Charlton Athletic – Spurs 2-0

Det finns ett halvt tjog synonymer till ordet ”besviken” * i den svenska vokabulären, men ingen av dem kommer ens i närheten av att kunna beskriva känslan man har efter att Spurs återigen har förlorat en match på grund av ett tidigt baklängesmål, trots att Tottenham producerade tillräckligt med målchanser för att kunna gå från matchen med samtliga tre poäng.

Premier League
onsdag den 16 mars 2005
The Valley
26 870 åskådare

Slutresultat: 2-0
Halvtid: 1-0

Mål:
1-0 Jerome Thomas (4:e minuten)
2-0 Danny Murphy (85:e minuten)

Varningar:
Noé Pamarot (55:e minuten)
Jerome Thomas (60:e minuten)
Michael Brown (62:a minuten)
Andy Reid (69:e minuten)
Jason Euell (79:e minuten)

Spurs:

———————————-Paul Robinson————————–

Noé Pamarot(ut87)-Anthony Gardner—Ledley King—-Erik Edman

Andy Reid—-Michael Carrick(ut71)-Michael Brown–Reto Ziegler (ut 61)

———————Robbie Keane—–Frederic Kanouté————

Subs:
Radek Cerny
Sean Davis (in 71)
Jermain Defoe (in 61)
Stephen Kelly (in 87)
Thimothee Atouba

Charlton:

———————————-Dean Kiely—————————-

Luke Young———Chris Perry—-Talal El Karkouri—-H Hreidarsson

——–Danny Murphy—Matt Holland—-Paul Konchesky——–

Dennis Rommedahl (ut 53)————————-Jerome Thomas (ut 76)

—————————Shaun Bartlett (ut 73)———————–

Subs:
Stephan Anderson
Jonathan Johansson (in 53)
Mark Fish (in 76)
Jason Euell (in 73)
Francis Jeffers

Det finns ett halvt tjog synonymer till ordet ”besviken” * i den svenska vokabulären, men ingen av dem kommer ens i närheten av att kunna beskriva känslan man har efter att Spurs återigen har förlorat en match på grund av ett tidigt baklängesmål, trots att Tottenham producerade tillräckligt med målchanser för att kunna gå från matchen med samtliga tre poäng.

Ännu en sån där frustrerande start på en match, där Spurs bjuder på ett baklängesmål tidigt i matchen. Idag var det visserligen ett ganska snyggt mål av Charlton. Jerome Thomas sköt, sin vana trogen, ett skott i vänster innerposition som nästan blockeras av en eller två försvarare innan bollen via stolpen letade sig in i nätmaskorna bakom Paul Robinson.

Spurs reagerade på rätt sätt efter det insläppta målet och arbetade på bra framåt, med ett par bra målchanser som resultat.
Båda anfallarna för dagen, Robbie Keane och Frederic Kanouté, borde ha förvaltat Andy Reids båda fina inlägg bättre.
Keane lyckades styra sin nick precis utanför målet, medan Kanouté inte ens lyckades få träff på bollen. Men uppmuntrande spel i alla fall och i synnerhet trevligt att i Andy Reid ha en ytter som faktiskt kan placera sina inlägg i rätt riktining mot anfallarna.
Utöver Special K´s två riktiga målchanser hade de även varsin halvchans och Andy Reid borde ha förvaltat returen från Kanoutés halva friläge på ett bättre sätt än att dra volleyn långt utanför målet. Michael Brown hade också ett skott från 25 meter som kanske skulle ha varit värt ett bättre öde.

Men efter trettio minuter mattades Spurs intensitet ut och de avslutande femton minuterna blev en ren transportsträcka mot pausvilan.
Mest intressant då var nog att följa Robbie Keane´s beteende efter att ha blivit nergjord av forna Spurs-spelaren Luke Young.
I stället för att fullfölja framåt i ett bra kontringsläge för Spurs, tyckte Keane att det var mer intressant att gå fram och klappa Young lite elakt på kinden och helt enkelt göra det klart för honom att han hade gjort något fel. Lönlöst att säga så rann således det anfallet ut i sanden.
Lite senare satte Keane även in en trevlig kroppstackling på Young. Hade Young haft bollen, eller om den ens hade varit inom de närmaste tjugo meterna, så hade det varit en hygglig tackling, men nu hade irländaren i stället tur att han inte blev varnad för tilltaget.

Andra halvlek startade lite som den första slutade, men succesivt jobbade sig Spurs in i matchen och började att åter visa tecken på att kunna hota Charltons mål, innan matchen blev helt förryckt i mitten av andra halvlek.
Ett stort antal byten gjordes, flera varningar delades ut och ett par Charlton-spelare tog god tid på sig att samla sig efter att ha fått diverse törnar, vilket fick tempot i matchen att helt försvinna.
Om jag sitter i soffan och i det närmaste börjar gråta av frustration, likt den matador man får möta i de tecknade inslagen var julafton, så kan jag inte ens föreställa mig hur det måste kännas att vara i det förlorande laget när motståndaren tar varje tillfälle i akt att maska och vinna tid.
Tyvärr är nog detta något vi måste vänja oss vid i dagens resultatinriktade fotboll. Den enda lösningen skulle vara att domarkåren börjar att följa reglerna och varna maskande spelare, men så länge domarna och Chelsea har samma huvudsponsor så lär ju det inte hända.

