Mauricio Pochettino; en stilstudie

”Tack men nej tack Daniel. Som vi har pratat om tidigare så var jag Tottenhamsupporter när jag var liten och ja, en del av mig väcktes till liv där när du kontaktade mig. Men jag har större grejer på gång”

Daniel Levy avbryter irriterat samtalet. Louis van Gaal hade kunnat ta Tottenham till nästa nivå.
När ska tränarkarusellen få sitt slut? När ska han hitta nästa stora namn att ta klubben till nästa nivå, att bygga upp laget igen med en filosofi som håller i längden?

Förhoppningarna att André Villas-Boas skulle vara svaret hade sedan i vintras dött. Portugisen hade verkat så övertygande och fått med sig hela laget väldigt snabbt. Men med tiden hade spelare och ledare börjat ifrågasätta Villas-Boas som inte orkade med pressen och grottade ner sig till sina egna skuggor.

—

Svaret skulle heta Mauricio Pochettino.

Förväntningarna på Pochettino var delade, här hade man anställt en 42-åring med knappt fem års erfarenhet som manager. Förvisso hade han ett väldigt fint förflutet både som en ledargestalt på fotbollsplanen under sin karriär och även vid sidlinjen som tränare.

Hyllningarna från Southampton-spelare kom som ett brev på posten efter det att tillsättningen hos Tottenham Hotspur FC blev allmän kännedom. Luke Shaw, Morgan Schneiderlin och Jay Rodriguez, spelare som tack vare Pochettino fått genombrott, var snabba ut och tacka spanjoren för tiden i Southampton.

Två säsonger senare, och Pochettino har lett Tottenham till en tredjeplats och därmed även Champions League.

Vad är det då som är så speciellt med denne argentinare?

Revolten i omklädningsrummet 

Det finns en story efter en 2-1 förlust på White Hart Lane mot Stoke. Efter matchen intervjuades en mycket irriterad men bestämd Pochettino, som kallade till en förändring i lagets mentalitet.

Emmanuel Adebayor och hans kuvade undersåtar Younes Kaboul och Etienne Capoue hade lattjat vidare i deras vanliga jargong redan i spelartunneln efter slutsignalen. I omklädningsrummet hade detta fortsatt så pass att Harry Kane och Ryan Mason hade ilsknat till. Där och då hade det bildats två läger och Pochettino valde – vilket skulle visa sig vara ett väldigt klokt val – att bygga laget kring mentaliteten och hungern hos de egna talangerna.

John McDermott och Mauricio Pochettino har utvecklat en god relation för att bygga vidare på detta. John är ansvarig för utvecklingen av klubbens unga spelare, från u-21 och nedåt, och därmed också den som ska förse Pochettino med de egna talangerna.

På en träning lär Pochettino gått fram till John McDermott och sagt högt ”John, Shayon Harrison är lat” för att sedan gå därifrån. Shayon hade överhört detta, vilket lär varit Pochettinos avsikt, och därefter sökt upp John för att fråga honom vad det handlade om.

John ska då ha förklarat för Shayon att med Pochettino kommer förväntan alltid att vara hög. De som inte lever upp till det och som inte ger järnet på varenda träning bör se sig om eller ta sig en funderare. Pochettino kommer alltid kräva maximalt av alla spelare och de som ger honom det, de belönas.

Vi vet att Pochettino har lämnat över ansvaret helt på John McDermott och ställt höga krav på att förse honom med egna produkter redo för att smaka på a-lagsfotboll. Vi vet också att trots detta så är Pochettino ofta med på akademispelarnas träningar och även matcher för att med sin närvaro markera att chansen finns för dem som är villiga att kämpa för den.

Detta grepp saknar motstycke hos tidigare tränare, bortsett från möjligtvis Tim Sherwood. Harry Redknapp för exempel, var känd för att inte vilja ge unga spelare chansen utan förlitade sig ofta till sina äldre kelgrisar.

Tight och sammansvetsad trupp

I Southampton sades det att Pochettino bokstavligen tvingade sina spelare att gå barfota över glödande kol för honom.

Som tidigare nämnt är John McDermott och Mauricio Pochettinos relation väldigt djup och Pochettino litar till fullo på McDermott och vice versa. John har i en intervju sagt att Pochettino är den överlägset bäste tränare han arbetat tillsammans med och att Mauricio alltid har höga förväntningar på sin stab.

