Ett föränderligt Spurs: Reflektion efter Dortmund

Vad var det vi såg i Champions League-premiären egentligen? Efter 90 minuter spelade hade Dortmund uppvisat ett klart spelövertag med 64% av bollinnehavet och närmare 400 passningar fler än hemmalaget Tottenham. Ändå slutade matchen 3-1 i Tottenhams favör.

Som jämförelse kan vi ta matchen mot Chelsea i augusti. Då var siffrorna omvända med 68% bollinnehav och drygt 300 passningar fler. Där blev det som bekant förlust 1-2. Mot Everton senast var siffrorna mer jämna och där fällde kvaliteten avgörandet i en bekväm tremålsvinst för Spurs i Liverpool.

Överlag har Pochettinos lag utgått från mycket bollinnehav och högt stående lag och så även inledningsvis mot Dortmund. Eller åtminstone försökte man med det men bortalaget tog genast kommandot. Spurs och Dortmund kan på många plan kallas varandras spegelbilder. Man har samma taktiska filosofi, samma tänk på transfermarknaden och samma vilja att lyfta fram ungdomar. Skillnaden är den att Dortmund har långt mycket mer erfarenhet av fotboll i den absoluta världstoppen och i gårdagens match blev det taktiska försprånget löjligt uppenbart. Man spelade helt enkelt ut Tottenham från första minut.

Utgångsläget för Pochettinos mannar var den så efterfrågade 3-4-3 med nye Aurier och ständigt förbättrade Davies som offensivt drivmedel, men det blev sannerligen inte så. Istället spelade man en kompakt och lågt stående 5-4-1 under merparten av matchen. Lågt stående och kompakt men långt ifrån stagnant. Pressen var fortfarande hög, bara att den utfördes i långa perioder på egen planhalva.

Efter bara fyra minuter ser vi vilken taktik som blir framgångsrik i denna match när Son gör det han är allra bäst på och sprintar in 1-0 från halva planen.

Om man ser på matchens utveckling ur ett ohämmat cyniskt perspektiv kan man konstatera att Tottenham förlorade den taktiska delen. Dortmund är helt enkelt ett bättre passningslag och är bättre på att erövra boll. Det som gör att vi ändå vinner är lagets förmåga att inse detta faktum och snabbt acklimatisera sig. I stället för att gå bort sig offensivt i ett vettlöst försök att föra matchen ser man till att dra sig tillbaka och försöka utnyttja de chanser som ändå erbjuds. Här har Poch utvecklats oerhört. För bara ett år sedan var hans matchcoaching bra mycket stabbigare och han var mer naiv i sitt tankesätt.

Säsongen 15/16 blev Spurs fullkomligt överkörda i dubbelmötet med Dortmund och hade inte mycket att sätta emot. Hösten 2017 har Tottenham utvecklats till att bli en mer komplett organism. Laget från 15/16 hade inte vunnit gårdagens match mot Dortmund om de så hade 20 chanser på sig. Detta är naturligtvis en klar styrka.

Om vi bortser från den taktiska biten kan vi ändå hitta viktiga förklaringar till varför vi vinner. Den främsta måste ändå tillskrivas spelarnas individuella skicklighet och utveckling. Davies må fortfarande bli överspelad ett par gånger per match, men som han har utvecklats det senaste året. Vertonghen måste också nämnas. Han sågs som darrig och slarvig för ett par år sedan men nu är han hur stabil som helst. Tänk på spelare som Kane, Dembélé, Dier och Rose nu och tänk på hur de var för två-tre år sedan. Utvecklingen är enorm, närmast surrealistisk på vissa av dem, och den utvecklingen måste tillskrivas Poch och hans ledarstab.

En annan viktig faktor som jag ser det är lagets fysiska form. Tottenhams försäsongsträning är närmast ökänd som något av det värsta en människa kan genomgå (nåja) men det ger onekligen resultat. Vanligtvis visar det sig i spelarnas ork att pressa och löpa offensivt. Mot Dortmund visar det sig i defensiven. Alla som någonsin spelat fotboll vet att det är mycket jobbigare att försvara än att anfalla. Dels är den mentala biten i att vara tillbakatryckt bidragande, dels tar det mer fysisk energi att försvara. Ändå löper Tottenham mer än Dortmund. Det visar på en fysisk och psykisk styrka i dagens Tottenham som jag inte kan erinra mig ha sett tidigare.

Finns Spöken?

Jag har nuddat vid ämnet tidigare, men det går inte att inte vidröra det igen. Om ett lag exempelvis inte vunnit mot ett annat lag på tio försök är chansen för att det ska vinna på försök nummer elva försvinnande liten om inget extraordinärt händer. Den mentala kampen har redan avgjorts innan lagen äntrar planen. I fallet med Tottenham vs Wembley har vi tre saker som väger in.

1. Tottenham vinner sällan på Wembley. Inte bara är detta sant om man tittar på det senaste året utan gäller för flera år tillbaka och hur mycket spelare och ledare än vill avfärda påståendet som strunt har det ändå betydelse. Det sätter sig oundvikligen på hjärnan hos spelarna lika mycket som om vi inte hade vunnit mot ett specifikt lag på tio försök.
2. Wembley är inte ”hemma”. Vi är för närvarande hemlösa, så enkelt är det. Vi har ingen borg och jag har svårt att tro att spelarna känner sig lika bekväma på Wembley som WHL. Hur mycket klubben än försöker piffa till arenan kommer det aldrig bli hemma. Arenan är ju röd för bövelen!
3. Även om Tottenham inte ser det som något speciellt kan jag lova att samtliga motståndarspelare som kommer till Wembley är extra taggade. När Chris Wood summerar sin karriär kan jag lova att kvitteringen mot Tottenham på Wembley kommer åtminstone topp 3.

Personligen trodde jag att genrepet mot Juventus (2-0) skulle vara dödsstöten för Wembleyförbannelsen, men så blev inte fallet. Jag kan bara hoppas att resultatet mot Dortmund kan göra det, för det här laget är alldeles för bra för att hämmas av hjärnspöken.

Kontentan

Vi vinner mot Dortmund, inte för att vi är det bättre laget utan för att vi har lärt oss av tidigare misstag. Alla, från Jaden Brown i utvecklingslaget ända upp till Daniel Levy i styrelserummet, har utvecklats och gjort det snabbare än sina konkurrenter. Att snabbt inse att en matchplan inte fungerar och lika snabbt anpassa sig till en helt ny är en egenskap som är förunnat få fotbollsklubbar.

Vi vann matchen mot Dortmund lika mycket på försäsongen i juli som vi gjorde det på Wembley igår.

Vi är beredda.

Come what may.

/Niclas Mahlm