Det började med en keps

Det började med en keps.

31 år har gått sen farsan åkte på jobbresa tilll London. Det var på den där tiden när en jobbresa innehöll mer än resa, möte, hemresa.

Det var ok med ett par dagar nöje och kanske en fotbollsmatch, pengar var ju inget problem. Tidningsbranschen hade inga digitala konkurrenter, alla läste tidningen.

Farsan är Brynäs, Brynäs, Brynäs, Brynäs och sedan lite Liverpool. Trots det så köpte han med sig en keps hem från den där jobbresan, som innehöll en match på WHL. Jag fick kepsen. Den kepsen förändrade mitt liv, på riktigt.

Åren gick, jag hade ju den där kepsen uppsatt på väggen tillsammans med Brynäsbilder, vimplar från Tampa Bay och en del tennisrelaterade inslag.

Jag var väl 15 när Tottenham började smyga sig på. Internet dök upp, så även kontrollen på AM-bandet där man ibland kunde få in engelsk radio. Det började gå att följa laget. Fortfarande på lågenerginivå, men nått växte. På grund av den där kepsen. Vi var en tidningsfamilj. TV, nej det var Dallas och Rapport. Alla andra började på paraboler och kabel-TV. Mormor fick kabel så där spenderades Europacuppenkvällar med Göteborg, Milan, Barcelona och andra sköna lag. Tottenham? Not so much.

Men ändå växte sig kepsens närvaro närmare mig. Vi blev mer enade. Efter militärtjänstgöring i Arvidsjaur så begav jag mig till Sundsvall för studier. Olearys. Matcher på TV. Nu jäklar började kepsen bli mer än en souvenir på väggen. Hände att vi visades och då gick jag ner till Olearys. Där satt jag och en till Spursare. Det hände att vi växlade några ord. Han var rätt tanig och pratade redig norrländska med viss bitterhet i tonen. Men han kunde en hel del, mycket mycket mycket mer än mig.

Ett par år senare såg jag honom på TV. Han var med i Farmen. Erik Niva heter han. Har för mig att han gillade min keps. Åren gick, sambo, singel och flytt till Stockholm. Där fick jag nys om THSS. Tänk att se matcher med likasinnade på riktigt. Där mötte jag Redin, Matt, Öberg och flera andra. Vi blev Spurspolare. Mäktigt!

En dag (varm sommardag) åkte jag med familjen till Fjärderholmarna. Där träffade jag Peter Borg, vi har träffats ett par gånger till genom åren. I samband med flytten till Stockholm hände en massa grejer men jag tog mig då för första gången till WHL. 2007, såklart med kepsen på. Skakade hand med Martin Jol (nästan lika stora händer som Pat Jennings).

Spurs blev en del av mig på ett sätt som ni förstår, men som andra inte har en aning om. Det tycker jag är häftigt. Ett tag senare så kom jag in i THSS styrelse, planeternas position, någons kärlek på distans och en kärlek till klubben gjorde att jag till slut landade som ordförande i föreningen. Ett hedersuppdrag som jag älskade (nästan varje stund, ja det fanns en del IT-strul, ekonomifrågor och annat som drog mycket tid/kraft). Otroligt lärorikt och faktiskt mycket bra att ha på CVt.

Man glömmer ibland att det är som att driva ett företag. 1500 medlemmar. Försäljning. Kostnader. Bokföring. Utskick. Resor. Årsmöte. Ansvarsfrihet. Ja, något som jag är både glad och stolt över att ha gjort.

Och allt detta på grund av en keps. En keps som för 3-4 år sedan gav upp. Jag hade limmat den ett gäng gånger men till slut pulvriserades den.

Det var sorgligt. Jag skrev om det i sociala medier. Då sa en medlem (tack Ekholm!) ”Johan, jag har en sådan, jag skickar den till dig”. Blev så otroligt glad.

Styrelsearbete, askmolnsresa, träffar med Peter Forsberg, Ledley King, Darren Anderton, Pat Jennings, Martin Jol och Rafa VDVs pappa har den där kepsen gett mig. Det där om Rafas pappa ska jag eller Johan Öberg berätta mer om någon gång när vi ses. Från en tidigare ordförande! COYS / TTID!!