Pochettino är en väldigt god människokännare och inte rädd för att gå på sin instinkt. Det är ofta han kan komma och säga att någonting inte känns rätt, men att han inte rent konkret vet vad det är. En sådan sak hände Nabil Bentaleb, som hade en svacka. Pochettino lär ha stått länge och funderat och iakttagit Nabil innan han helt rakt upp och ned gått fram till honom och sagt ”Nabil, när du inte har ett leende på läpparna så ler inte heller dina fötter”.

Vid sin sida har Pochettino också Jesus Perez som är mer inriktad på statistik, analys och idrottslig vetenskap och Toni Jimenez, målvaktstränaren som är kanske den som oftast livar upp stämningen på träningen med sin humor och sin extroverta personlighet.

En tydlig förändring, som visserligen ofta brukar gå hand i hand med framgång, är att laget nu verkar väldigt sammansvetsat och dessutom gilla varandras sällskap. Det är ofta man ser Pochettino nästan som en fadersfigur, armen runt spelare samtidigt som de är djupt försjunkna i att diskutera dennes utveckling. Ställer man upp på Pochettinos hårda krav på prestation är man invigd i den inre cirkeln. Gör man inte det spelar man troligtvis inte kvar länge till. Detta har skapat ett tight relationsband spelare emellan, där tillit och uppmuntran smörjer banden än starkare. Vid mål och vinster är nästan alltid hela elvan samlad och firar. På sociala medier sprutar det ut bilder där Dele Alli och Eric Dier umgås eller där majoriteten av laget käkar middag tillsammans.

Efter 1-1 mot Everton på Goodison Park förra säsongen sa Pochettino efter matchen ”vi brukar alltid spela musik efter matcher men inte idag för spelarna var för deppiga. Vi kände verkligen att vi tappade två poäng. Imorgon kanske vi kan analysera vad som gick fel och vara stolta över hur vi spelade. Men nu är de för bedrövade. Vi har ett ungt lag, yngst i Premier League, som inte vill göra något annat än att vinna”

Pochettino anlitade inför förra säsongen den ansedde Times-journalisten Henry Winter för att coacha spelarna i sitt förhållningssätt till media och framförallt social media. Det är tydligt att den bild som ges av spelare via deras olika Twitter, Facebook och Instagram är förändrad sedan Pochettino tog över. Detta är bara ett tydligt exempel på den strategi som Pochettino styr klubben utefter.

Den mentala aspekten

Mauricio har tydliga förväntningar, som nu är kända rakt igenom alla spelartrupper, och de är att prestera på träningar är avgörande, kondition och styrka är av största vikt och att hela tiden kontinuerligt utvecklas mentalt. Detta är hans fundament. När en brittisk TV-reporter frågade i mellandagarna om det nu var dags för lite vila, svarade Pochettino snabbt och bestämt med ”Nej, träna, träna, träna”. Det är inte alla spelare som uppskattar detta, men om man ska tillhöra det Tottenham som argentinaren bygger så är man väl medveten om denna mentalitet.

Ben Davies uttalade sig i en intervju om hur nytt det var för honom att träna på det viset Pochettino bestämt. Davies hade på en landslagsträning berättat om de dubbla träningspassen, ibland även tredubbla, till vilket hans Walesiska landsmän tappat hakan. Det är jobbigt, det är tufft men alla spelare som spelat under Pochettino kan skriva under på att de aldrig fysiskt varit så starka förut.

På varje försäsong, där spelarna drillas extra hårt, så repeterar Pochettino ofta sina grundvärderingar för framgång. ”Vi alla vill bli framgångsrika och att vägen dit ska vara en behaglig resa, att vi ska nå våra mål på en rak och bestämd kurs. Men i verkligheten är det inte så, det går upp och det går ner, man måste hela tiden fortsätta arbeta.”

Pochettino har en grundregel som han ofta nöter in i sina spelare som han kallar för ”800 matcher-regeln” där han påminner alla spelare att sett på 800 matcher har varje spelare 200 fantastiska framträdanden, 400 mediokra och 200 riktigt usla. För att nå de där 200 fantastiska matcherna och minnena och framgången som kommer med det så måste man kämpa sig igenom de 600 som inte är lika bra.

