Tottenham Hotspur – Manchester City, 0-1

Det blev en förlust, men mer i protokollet än i hjärtat. En hedersam insats tyckte jag mig se, och min första reaktion efter slutsignalen var förstås besvikelse, men andra reaktionen var inte ilska, utan stolthet.

Hugo Lloris självförtroende är i botten, och det märks. En hektisk tid ligger bakom den franska lagkaptenen, med bland annat rattfylla, röda kort och tveksamma insatser. Idag slog han bort passningar och insparkar, och det märks att backlinjen inte litar på honom. Men Citys ledningsmål kan han inte få ta på sig, utan det går på Kieran Trippiers konto. Jag har fullständigt förälskat mig i Trippier sedan Kyle Walker lämnade förra sommaren, men även solen har sina fläckar. Hans defensiv är inte något att hänga i granen – han passar helt enkelt bättre i en fembackslinje. I matchen så missade han först hemåtnicken mot Lloris, för att sedan bli totalt bortgjord av Sterling. 1-0 signerat Mahrez, och jag var rädd att det skulle sluta som det gjorde sist det begav sig.

Men efter ledningsmålet var det som att Tottenham vaknade, och det är väl förjävligt att det ska krävas. Tottenham äger stora delar av första halvlek, men utan att ta sig fram till några hundraprocentiga målchanser. Kane petade bollen för långt (eller var det Ederson som var kvicktänkt?) och Sissoko tog ett ödesdigert felbeslut. Laguppställningen förvånade mig på förhand, speciellt med tanke på vad som fanns tillhanda på bänken. Eriksen, Alli och Son var alla tre bänkade, och jag vet inte om det berodde på underlaget (som för övrigt var under all kritik, inte värdigt ett storlag som Tottenham) eller på småskavanker. Antagligen en kombination av de båda. Trion under Kane blev intressant, och Erik Lamela är onekligen i form. Hans självförtroende är på topp, och det är då han är som bäst.

Den andra halvleken präglades mycket av Lamela, som styrde och ställde. Som vanligt så dröjde Pochettino med sina byten, det har vi alla vant oss vid nu. Men det var när Harry Winks kom in som Tottenham fick fart, fick en spelmotor och en tydlig riktning i spelet. Jag gillade starkt att Pochettino bytte ut Eric Dier och inte Moussa Dembele, då jag ständigt tycker att Dier sänker passningstempot.

Harry Kane blir väldigt isolerad i matcher som dessa, speciellt när det defensiva ansvaret för yttrarna blir så pass påtagligt. Ofta kom Kane ensam i omställningar då Sissoko och Moura inte hunnit upp för att hjälpa till. Spetsen saknades helt enkelt, och det har varit ett genomgående tema under hela hösten. Trots detta så pressar Tottenham Premier League-favoriten, och City-spelarna var märkbart stressade i slutet av matchen. De kom undan med blotta förskräckelsen, och det är jag nöjd med.