Manchester City – Spurs 0-1

Premier League
Lördag den 11 december 2004
City of Manchester Stadium
45 805 åskådare

Slutresultat: 0-1
Halvtid: 0-0

Mål:
0-1 Frederic Kanouté (56:e minuten)

Varningar:
Nourredine Naybet (22:a minuten)
Stephen Kelly (73:e minuten)
Stephen Jordan (87:e minuten)

Spurs:

———————————–Paul Robinson——————————–

Noé Pamarot–Noureddine Naybet(ut 45)—Ledley King—-Thim Atouba

Pedro Mendes(ut 45)-Michael Carrick—–Michael Brown—-Rohan Ricketts (ut 81)

———————-Frederic Kanouté——Robbie Keane—————–

Subs:
Marton Fülop
Jamie Redknapp (in 81)
Anthony Gardner (in 45)
Stephen Kelly (in 45)
Mark Yeates

Manchester City:

———————————-David James—————————-

Danny Mills—–Sylvain Distin—–Richard Dunne—–Stephen Jordan

S Wright-Philips—–Joey Barton—Paul Bosvelt—-Antoine Sibierski

—————–Robbie Fowler(ut 71)–Jonathan Macken(ut 71)—————

Subs:
Nedum Onuoha
Ronald Watereus
Nicolas Anelka (in 71)
Bradley Wright-Phillips (in 71)
Willo Flood

Under långa stunder i den första halvleken på denna match trodde jag att Canal + av misstag hade börjat sända en repris av någon match i norska Tippeligan.
Det var inget tempo, katastrofalt passningsspel, knäpptyst på läktarna och fullt av individuella misstag. Precis som om det vore Ham-Kam som spelade mot Brann i snålblåsten inför halvtomma läktare.

Som ni förstår så var det ingen stor fotbollsunderhållning som utspelades mellan 16.00 och 16.47 på City of Manchester Stadium.
Det var Manchester City som tilläts hålla bollen inom laget, men utan att kunna hota Paul Robinson.
Spurs verkade nöja sig med att suga upp trycket och inrikta sig på att vända snabbt när man erövrade bollen. Problemet var bara att man aldrig gjorde detta.

Halvleken bjöds i alla fall på ett par bra målchanser och det var Spurs som hade de bästa.
I mitten av halvleken avancerade Rohan Ricketts, för dagen på vänsterkanten, in mot straffområdet, med en läcker tvåfotsdribbling hade han lämnat Danny Mills och Paul Bosvelt bakom sig och stod öga mot öga med David James.
Tyvärr var avslutningen inte tillräckligt bra och hamnade ett par centimeter utanför den vänstra stolpen. Det var så när att Kanouté kunde få en tå på bollen, men han var lite för sen in.
Spurs andra målchans var kanske än bättre. Pedro Mendes slog fram bollen på ett tillslag till Robbie Keane, som lämnade hela City-försvaret bakom sig. Liksom Rohan, hade Keane bara att lägga in bollen bakom den utrusande James, men självklart kunde inte Keane inte hålla bollen på mål.

Roligare än så blev det aldrig och man satt nästan och längtade efter halvtid, så man i alla fall kanske kunde få skratta åt Arne Hegerfors dåliga vitsar eller Gooner-Thylins patetiska uppenbarelse.

Andra halvleken blev i alla fall betydligt mycket bättre (sämre gick knappt).
Jol såg klart att det var saker som inte stämde och beslöt sig för att göra två av sina tre byten redan i halvtid. Även om bytena (Kelly för Mendes och Gardner för Naybet) vid första anblick såg ut som något för att få igång anfallsspelet, så blev det i alla fall bättre. Om det var bytenas förtjänst eller om Jol helt enkelt hade utnyttjat sin påstådda taktiska skicklighet till småändringar och pep-talk i omklädningsrummet, vet jag inte.

Bytena ledde till ett ordentligt omstuvande i elvan, där Atouba tog ett steg fram till vänstermittfält, Kelly in på vänsterback, Ricketts till högerkanten och Gardner stegade bara rakt in på Naybets plats.

