Inför Tottenham – Manchester United

Efter mötet på Old Trafford i slutet av augusti var det lite av en omöjlighet att inte vara lyrisk över samtiden och optimistisk inför framtiden. Vi hade tagit med oss tre pinnar hem från ett annars historiskt sett ogenomträngligt Old Trafford och vi hade gjort det med stil. 0-3. Till råga på allt var det väl också matchen då Lucas presenterade sig på riktigt, visst han målade mot Newcastle dessförinnan, men att springa sönder United på bortagräs är en annan historia.

Mycket har förändras sedan dess som så ofta är fallet i fotboll i allmänhet, och Premier League i synnerhet. Det är sällan som två lag, speciellt inom top-6, spelar returmötena under samma förutsättningar och det går med säkerhet att säga att det är ett annorlunda United som vi kommer att ställas mot på Wembley. Med Solskjaer vid rodret har United fått ny vind i seglen och sett oroväckande starka ut. Det måste dock påpekas att detta ofta är fallet med lag som byter tränare mitt under säsongen, det uppstår en smekmånad, speciellt om den före-detta tränarens avsked togs som en lättnad för spelartruppen vilket Mourinhos tveklöst gjorde. Solskjaer har under sin smekmånad i United bestigit småkullar såsom Cardiff, Newcastle och Reading men har ännu inte stått inför en ”riktig” utmaning, man har ännu inte mött ett lag ovanför sig i tabellen. Matchen mot Tottenham blir därför lite av en make-or-break-match för United och en bra vägvisare för framtiden.

Tottenham, till skillnad från United, har inte genomgått djupa förändringar men det går inte att påstå att det har varit status quo i Spurs-lägret. Ett nytt och sannerligen oväntat defensivt mittfält har växt fram i Sissoko och Winks där den förstnämnda gått från transferlistan till kanske en av de viktigaste på Tottenhams mittfält. I min mening är nog dock den största förändringen Pochettinos taktikmässiga home-run med idén att spela rakare med två rena strikers i Son och Kane. Detta blir Sons sista match innan han drar iväg till de ypperligt dåligt tajmade asiatiska mästerskapen, vilket blir ett markant avbräck då sydkoreanen i min bok är en av Premier Leagues absolut mest underskattade spelare, samt att truppen redan har tunnats ut av diverse skador. Dembele, Jan, Dier och Wanyama är fortfarande på sidlinjen och det återstår att se om Lucas är med i truppen på söndag efter att ha missat matchen mot Chelsea med en knäskada.

Medialt är det dock inte Tottenhams nya dynamiska formation eller det nykomponerade sittande mittfältet som belyses inför matchen på Wembley. Föga oväntat ligger fokus på Pochettino och, ett till sommaren, ledigt jobb som United-manager. Nästan varje studioexpert världen över(inte minst Gary Neville på Skysports) anser att Pochettino är rätt man för jobbet och att han är Uniteds förstaval. Det diskuteras om att det bara är en monetär fråga och att United inte ska vara rädda att öppna plånboken för att köpa ut argentinaren, ”If they can spend 50 million on Bailly they can surely spend the same on their first-choice manager”.

Som vanligt när det kommer till ihärdiga rykten så är det sällan rök utan eld och jag tror säkerligen att United vill ha in Pochettino. Vad som dock ofta glöms när detta ämne debatteras är att sedan Moyes misslyckades att föra vidare Sir Alexs arv så är ”vad United vill ha” och ”vad United får” inte längre samma sak. Visst, marknadsmässigt och historiskt sett är United flera storlekar större än Tottenham, och mer eller mindre resterande engelska lag. Men fotbollsmässigt och organisationsmässigt har United förlorat sin topposition. United har inte samma dragningskraft som man hade för 10 år sedan, jag skulle nästan vilja påstå att de senaste åren har gett en motsatt effekt. Det finns säkert både tränare och spelare som blivit avskräckta efter att ha sett vad som hänt med profiler såsom Van Gaal, Alexis, Depay och nu senast Mourinho.

Att tro att Pochettino inte skulle ta jobbet på grund av rädsla är dock naivt. Det är däremot inte naivt att påpeka att Poch har betydligt många fler anledningar att stanna än att gå; en spelartrupp han har byggt upp själv som har hans fulla fortroende, en väl fungerande akademi, en ny arena, men framförallt möjligheten att göra sig själv mer eller mindre helgonförklarad i norra London. Det spelar ingen roll hur många hypotetiska titlar han skulle vinna med United, han skulle fortfarande alltid förbli i Fergusons skugga, Sir Alex var mannen som byggde det moderna Manchester United. Samma rykte och status finns det en möjlighet för Pochettino att uppnå i Tottenham. Samtidigt bör det också påpekas att ingen är större än klubben, Tottenham kommer alltid vara Tottenham oavsett vem som står vid sidlinjen.

Trots Uniteds fem raka segrar så ser jag ingen annat utfall än vinst för Tottenham på söndag, Solkjaers och Uniteds smekmånad är över. Kommer en vinst ta död på Pochettino-ryktena? Definitivt inte, men det spelar heller ingen större roll i mina ögon. Vad som spelar roll är att en vinst skulle sätta Tottenham 13(!) poäng före United i tabellen – 13 fler anledningar för Pochettino att stanna.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.Markerade fält måste fyllas i *

*