Arsenal FC – Spurs 1-0

Inte heller i år lyckades Spurs plocka med sig poäng från Highbury. Hemmalaget var lite bättre på allt idag och än har Tottenham en bit kvar till att på allvar kunna hota status quo i norra London. Men det finns ändå all anledning till att se ljust på framtiden i N17.

Premier League
Måndag den 25 april 2005
Highbury
38 147 åskådare

Slutresultat: 1-0
Halvtid: 1-0

Mål:
1-0 Jose Antonio Reyes (22:a minuten)

Varningar:
Sean Davis (17:e minuten)
Erik Edman (54:e minuten)
Frederic Kanouté (68:e minuten)
Michael Dawson (72:a minuten)

Spurs:

———————————Paul Robinson—————————

Stephen Kelly—-Michael Dawson—-Ledley King—-Erik Edman

Simon Davies—–Michael Carrick—Sean Davis(ut79)–Andy Reid

—————–Jermain Defoe(ut78)–Frederic Kanouté(ut 70)—–

Subs:
Radek Cerny
Noureddine Naybet
Robbie Keane (in 78)
Reto Ziegler (in 79)
Mido (in 80)

Arsenal:

———————————Jens Lehman—————————-

Lauren——-Phillipe Senderos——-Kolo Touré——Ashley Cole

F Fabregas(ut70)-Gilberto Silva—Patrick Vieira—-Robert Pires

——————–JA Reyes(ut88)–Robin van Persie(ut 69)——-

Subs:
Manuel Almunia
Jeremie Aliadiere (in 70)
Sol Campbell
Dennis Bergkamp (in 69)
Edu (in 70)

Det är med två sorters tankar i huvudet som jag tänker tillbaka på matchen mellan Spurs och bittra rivalerna i de norra delarna av London. Den ena är insikten om vilken klasskillnad det ändå är mellan de båda lagen. Arsenal visade verkligen varför de slåss om ligasegern även i år och de är, även utan Henry och Ljungberg, ett par klasser bättre än Tottenham. Hade Arsene Wenger haft samma finansiella muskler som José Mourinho så tror jag inte att det hade varit något snack om vilka som hade tagit hem ligasegern i år. Arsenals passningsspel är så flytande att man ibland tror att man tittar på en David Attenborough-film om Amazonfloden, och de har en sådan rörelse på spelarna utan boll att man kan tappa balansen och trilla av soffan av yrsel.
Jag vet att jag just nu begår en kardinalsynd bland Spurs-fans, men jag måste erkänna att jag ibland avundas Arsenal.
Denna avund går ju självklart över ganska snabbt och när jag ser Robert Pires, för sjuttioandra gången i matchen, slänga sig i obeskrivbara fantomsmärtor och Lauren trycka upp en armbåge i nacken på en icke ont anande Erik Edman, så tycker jag nog mest synd om de jävlarna.

Den andra tanken jag leker med är egentligen ganska fånig och är väldigt utmärkande för supportrar till ett förlorande lag, men ändå går det inte att värja sig från dem undan den. I ett sista försök att finna något slags poetic justice eller rättfärdigande av sin kärlek så föds tanken – eller det är egentligen flera tankar, men de börjar alla med samma två ord – ”tänk om” … Och sedan följer flera scenarier; Tänk om Jermain Defoe hade gjort mål på sin ypperliga målchans i den sjuttonde minuten. Då hade vi kunnat se en helt annorlunda matchbild och Spurs hade kanske mått väldigt bra av att få befinna sig i förarsätet tidigt i matchen.
Och tänk om Robbie Keane hade skarvat sin nick i matchen slutskede innanför Jens Lehmanns målram. Då hade Arsenal fått betala priset för deras tveksamma försök att spela catenaccio i början av andra halvlek och vi hade kunnat få vakna upp i morgon och gå med högburet huvud in på våra respektive arbetsplatser.
Och tänk om inte Michael Dawson hade förhastat sig i sin ursinniga löpning tillbaka till försvaret efter en misslyckad fast situation och huvudlöst upphävt offsidefällan på José Antonio Reyes.
Och även om jag har ganska sympatiska arbetskamrater, så vill jag helst av allt bara dricka en flaska rött till och sjukskriva mig i morgon för att slippa omvärldens hånleende. Det finns överallt. Titta er bara omkring; visst flabbar er frukostbrödsbagare dig rakt i ansiktet? Är inte busschauffören ovanligt glad idag? Vad kan det bero på? Varför tittar den höggravida kvinnan med sin barnvagn så långt efter dig?
Ja, jag säger då det.

Men, som jag redan erkänt, så är en sådan inställning signifikativt för förlorare och det finns egentligen ingen anledning till att vi beblandar oss med de tankarna.
Spurs befinner sig helt enkelt inte i samma klass som Arsenal (än). Och även om tabellplacering och nuvarande form saknar betydelse när det gäller derbyn så har Spurs inte ett grundspel som rubbar Arsenal när de är på spelhumör. Trots att Spurs ofta visade upp en beundransvärd vilja, och stundtals ganska bra fotboll, så är laget en bit ifrån den absoluta toppen av Premier League.
Men man är definitivt tillräckligt bra för att slåss om platserna precis under toppen och först nästa år tror jag att Jol´s trupp verkligen kommer att visa upp sin potential och finna härbärge långt uppe i tabellen. Det är på intet sätt kört att nå en framstående placering i år, men det finns ingen anledning alls att deppa ihop om inte Spurs hamnar bland de sju bästa klubbarna i Premier League. Om man i stället ägnar sig en tanke åt att tänka på i vilket skick Spurs befann sig i för ett år sig, så ter sig inte den här säsongen som så illa. Det är skillnad på att kämpa för en tolfte plats, med ett lag bestående av spelare som var bra någon gång före juran och att kämpa om en plats till UEFA-cupen med ett lag bestående av grabbar där många skulle kunna vara Teddy Sheringhams bastarder.

