Homecoming party (efter Tottenham – Crystal Palace, 2-0)

Sällan har väl en seriematch mitt i veckan föregåtts av sådan upphaussad stämning som den igår. Premiär på nya White Hart Lane och det snålades inte med pompa och ståt innan match. Storögda supportrar var på plats timmar innan avspark för att insupa och bekanta sig med sitt nya hem. TV-sändningen från ceremonin väl tilltagen och fyrverkerier nog för att täcka Christian Eriksens årslön brändes av som en del av firandet.

Matchen som fick äran att efterfölja det inledande spektaklet höll inte samma klass. Tottenham gör som Tottenham gör och gick ut hårt och bollförande, om än kanske lite extra så just denna dag. Crystal Palace är förberedda och spelar lågt även med Roy Hodgsonska mått mätt. Samtliga bakom boll. Hela första halvlek är medioker även om spelet innan Danny Rose fastnar mellan två tankar och spelar bort halvlekens absolut bästa läge får det att hetta till ordentligt.

Tio minuter in i andra halvlek exploderar dock arenan. Son tråcklar och vrider sig fram mellan Palaceförsvarares ben innan han får iväg ett skott som tar på en back och in för 1-0 och det allra första Spursmålet på hemmamark, framför den 17,500 platser mäktiga South Stand. Eriksen står för assisten.

För egen del fick jag aldrig uppleva stämningen på plats utan genom en särdeles knackig länk, men ljudvolymen genom tv:n gick inte att ta miste på. Än värre blev det ett par minuter senare då fansen på plats sjöng fram sitt lag, testade akustiken på riktigt, och närmast överröstade den engelska kommentatorn. Den sistnämnde verkade till och med tagen av stunden och tystnade ett bra tag, som att låta tittaren vara en del av atmosfären på plats. ”Oh when the Spurs…”.

Eriksen får själv balja i slutet av matchen och säkra segern efter att ha krånglat in 2-0. Matchen som helhet är som sagt ingen höjdare, vilket sällan är fallet med premiärmatcher. Jag vill dock komma med två saker som jag tycker sticker ut.

Just Eriksen har på senare tid fått kritik för sin inställning och röster höjts kring hans vara eller icke vara i Spurs. Förvisso kan jag hålla med om att hans insatser på specifikt fasta situationer varit under medel en lång tid men hans arbete på planen är världsklass. Han har varit direkt inblandad i 28% av alla våra mål (6 mål, 11 assist på 29 matcher) i ligan så här långt vilket är mer än acceptabelt för en spelare vars styrkor, enligt mig, ligger i det uppbyggande anfallsspelet. Som jämförelse kan vi ta Kevin de Bruyne, enligt många en av världens bästa spelare, som kommer upp i 2%. Den senare har visserligen en skadedrabbad period bakom sig men två poäng på 16 matcher i ett lag som Manchester City… Perspektiv.

Det andra utropstecknet för mig är Sissoko. Eriksen må vara matchhjälten men Sissoko är matchens spelare. Vilken gigant! Han anser själv att han gör sig bäst som centralt offensiv mittfältare men han får nog allt tänka om. Han är självklar som box till box-spelare och fullkomligt fenomenal att läsa spelet. Hur han täcker upp Trippiers defensiva brister och plockar bort Zaha är underbart att se. Helt naturligt flyter han med i spelet och finns numera exakt där han ska finnas. Det måste vara en fröjd för Poch att ha Sissoko till sitt förfogande numera.

I övrigt sköter sig spelarna väl. Rose gör en fin insats på ovan position. Trippier må gå bort sig ofta men bara nedtagningen i fart i andra halvlek förlåter honom. Lloris är en världsmålvakt så länge ingen pressar honom. Toby och Jan gör återigen en stabil insats och letar man upp ordet ”stabil” i ordboken står där nedan ”Ben Davies”. Son, Kane och Dele glänser inte men är nyttiga och Moura är en frisk fläkt de minuter han får.

Det är som sagt ingen bländande fotbollsunderhållning vi bjuds på men vi vinner med 2-0 framför 59,215 personer som aldrig kommer glömma matchen.

Skrivet av: Niclas Mahlm

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.Markerade fält måste fyllas i *

*