernandinho fångas i en repris där han och Kane kolliderar och Fernandinho ligger ovanpå anfallaren och använder både händer och armbågar för att trycka ner honom. Ingen åtgärd i matchen och ingen efter matchen. Fult.

Rose aktiv offensivt, skott, inlägg, passningar, nära bli målgörare.

Halvtid, 0-0. Pusta ut. Andas. Kul match men som sagt, svänger åt båda håll.

I sociala medier noterar vi i paus att både Andros Townsend så väl som Jamie Carragher förbluffats av hur magnifik den nya Tottenham-arenan är. Townsend på plats i publiken (såklart) och Carragher som expert för Sky Sports livesändning.

Samtidigt är Liverpool i pausvila med 2-0 mot Porto.

Andra halvlek är igång sen och det är Son, det är Dele, det är Sterling, det är Gundogan. Det är, stökigt. Högt tempo.

I den 55:e minuten sen så blir det en smäll för mycket för Kane – Det är Delph och Kane som kolliderar i en duell, tveksamt vad Delphs ambition i duellen är riktigt, kommer in med foten och hamnar snett precis framför Pochettino. Kane ut skadad direkt, hoppandes på ett ben. Helvete.

Pochettino, rosenrasande på Delph.

Lucas Moura in.

Sen kommer första gula kortet – Det är dock inte Delph som får det, utan Mahrez för en situation med just Lucas.

Sissoko är överallt.

Son, Lucas, Eriksen, Dele. Inget dåligt gäng offensivt och vi är absolut inte ofarliga och matchen svänger ännu efter mer än en timme spelat.

Sen kommer han – Son.

Han kommer omarkerad på högerkanten, Eriksen hittar honom, Son tar bollen precis på kortlinjen, på håret att den går över linjen, vänder in, dribblar och skjuter mellan benen på Ederson.

Taket flyger av Tottenham Hotspur Stadium. Hur mycket kan man älska denna Son? Det finns ingen gräns. Vilken spelare. När det behövs som mest också, så är han bara där och gör det. Magiskt.

Pochettino är nöjd så, ut med Winks som gjort det bra, ersätt med Wanyama.

Alli går ner i en situation. Ser inte bra ut. Han verkar ha smärta i ena armen. Llorente ersätter.

Pep Guardiola skickar in förstärkning likaså – Sane och De Bruyne in.

90 minuter spelade, 6 minuters tilläggstid.

Men – Spurs håller undan, 1-0.

En magisk kväll i vår nya borg.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.Markerade fält måste fyllas i *

*