Minnen på årsdagen av en Tottenhamfansresa till London

Förord:
Mikael Gatsby berättar i sin reseskildring på årsdagen ur minnet av en händelserik Tottenhamfansresa runt 5 december 2003 som bl.a. innehöll en dramatiskt 5-2 seger över Wolves och ett världsklassmål av Stephane Dalmat"

"Den mätta dagen, den är aldrig störst,
den bästa dagen, är en dag av törst,
nog finns det mål och mening med vår färd,
men det är vägen som är mödan värd,
bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr,
oändligt är vårt stora äventyr."
(Karin Boye)

Fredagen den 5 december 2003.
"Dagen D".

Detta var resan man hade sett fram emot i flera veckor. Som med mycket här i livet kan det ibland vara farligt att ha just alltför höga förväntningar inför en efterlängtad "högtid" (som inför sjösättningen av Wasa-skeppet, respektive Björn Borgs ATP-comeback på 90-talet). Man kan ju nästan bara bli
besviken i slutändan (se föregående exempel)… Men denna gång skulle det visa sig att mina högt ställda förväntningar, t.o.m. kunde överträffas!

Det var (fruktansvärt) tidigt på morgonen fredagen den 5 december. Man vaknade efter att den tredje väckarklockan hade gått i gång. Det lät som en mindre orkester av ljudsignaler i mitt rum – när armbandsuret, klockradion och mobiltelefonalarmet gjorde sitt bästa i sina försök att överrösta varandra. Så här tidigt hade jag inte gått upp på morgonen sedan jag satt eldpost under lumpartiden i Enköping i början av 90-talet. Sakta masade jag mig ur sängen och in på toaletten. Någon timme senare hämtades jag upp med bil av PC inte långt ifrån där jag bor, enligt tidigare överenskommelse per e-post. Han välkomnade mig in i bilen på sin härligt knorriga skånska. Inte kunde man tro i detta läge att denne trevlige gentleman så småningom skulle förvandlas till ett fruktat skjutbrädemonster i London…

I bilen satt också min kompis Pelle (även känd under namnet "glidarn") samt den smått legendariske, och ofta så kontroversielle, Sorro. Sorro, en ung man vars yttre påminde inte så lite om en viss karaktär i världens genom tiderna kanske bästa film-trilogi, "Sagan om ringen" (Frodo), såg inte alls ut som jag hade föreställt mig på förhand, å andra sidan såg nog jag ut ännu mindre än vad Sorro hade föreställt sig… Hur som helst, vi styrde genast vår kos mot Skavsta flygplats.

Väl framme vid Skavsta var det dags att presentera sig för alla de övriga i ressällskapet! Mina förväntningar var höga efter "alla dessa år" av meningsutbyten på forumet på Svenskafans.com (jag hade ju inför denna resa inte träffat någon av de andra tidigare, förutom Pelle då). Där var bl. a. "TLH", min själsfrände och "broder", som bl. a. gjort sig känd som en stor Tina Turner-bespottare. Där var bl. a. Lineker, den kanske mest beryktade av dem alla – både för sina skarpa forumsinlägg samt sin mytomspunna kroppshydda. Där var bl. a. "Steven", killen vars mamma någon gång i hemlighet under sin ungdom måste ha vänstrat med den levande legenden Arne Hegerfors. Där var bl. a. "DL", Knutby-sonen som håller på Blåvitt, men som ändå gav ett mycket sympatiskt och trevligt intryck. Där var bl. a. "Chippen_THSS", killen som fick – en tidigare så ölhatande person som jag – att nästan bli "periodare" efter att ha introducerat ölet "Caffrey's" för mig på Spurs-forumet. Där var bl. a. den musikbegåvade Matt Mellow, mannen vars existens jag hade svårt att tro på fram tills denna resa, och som bl.a.
gjort sig känd/ökänd för sina ändlösa nattmonologer på Spurs-forumet, vilka höll halva Sverige vaket, typ… Där var bl. a. självklart "The Spursy Queen", Eva – som gjort sig känd som en envis och statistikmanisk debattör på Spurs-forumet och som inte ens självaste Lineker vågar gå i närkamp med (längre). Där var också bl. a. Evas pojkvän, Tulli, som påstod sig vara Manchester United-supporter – men mer såg ut som en
"Jag-har-under-hela-mitt-liv-undertryckt-mina-heta-känslor-för-Spurs-men-nu-är-det-äntligen-dags-för-mig-att-kliva-ut-ur-garderoben-och-bekänna-min-riktiga-färg"-supporter!