En bild som ofta Pochettino visar för sina spelare är den där en häst står stadigt och stilla på en landsväg där en man står bakom för att putta hästen framåt och en man står framför med rep och försöker dra hästen framåt. Med denna vill Pochettino visualisera för sina spelare att alltid lyssna och lära av sina tränare, men att ingenting händer om inte man själv tar steget. Stödet och staben är stark och finns där för spelarnas utveckling, men utan att de tar stegen själva kommer ingenting att hända.

Det går inte bara att som ledare peka med hela handen och förvänta sig att alla därefter ska lyda. Som ledare måste man alltid leda med det goda exemplet. Vi vet att Pochettino alltid dyker upp tidigt på Hotspur Way inför träningen och att han i princip alltid lämnar sist. Han är inte upptagen av prestige, och har aldrig blandat sig in i rävspelet med andra ledare. Han skapar inga rubriker, och på deadline day så hänger han inte i påfarten till träningsanläggningen i sin feta bil omhuldad av nyhetstörstande reportrar utan han är redan där inne och arbetar. Han är därför rätt tråkig och förutsägbar i sina presskonferenser och intervjuer efter match. Men han är alltid ärlig och rättfram. Han ger ett lugnt och stabilt intryck. Jag kan tänka mig att Daniel Levy måste skruvat nervöst och ibland med skämskudden nära intill när Harry Redknapp pratat med pressen. Under Pochettino tror jag Daniel Levy känner sig helt lugn och tillfreds över dessa situationer.

Det är tydligt hur hans ledarskap har påverkat spelarna. Innan han tog över var det svårt att se vem som skulle ta över kaptensbindeln efter det att Ledley King hade lämnat. Det faktum att Pochettino faktiskt valde Adebayor som kapten och Kaboul som andraval i sin första säsong talar sitt tydliga språk. Snabbspola till 2016 och det fullkomligt dräller av kaptensmaterial. Som inte är där för att visa sig i rampljuset, utan som vill prestera bra och nå framgång genom hårt slit. Hugo Lloris, Toby Alderweireld, Jan Vertonghen, Danny Rose, Harry Kane, Christian Eriksen har alla varit kaptener och stolt lett laget ut.

… och till sist, fotbollsfilosofin

Vilken manager är mest framgångsrik? Är det den som utefter rådande situation klär laget? Det vill säga den manager som ena matchen spelar 3-5-2 och långbollar, för att i andra ställa om laget till ett 4-3-3 med mycket boll efter backen? Eller den som har sin bestämda filosofi som denne från dag ett nöter in i laget?

Frågan är om det finns ett svar på den frågan. Vi kan i alla fall konstatera att gällande Pochettino så är han mycket mer det senaste. 4-2-3-1/4-3-3 har nästan uteslutande varit den uppställning han kört. Undantagsvis Watford borta ifjol, när motståndet hette Ighalo/Deeney och var hetare än en asfaltsväg i öknen. Då petades Dier ned till mittback bredvid Vertonghen och Alderweireld för att ge försvaret förstärkning.

Pochettino ser inte på fotboll som anfall eller försvar, utan han har byggt sin filosofi på två skeenden, det första hur man ska agera på planen utan boll och det andra hur man ska agera med boll.

Vi vet att hög press, gärna högt upp i banan när motståndarlaget ska bygga upp sitt spel, är något han nästan helt uteslutande hållit fast vid. Detta för att passningar upp i vår defensiva del av planen ska vara lite mer chansartade och inte lika penetrerande, vilket gör det lättare för oss att bryta. Pep Guardiola uttalade sig efter det att Pochettinos Espanyol slagit hans Barcelona med orden: ”det finns lag som väntar på dig och så finns det lag som jagar dig. Espanyol är ett lag som jagar dig”

Detta är Marcelo Bielsas filosofi – som en gång i tiden upptäckte Pochettinos talang och vars vägar korsats i Newell’s Old Boys, Espanyol och det argentinska landslaget – som Pochettino anammat.

