BAKOM KULISSERNA: Mikael Thor

I en ny serie artiklar kommer ni nu att kunna läsa om medarbetarna bakom THSS officiella sajt spurs.se. Först ut är Mikael Thor från Eskilstuna, sekreterare och krönikör.

Mitt namn är alltså Mikael Thor, född i Eskilstuna, men uppvuxen i fotbollsmetropolen Åtvidaberg. Det var liksom självklart att man skulle gilla fotboll när man bodde ett par stenkast från Kopparvallen. Farsan tog mig tidigt till Kopparvallen och jag lärde mig på ett tidigt stadium att bli fascinerad av sporten. Började tippa med Putte Kock inför Tipsextra och föll genast för det coola namnet Tottenham. Att de hörde hemma på det otroligt vackra namnet White Hart Lane och vann ligan och cupen samma år som jag föddes. Halleluja! Enklare val i livet har jag aldrig gjort. Att sedan min bästa kompis också höll på dem gjorde bara att jag blev ännu mer insatt och intresserad.

ÅFF och Spurs. Det fanns inget annat. Nu måste jag också berätta att det fanns en fet, ful och vidrig liten kille på min skola som höll på Arsen*l. Det laget skulle jag bara avsky. Hade då ingen aning om att de var grannar och värsta fiender. Men som sagt, det var bara naturligt.

Det skulle dröja innan jag fick äran att se Spurs live. Men innan jag såg dem live var jag i stadsdelen Tottenham dagen före FA-cupfinalen 1981. Det är ett minne jag aldrig någonsin kommer att glömma. Karneval i Rio? Pyttsan! Här var det livat överallt, på pubar, på gatan. Överallt blev man påmind om tortyren som skulle komma på lördagen. Biljetter fick vi aldrig tag på, min fromme Spursvän och jag. Vi fick se matchen på en liten svart TV vid High Road tillsammans med en skaldjursförsäljare. Ni kommer väl alla ihåg när Glenn Hoddle’s frispark gick på Hutchison’s huvud och in i mål. Mitt mest känslomässiga mål någonsin. Jag skrek i en halvtimma i ren extas. Bilden av en busschaufför som släpper ratten och bara ställer sig upp i bussen och skriker ut sin glädje är för evigt. Vi snackar passion av stora mått.

Värsta minne vill ju inte komma ihåg. Men 23 december 1978 vill jag helst glömma. Ligacupfinalen 2002 mot Blackburn var också svår att smälta. Usch, jag byter ämne.

Spelarfavorit kommer nog som en överraskning för alla som känner mig, men det är faktiskt Chris Houghton. En försvarsspelare minsann. Han fångade mitt intresse tidigt och hans spelförståelse och vilja fick mig att bli rörd. Han gjorde aldrig en dålig match men fick sällan stora rubriker. Hos mig var han störst med sitt stora Spurshjärta.

När jag sedan fick den stora äran att träffa honom i somras och det visade sig att han också var mycket trevlig och sympatisk, gjorde mig bara stolt att jag gjorde honom till min favorit. Det finns naturligtvis många med stort Spurshjärta. Men Chris är något alldeles extra för mig. Symbolen för Spurs a’ la 1980-tal.

Slutligen måste man bara nämna alla vänner man fått genom Spurs här i Sverige. Hur många nya underbara människor man lärt känna gör mig rörd och stolt. Ni är alla värda en stor varm kram från Sveriges största Spursfan. Ledsen Lars-Gunnar Björklund 😉

Mikael Thor