Efter en viss väntan steg vi på planet under enklare former kl. 06.40 svensk tid och landade på London Stansted ca två timmar och en kvart senare. Därifrån tog vi oss till vårt hotell i centrala London, Victoria Park Plaza, via pendeltåg och tunnelbana. Väl framme lämpade vi av oss alla väskorna samt övrigt handbagage (vi hade ännu inte tillträde till hotellrummen).

Då schemat var fullspäckat, fanns det ingen tid för vila, utan vi styrde genast vår kos vidare mot den berömda Spurs megastore ute vid White Hart Lane. På vägen dit stoppade vi upp vid ett ökänt hamburgerställe och intog en smärre portion kalorier.

Väl framme vid Spurs megastore var det som att beskåda en skolklass gå in i en godisfabrik! Medlemmar ur sällskapet spreds över den exklusiva butiken likt höstlöv över en lekpark en blåsig oktoberkväll. De blåa plastkassorna i var mans/kvinnas hand, fylldes med allehanda Spurs-prylar i en imponerande hastighet, som t o m skulle ha fått Paris Hilton att bli grön av avund. Där fanns allt – mössor, kepsar, pannband, halsdukar, jackor, tröjor, byxor, shorts, kalsonger, trosor, strumpor, skor, handskar, slipsar, sängkläder, väskor, flaggor, vimplar, ölunderlägg, muggar, glas, bestick, tallrikar, kortlekar, nyckelringar, klistermärken, klockor, smycken, askfat, tändare, dockor, leksaker, videoband, CD-skivor, böcker, kalendrar, pins, pennor, matchprogram, affischer och t o m handeldvapen med Spurs-loggan på! Nja, det sistnämnda var väl kanske inte helt sant…

Nöjda och belåtna lämnade vi butiken efter någon timme (Lineker hittade t.o.m. en boll att ta med sig när han/vi gick!), och besökte en närliggande pub där vi satte oss ner och pustade ut över ett par pints. Puben var av typiskt engelskt snitt, lite halvsliten och dunkel, men samtidigt härligt gemytlig och familjär.
Detta var första tillfället hittills under resan som jag fick en möjlighet att lära känna de övriga i ressällskapet lite mera ingående. Ett mycket trevligt gäng skulle det visa sig, fulla av den härliga och bubblande humor som kännetecknar oss svenska Spurs-supportrar. Mycket fotbollssnack blev det, då det vimlade av sanna fotbollspragmatiker i sällskapet.

Vi anlände åter till hotellet under eftermiddagen. Då fick vi även chansen att bekanta oss med Chivers, Micce och Graham Roberts (vilken senare under resan enligt ryktet skall ha ställt sig upp i ren panik och yrvaket skrikit den klassiska kommentaren "Back the train!", när dessa tre hade somnat i en fullsatt tunnelbanevagn och vaknat upp först efter att deras tåg lämnat den tilltänkta avstigningsstationen!). Chivers, en man med stor pondus och erfarenhet (och förmodligen en stor älskare av öl, vilket var en slutsats jag fördomsfullt drog redan första gången jag såg honom), var nog f. ö. en av få i ressällskapet som såg ut ungefär så som jag hade förväntat mig att han skulle se ut. Och det hoppas jag att Chivers tar som en komplimang.

Efter att ha lämpat av prylarna på hotellrummet, som f. ö. höll en mycket god kvalité, så var det dags för lite "förkrökning" med större delen av ressällskapet på Sorros och Chivers hotellrum. Då ingen i gänget verkade vara en sådan person som "spottade i glaset" i första taget, så gick det åt en hel del flytande föda åt det törstiga och pratglada sällskapet.

Senare under kvällen gav vi oss ut på stan, denna gång i jakten på fast föda, och gänget splittrades åt olika håll. Jag, Pelle, Micce, Graham Roberts och det något omaka rumskompisparet Sorro och Chivers, hamnade på Pizza Hut (inte långt ifrån hotellet). När sällskapet beställde in öl till samtliga, och Micce blev tvungen att uppsöka toaletten, lyckades vi övertyga servitrisen att servera den anmärkningsvärt ofta törstige Micce ett glas med vatten istället för den beställda ölen. När Micce så kom tillbaka från toalettbesöket fick han sitt glas med vatten av servitrisen, medan vi alla andra fick var sin öl. Om vi säger så här, Micces snopna och sorgsna uppsyn vid detta ögonblick var värd varenda krona som jag lade ut på denna resa! Oförglömligt!