Efter denna period så var det inget snack om att Spurs skulle komma att åka på sin tredje raka bortaförlust. Det skapades ingenting under den avslutande kvarten.
I alla fall inte för Tottenhams räkning, menar jag.
I den 85:e minuten hade återigen Charlton målramen till hjälp när Danny Murphy knorrade in en frispark från ungefär samma position varifrån Thomas hade fört laget i ledningen.
Frisparken kom av att Hermann Hreidarsson retsamt enkelt åt gräs efter att Noé Pamarot snuddat vid islänningens ben.
För övrigt kändes det lite typiskt för matchen i helhet, då Charlton fick ett antal väldigt tveksamma domslut med sig. Jag vet inte om jag är för subjektiv, men är det inte så att en försvarare har rätt att tackla hur hårt som helst med kroppen om man i samma rörelse tar bollen från en motståndare?
Om så är fallet, kan någon förklara för mig hur kärnkraftverket Noé Pamarot kunde få frispark mot sig i slutet av första halvlek när han avväpnade Jerome Thomas med en fröjdig tackling?
Nåja, jag kan sitta här och vara hur bitter på domaren som helst, men det förändrar inte faktumet att Charlton vann matchen på grund av att Spurs inte kunde komma upp i den nivån som behövdes idag och inte på vad domaren blåste för eller inte.

Charlton hade helt enkelt stolpe in idag, men visade samtidigt att devisen om att motivation slår klass fortfarande är lika aktuell idag som när Japans fotbollslandslag slog Sverige i OS 1936.
Trots att Spurs hade en handfull med bra målchanser, så kändes det som om Charlton kunde genomföra matchen helt enligt Curbishleys planer. De befann sig ständigt i rätt positioner i sitt försvarsspel och vann allt som oftast både första- och andrabollarna, medan Spurs inte riktigt kändes speciellt taggade idag.
Kanske tog onsdagens förlust mot Newcastle hårdare än vad man tidigare i vecka ville erkänna.

Störst besvikelse för dagen var utan tvekan Michael Carrick som inte alls var med i matchen.
Hans passningsspel och förmåga att hålla i bollen och fördela den, som vanligtvis är hans styrka, var helt som bortblåst och sällan har en spelfördelare gjort ett sånt litet intryck på en match. Hans käpphäst på mitten, Michael Brown, fick jobba för två och det gör han även väldigt bra, men ensam hade han inte mycket att säga till om på mitten mot Charltons tre frustande innermittfältare. Sean Davis fick hoppa in mot slutet och gjorde i sin comeback allt han kunde för att hjälpa Brownie på mitten, men han har nog ett par veckor kvar till att åter vara i form.

Jol hade kastat om lite i mittfältet från söndagens match och mest uppseendeväckande var att Simon Davies varken fanns med på plan eller på bänken. Kan tyckas lite underligt, då Simon Davies faktiskt hade en riktigt bra match senast dessa lag möttes på The Valley och han låg bakom två av målen. Kanske finns det någon bakomliggande faktor till Davies´ omission som inte är känt, men innan det blir officiellt så kommer jag att undra var han var.
I stället fick Andy Reid ta hand om högerkanten på mittfältet, medan Reto Ziegler jobbade på den vänstra.
Andy Reid stod faktiskt för en bra insats, men känslan är ändå att han skulle göra sig bättre med utgångspunkt åt vänster.
Visserligen driver han ofta inåt i banan och spelar mer som en offensiv innermittfältare, men karln är faktiskt den enda i laget som kan slå riktigt bra inlägg och det måste tas till vara på. Inte för att anfallarna förmår sig att göra mål på hans precisa inlägg, men det ser ju bra ut i statistiken, eller nåt. Nä, jag är inte det minsta bitter.

I övrigt kan vi konstatera att…

…Anthony Gardner och Ledley King faktiskt spelade ganska bra ihop för en gångs skull. Kanske finns det fortfarande hopp om att vi har ett blivande mittbackspar i de båda.

…Erik Edman lider av akut brist på självförtroende och vågar inte ta några initiativ som helst, utan väljer hellre en lång boll ut i det oändliga universumet befolkat av nickstarka mittbackar eller en enkel passning tillbaka till mittbackskollegorna.
Detsamma gäller för Noé Pamarot och kanske skulle Martin Jol göra bäst i att bestämma sig för vilka ytterbackar som är hans förstaval.

…Andy Reid nog skulle bli en bättre spelare om han förlorade ett par väl valda kilon från överkroppen.

…Martin Jol, med sina byten, än en gång visar att han är en riktigt bra matchcoach. Tyvärr är inställningen någonting som är svårt att förändra hos spelarna under pågående match.

…Tord Grip är en härlig kille som, förutom att scouta fotbollsspelare, tydligen är en riktig hejare på dragspel. I alla fall om man får tro Jesper Hussfeldt.

…Tåget mot Europa har ytterligare en avgång. Det tåget avgår från White Hart Lane på lördag klockan 16.00 och dit ska fanimig Tottenham Hotspur Football Club se till att köpa en sista-minutenbiljett.

Av claesoul.

* De övriga benämningarna på ”besviken” är enligt Svenska Akademins ordlista missnöjd, missräknad, ledsen, snopen, frustrerad, desillusionerad, gäckad, slokörad, lång i ansiktet.