Spurs spel såg väldigt piggare ut och det verkade finnas mer tanke bakom spelet, även om det självklart är långt ifrån tillfredsställande.
Framför allt klev Michael Brown fram och eldade på laget i andra. Man måste ju bara älska den karlen. Maken till fighter får man leta efter och det verkar som han trivs i den offensiva innermittfältsrollen. Han fick i varje fall Michael Carrick att se väldigt medioker ut.
Nej, förresten, det var Michael Carrick som fick Michael Carrick att se medioker ut.

Brownie sprang, jagade, frustade, sparkade på folk och styrde faktiskt mycket av spelet på mittfältet. Han vet, helt enkelt, aldrig när han ska erkänna sig besegrad och sådan attityd har det inte varit rikt med de senaste åren på White Hart Lane.

Det var Brownies fina långboll till Kanouté som ledde till att dödläget bröts.
I den 57:e minuten Kanouté tog fint ner bollen, avancerade in i City´s straffområde och bara vräkte upp bollen i det närmsta krysset. Mycket vackert och helt utan chans för David James.

Brownie låg också bakom det som skulle ha betytt 2-0 till Spurs, om Robbie Keane bara hade kunnat få bollen att resa den hela metern från Robbies fot in till någonstans in i det dryga 20 kvadratmeters stora gapande hål, som vi i fotbollskretsar kallar ”öppet mål”.

Keanes miss föranleddes av en lång löpning av Michael Brown, inte helt olikt den mot Blackburn, och smarta pass rakt genom målområdet till den fria Keane. Men istället för att förpassa bollen i mål och avgjort matchen så missade han hela målet.
Enligt han själv studsade bollen upp i skottögonblicket, men det gjorde den säkert för Milenko Acimovic i matchen mot Fulham ett par år sedan också.

Manchester City hotade aldrig Spurs mål under hela matchen och i synnerhet inte i andra halvlek. Trots att de skickade in Anelka och tryckte upp David James på hörnorna såg de aldrig ut att göra ett mål. Det såg även hemmapubliken, som började gå hem med tio minuter plus tillägg kvar.
Visst måste det kännas skönt att komma ut till sin bil och åka hem utan trafiken, men man går fan inte ifrån en match där ens favoritlag ligger under med ett-noll på hemmaplan och det är mer än tio minuter kvar!

Jag tycker att det var en välförtjänt segar för Spurs, där de var det klart bästa laget i andra halvlek.
Det var ingen stor fotbollsmatch och det var påfallande dålig kvalitet, men jag tycker ändå att det är ett styrkebesked av Spurs att vinna utan att spela så värst bra. Fram för allt på bortaplan.

Laget genomförde trots allt matchen taktiskt precist och man släppte inte till mycket bakåt, samtidigt som man inte förrivrade sig framåt. Det var inte snyggt, men man får inga pluspoäng på stil och verkligen inte på bortaplan.
Tre poäng är tre poäng osv.

Man kan visserligen ställa krav på att Spurs ska spela en mer anfallsinriktad fotboll på hemmaplan, men det är ganska mycket begärt av ett lag med en manager som bara gör sin femte match vid rodret på ett lag i poängbehov och som spelar på bortaplan.

Om en vecka, i hemmamatchen mot Soton, då kan vi kanske kräva skönspel och vinst.

Slutligen vill jag säga att Michael Brown var matchens absolut bästa spelare.
I Spurs skötte sig alla ganska bra, men vi kräver mer av Pedro Mendes, Rohan Ricketts och framför allt Michael ”Ghost” Carrick.

I Manchester City var ingen bra, förutom kanske Richard Dunne (som enligt Robbie Keane är Premier Leagues mest underskattade innerback. Jag skulle kanske hållt med, om det inte vore för en viss rödlätt herre som nu spelar i Norwich. Orsakade straff idag igen om jag inte har helt fel).
Kanske kan Distin och David James få godkänt av bara farten.

Av claesoul.