Efter restaurangbesöket bar det av till en närliggande krog. Där fick jag mig en lektion i skånsk ölkultur, innan det var dags att dra sig tillbaka till hotellet vid 23.00-tiden efter ett osedvanligt långt och händelserikt dygn (jag hade ingen aning om att man kunde bli så trött och sliten av att försöka hänga med ett gäng tokiga och garvade skåningar i ett öl-race).

Under natten väcktes vi av att brandalarmet gick igång på hotellet. Jag och Pelle var dock alldeles för trötta för att ta alarmet på allvar, utan somnade istället om. Det visade sig dagen efter att vi "chansade" rätt. Vad som dock orsakade brandalarmet är än idag okänt, men ryktena säger att det antingen var Sorro eller PC’s rumskompis Gazskaune som var den som satte igång det – förmodligen i ett tillstånd av panikartad desperation efter att ha blivit ofredade av alltför närgångna rumskamrater i kvällsmörkret…

Lördagen den 6 december 2003.
"En kväll på Crispy Duck".

Jag och Pelle upptäckte under förmiddagen, efter en sällsynt lång och behaglig skönhetssömn, att alla de övriga i ressällskapet redan hade lämnat hotellet och begett sig av till "Mecka". Så det fanns ingen tid att förlora, utan vi begav oss genast ut till Seven Sisters. Där träffade vi på Matt Mellow på perrongen. Vi tog oss vidare ut till White Hart Lane station, via pendeltåget. På pendeln upptäckte vi till vår stora förvåning att vi delade vagn med de allsvenska stjärnspelarna (*hrrm*) Håkan Mild och Magnus Erlingmark! Häftigt! Väl framme vid WHL station, gick vi, via ett kortare besök på en fullsmockad pub, till "Whites lounge" (VIP-baren). Där förenades vi med de andra i ressällskapet. Då de andra redan låg före oss nyanlända i öldrickandet, så var det bara att sätta full gas i botten från första början. Jag såg nämligen bl. a. i Stevens och TLH:s bestämda ögon att inget annat än just detta var acceptabelt. Vi satt runt två stora runda vita bord och insöp den härliga atmosfären, och diskuterade allt från dagens troliga Spurs-startelva till Håkan Milds coola glasögon (vilken satt med sina IFK-lagkamrater vid ett bord endast ett stenkast ifrån oss). Nog var jag lite sugen på att gå fram till Mild (ni vet den där tunnhårige killen som är mest känd för att ha missat en straffspark i VM-kvartsfinalen mot Rumänien 1994, och för att ha fått Paul "Psycho" Scholes dobbar förevigade på höften under en EM-kvalmatch 1999) och Erlingmark och göra mig lite lustig på deras bekostnad, men av respekt för DL så avstod jag… Jag tyckte mig även se att somliga av gnagarna i ressällskapet tittade lite snett – på ett sarkastiskt vis – på "Långås" Andersson, anledningen till detta kan vi andra bara spekulera i…

Tiden bara flöt iväg och det började närma sig matchstart. Nervositet och vånda, blandade sig med upphetsning och tillförsikt i en härlig mix av känslor i kroppen. Vi tog oss den korta vägen till biljettentrén, och in på arenan. Uppför stentrapporna till vår exklusivt tilldelade avdelning, Östra övre (Sektion B). Hela sällskapet satt nästan på rad, som ett blänkande vitt pärlband under en vacker strålande sol. Jag hade aldrig tidigare fått uppleva en Spurs-vinst på plats på White Hart Lane, skulle detta bli första gången under min tredje match med Spurs totalt (Eva hade inför matchen lovat mig en Spurs-vinst, då hon hade en mycket bra statistik under sina tidigare besök på WHL, och detta gjorde mig ganska lugn – för vem är jag att ifrågasätta en sådan skarp kvinnas intuition?)?