Hur var det då med matchen?
Redan i den första matchminuten kunde (och borde) Reyes ha öppnat målskyttet, då han blev friställd av van Persie och rundade Robinson. Lyckligtvis för Spurs kunde han inte vrida kroppen tillräckligt mycket för att få avslutet på mål och bollen gick i burgaveln.
Detta verkade lite som en tidig väckarklocka för Spurs, som höll jämna steg med värdarna under den inledande fjärdedelen av matchen.
Under den här tiden var det Spurs som skapade de flesta chanserna, även om bollen för det mesta var inom Gooners ägo. I den tolfte minuten visade Jermain Defoe vilken obehaglig uppgift det han är för försvarare, då han kvickt bröt sig loss från Kolo Tourés bevakning och lobbade bollen strax över/utanför.
Fem minuter senare borde samma Defoe ha gjort mål efter han gjort sig fri från samme Touré och från tolv meter sköt rakt på Arsenals ursäkt till målvakt.
Hade Spurs fått ett tidigt ledningsmål hade saker och ting känts bättre, för efter detta var det hemmalaget som dominerade för resten av halvleken.
I den 22:a minuten revanscherade sig dock Reyes för sin miss i matchöppningen när han blev friställd av unge Fabregas. Tre fjärdedelar av Spurs backlinje lyckades ställa offside, men Michael Dawson förhastade sig en aning på sin väg tillbaka och neutraliserade regelbrottet så att Reyes kunde avancera mot mål och ur dålig vinkel skjuta in sitt lags ledningsmål och det som kom att bli matchens enda.

Arsenal fortsatte att sätta Spurs under press under resten av halvleken, men närmre än en nick av Vieira kom de aldrig ytterligare ett mål.
Spurs hade verkligen problem efter att de hamnade i underläge och Arsenal var först på absolut alla bollar. Spurs såg faktiskt väldigt bleka och orutinerade ut i sitt spel och boll efter boll fann sin väg tillbaka till hemmalagets spelare.
Det var framför allt på mittfältet som Spurs förlorade bollarna och Arsenals innermittfälts – Vieira och Gilberto Silva – fysiska överlägsenhet var väldigt avgörande. Michael Carrick och Sean Davis försökte ta tag i bollen, men deras antagonister var för bra idag.
Under den här perioden var det bara en stark forcering av Kanouté som hotade det rådande tillståndet, men efter en imponerande rusning längs högerkanten av malianen lyckades Phillipe Senderos, med en hårsmåns marginal, stöta bort bollen under Kanoutés fötter. Tottenham-spelarna yrkade på straffspark, men reprisbilder visade att Mike Riley gjorde rätt i att bara tilldela Kanouté en hörna för besväret.

I början av den andra halvleken var det dock Tottenham som började bäst och man kunde få igång ett väl fungerande passningsspel, som i och för sig inte resulterade i några direkta chanser, men det ingjöt i alla fall hopp och mod i ens Winston Lights-förpestade Tottenham-hjärta.
Kanske var det Spurs som var bra och började få vittring på en kvittering, kanske var det Arsenal som försökte spela kontinentalt och ta livet av matchen, men inget av lagen lyckades tillräckligt bra med sina föresatser och snart var matchbilden tillbaka till hur det såg ut under den andra halvan av första halvlek.
Det var, med andra ord, hemmalaget som åter tog tag i taktpinnen och spelade under en period ”fyrkant” med sina de liljevita.

Och när slutsignalen närmade sig så var det på vippen att Arsenals bräckliga ledning höll på att spräckas när Andy Reid hittade fram med ett inlägg till en helt ensam Robbie Keane, som inte lyckades rikta sin nick mot mål. (Nu fick jag helt plötsligt en ny ”tänk om”-upplevelse; Tänk om Robbie Keane hade satt den nicken och kvitterat och tänk om han även hade gjort mål när han, helt fri mot Peter Cech, även hade nickat in ett vinstmål när Spurs mötte Chelsea i höstas. Ja, då hade Tottenham nu haft 52 poäng och endast varit två poäng bakom Bolton och Liverpool…
Under sitt långa umgänge med Spurs har man vant sig att försätta sina perspektiv till de av förlorarens och medelmåttans.)

Idag förlorade Spurs och även om det kommer att vara riktigt svårt att svälja så är det fortfarande poäng kvar att vinna och chansen att avsluta säsongen i dur finns fortfarande kvar.
I helgen kommer Aston Villa på besök till White Hart Lane, medan Liverpool tar emot Middlesbrough på Anfield. Går resultaten Spurs väg så sitter vi i förarsits igen inför säsongsavslutningen.

Av claesoul

PS. Om jag hade varit mor till Erik Edman hade jag gått och köpt en Full90-fotbollshjälm till honom så fort SportDax i Habo öppnar i morgon bitti.
Jag, och mitt sällskap för kvällen, kände oss riktigt illa till mods när man såg Erik segna ner till marken efter att ha skallat ihop med Fabregas. DS