Hög press kräver stora lungor och receptet för den typen av kondition kallas träna, träna, träna. Inte konstigt att Jack Cork sa att man behöver två hjärtan för att orka med att spela under Pochettino.
En av svagheterna med detta spel är just detta, att när en spelare blir för trött försvinner ofta koncentrationen vilket kan leda till onödiga bokningar.

Varje spelare förväntas att delta i presspelet. Närmast bollhållare sätter alltid press, och alla spelare vet tydligt vilka ytor på planen som är deras att försvara och pressa på.

Ytterbackarna har en viktig funktion i Pochettinos lag. När vi är bollförande droppar nästan alltid en av de inre mittfältarna ned och formar en trebackslinje med Vertonghen och Alderweireld vilket ger ytterbackarna, oftast Walker/Rose, en möjlighet att trycka upp och erbjuda bredd.

En annan tydlig princip när Tottenham är bollförande är tålamod och avsikt. När de tre offensiva mittfältarna och bollmottagaren längst fram inte har boll är meningen att de hela tiden ska röra på sig för att hitta ytor och skapa hål och oreda i motståndarförsvaret. Om dessa luckor ges ska en bestämd boll gå dit, ofta kan detta vara en långboll från en av våra mittbackar, vi minns Alderweireld och Dele Allis fina samspel från förra säsongen. Om luckorna inte ges, rullas bollen ofta runt mellan mittbackarna och de centrala mittfältarna, tålmodigt i väntan på en rättvänd spelare med bra yta. Så kan spelet se ut i långa stunder och vi har här sett prov på en svaghet i detta Pochettinos Spurs. Lag som spelar lågt och med kompakta försvar har visat sig vara väldigt svåra att få hål på, och de kontringar de kan hota med har sårat oss under argentinarens ledning.

Till sist har anfallaren i Pochettinos system en viktig uppgift. Presspelet är a och o även här, och i synnerhet att jaga målvakten vid hemåtpass. Rickie Lambert fick sig sitt genombrott under Pochettino och så även Harry Kane. Pochettino uppmuntrar sin anfallare att drifta ut på kanten ibland för att skapa yta och kunna vara bollmottagare där, med de offensiva spelarna tänkt att fylla på i straffområdet. Detta har vi sett många gånger och Harry Kane har löst uppgiften med bravur. Ironiskt nog hade detta varit en ypperlig roll för Emmanuel Adebayor, som ofta sökte sig ut till kanten och besitter höga kvaliteter på bollmottagning. Men här också ett tydligt tecken att talang och kvalité inte garanterar en startplats.

Den fortsatta utvecklingen

John McDermott njuter av relationen och samarbetet med Pochettino samtidigt som han vet att Tottenham idag är på en helt ny nivå än för ett par år sen. Kraven ökar hela tiden och John behöver arbeta hårt för att hitta nästa talang.

Samma gäller spelarna. Det är många spelare som blommat ut under Pochettino och andra som väckts och helt plötsligt sett ut som nya spelare. Frågan är hur mycket mer Pochettino kan få ut av spelare som han tagit till nästa nivå? Är transferfönstret lösningen eller är det konstanta flödet av hungriga unga talanger från de egna leden svaret?

Efter förra säsongens dråpliga avslut uttalade sig Pochettino om att Tottenham måste ta nästa mentala kliv säsongen 2016/17. ”Vi måste sluta titta på vår granne och istället på oss själva. Vi måste ta nästa steg och våga vara en riktigt, riktigt stor klubb”

Som tidigare nämnt är två uppenbara svagheter de gula korten, frisparkarna mot och det ibland stela spelet när vi möter hårt försvarande lag något som kan visa sig vara en riktig viktig nyckel att vrida på. Var så säker, detta har Pochettino full kontroll på, och det ska bli spännande att följa den fortsatta utvecklingen för detta Spurs.

—

Det är måndag den 23 maj 2016 och Daniel Levy sitter förnöjt på sitt kontor, gnuggar händerna och drar på smilbanden. Louis van Gaals väntade avsked från Manchester United har blivit officiellt. Daniel Levy är inte känd för sin skadeglädje men han är inte mer än människa och kan inte hjälpa att tänka tanken på att skicka ett sms till den specielle holländaren och fråga honom om vad han nu har för stort på gång.

Skrivet av Robin Dronsfield