Matchen mellan det (i ligan) 15-placerade hemmalaget och det 19-placerade bortalaget började lite trevande, för att sedan bli riktigt händelserik och chansfylld i det småkyliga men klara och regnfria vädret. Den gamle forne Wolves-spelaren Robbie Keane gjorde påpassligt matchens första mål i den 29:e matchminuten, men bara minuten senare, innan man ens hade hunnit sätta sig efter firandet av 1-0-målet, så kvitterade gamle United-spelaren Paul Ince för Wolves efter ett visst försvarssjabbel i Tottenhams straffområde. Detta resultat stod sig in till halvtidsvilan. I pausen gick jag "ut" för att köpa en korv med bröd. Men sådana kulinariska delikatesser serverades tydligen inte på WHL den dagen, så det fick istället bli någon märklig "tilltuggshistoria" som dessvärre smakade som den såg ut…

Knappt hade jag hunnit tillbaka till min plats, förrän Fredéric Kanoute nickade in 2-1 till Spurs i den 50:e matchminuten på fint inlägg från Anderton! Vild glädje utbröt bland Spurs-supportrarna på den svenska sektionen (som också bl. a. befolkades av tipsoraklet och store Tottenham-supportern, Lars-Gunnar Björklund)! Ni skulle bl. a. ha sett Micce och Graham Roberts uttrycksfulla "kroppsspråk" på läktaren (en oförglömlig syn)! Det är ett under att dem båda orkade stå upp efter matchen – så som de levde sig in i varje händelse på planen! I den 75:e spädde Robbie Keane på med 3-1 via ett vackert mål på volley på inlägg från Konchesky till hemmapublikens stora jubel, efter att Wolves’ Camara bl. a. missat öppet mål några minuter tidigare. Som om inte det vore nog gjorde samme Keane 4-1 i den 83:e, innan gamle "skogshuggaren" Alex Rae kunde reducera till 4-2 minuten senare. Matchen avslutades på bästa möjliga sätt när inhopparen Stephane Dalmat lekte sig igenom två Wolves-försvarare i den 89:e matchminuten, skar in mot straffområdet och pricksköt bollen upp i ena hörnet av målet! Vilken syn! Vilken glädje! Vilken seger! Nöjda och belåtna konstaterade vi, när domare Uriah Rennie blåste i pipan för slutsignalen inför de 34 825 åskådarna på läktarplats, att vi verkligen hade valt rätt match att se live! Och nog tyckte man samtidigt lite synd om dem stackarna som stannade hemma i Sverige (Mickespurs, Alex, Crooks, Sherman, The Moose, Falco, #14, Claesoul, Pat/Razor R m. fl.)! Eller kanske inte… Noterbart i övrigt i samband med matchen, var de tillresta Wolves-supportrarnas hyllningar efter slutsignalen av deras gamle hjälte, och tillika dagens tremålsskytt, Robbie Keane!

Saliga av lycka gick vi tillbaka till "Whites lounge", för att summera matchen över ytterligare en i raden av uppfriskande öl. När stället sedan stängde ner, gick vi mot pendeltåget. Jag kommer aldrig att glömma denna härliga känsla – synen av mina goda Spurs-vänner och deras lyckliga leenden och skratt. Om jag hade haft möjlighet att frysa och spara ett ögonblick i tiden i mitt liv, så hade jag nog valt just denna magiska stund. T. o. m. Evas United-sympatiserande pojkvän, Tulli, såg lycklig ut – men det kanske mest berodde på att han tog hem den ansenliga pengapotten i sällskapets tipstävling, då han var närmast det rätta 5-2-resultatet med sitt matchtips… Några glada själar i gänget fick dessutom ytterligare en anledning till att jubla, då de tillförskansade sig autografer från vissa av spelarna på ett något slumpartat sätt efter matchen, vilket åtminstone inte gjorde mig ett dugg avundsjuk…

Vi var därefter tillbaka till hotellet, och svalkade av oss en smula. Somliga av oss tog sedan tunnelbanan in till Soho-distriktet, för att slutligen hamna på den obskyra restaurangen "The Crispy Duck" i Chinatown. Efter att ha fått stå och vänta en stund på att få matplatser, så fick vi slutligen ett bord tilldelat oss, i ena hörnet av restaurangens övre våning. Stället var lite halvskabbigt och av tämligen enklare modell, som hämtat ur något gammalt TV-avsnitt med deckaren Mike Hammer, men hade samtidigt något hemtrevligt och familjärt över sig. Maten var dessutom en behållning (som serverades under bufféliknande former), men snacket runt det runda bordet var nog förvisso den största behållningen. Matt Mellow, vilken f. ö. var initiativtagaren till valet av denna restaurang, tävlade med framförallt TLH, Steven och Tulli om att dra så dåliga ordvitsar som möjligt! Nivån blev stundtals så låg att det faktiskt blev riktigt underhållande på något märkligt paradoxalt sätt (även om tjejerna vid bordet inte såg lika roade ut)! Hur som helst kommer denna middag (och kväll) att gå till historien som en av de trevligaste middagar jag någonsin varit med om. När vi lämnade restaurangen kunde inte Matt Mellow låta bli att ge prov på sin berömda mimik, utan flaxade med armarna som en anka och kvackade ur sig "Hey, don’t go in there, kvack, kvack!", varpå några turister(?), som till synes var på väg fram mot restaurangens entré, stelnade till när de iakttog honom med stora skräckslagna ögon!

Därefter splittrades gruppen, då några tog tunnelbanan tillbaka till hotellet – medan jag, Steven, Pelle och Sorro försökte leta upp någon schysst krog eller liknande. Efter att ha vandrat omkring ett tag, förbi en massa krogar/diskotek med (alltför) långa ringlande köer och/eller svidande entréavgifter, så tröttnade vi till slut och ställde oss i en relativt kort kö till ett, till synes, schyst och respektabelt ställe. När vi kom fram till dörrvakten fick vi dock reda på att de bara släppte in par på stället! Då varken jag eller Steven var särskilt intresserade av att spela "Jonas och Mark", så gav vi upp tanken om en helkväll i London City…

På vägen tillbaka till hotellet så köpte jag och Steven en flaska Gin (vi delade på kostnaderna för flaskan). Klunken jag fick smaka, smakade riktigt bra – resten av flaskan försvann lika mystiskt som om jag hade delat den med självaste Tony Adams!

Vi (ca 10 personer) avslutade kvällen på PC:s och hans kompis Gazskaunes hotellrum. Där fick vi oss bl. a. en sånglektion i Landskrona fansens heja-ramsor (varav de flesta med starka anti-MFF budskap), framförda på bästa möjliga sätt av – en för kvällen något försupen – Gazskaune! Skämten och diskussionerna haglade under nattens gång, givetvis hela tiden på gränsen till det oanständiga – men vad mer hade man kunnat förvänta sig av detta galna, men sanslöst roliga, sällskap!?

Lite mys-pys hann vi också med då Steven, genom en plötslig snabb manöver, kröp ner i sängen bakom en trött – och till synes försvarslös – PC (OBS, bildbevis finns!), samtidigt som DL "delade" säng med Chippen (som av vissa i gänget misstänktes vara skådespelaren Corey Feldmans okända tvillingbror!)! Lineker, som uppenbarligen kände dessa individer alltför väl efter tidigare möten, höll sig lite mer på sin kant där han satt säkert i sin stol. Vi lämnade sedan rummet innan allt hann spåra ur, och lämnade den stackars Gazskaune kvar ensam med PC, och den märkliga skjutbrädan som rummet var utrustat med…

Söndagen den 7 december 2003.
"Sista natten med gänget".

Jag sov länge, vaknade inte förrän dagen hade hunnit övergå till eftermiddag! Jag och Pelle gick lite på stan (en del av de övriga i gänget var iväg och såg matchen Queens PR – Brighton på Loftus Road). Jag var bl.a. in på ett IT-café och slängde iväg ett inlägg på Spurs-forumet (Svenska Fans), nöjd i tron att jag var den förste bland London-resenärerna som hållit mig framme för att avlägga en minirapport, men upptäckte esviket
efter lite "scrollande" att Chippen hade hunnit före! Vi var redan tillbaka till hotellet och spelade lite kort. På kvällen drog vi in till city och besökte ett diskotek. När vi gick in på diskoteket, upptäckte vi att vi nästan var de enda personerna på hela stället – vilket föranledde en del onda föraningar (att toaletten dessutom var bemannad med en toalettuppassare som sniket förväntade sig ett pund i dricks efter varje gästs besök bara för att han sprutade lite tvål i händerna på folk, gjorde ju inte att man kände sig än mer förtrolig med stället), men det tog sig framåt natten. Efter att åter ha fått bekräftat
att jag är kungen på dansgolvet – i vilken stad jag än befinner mig i – och att engelska flickor inte är världens mest sensuella varelser, så lämnade vi stället vid 01.15-tiden, och begav oss iväg tillbaka mot hotellet.

Den som aldrig har varit ute i London och testat på nattlivet där, bör genast göra det. London är ju som bekant en stad som aldrig sover, och där finns uteställen för alla smaker och inriktningar. Det råder överhuvudtaget, enligt min uppfattning, en skön stämning över staden. Människorna är vänliga (såvida de inte har röd-vita tröjor), utbudet är stort och pulsen är ög.
Visserligen ganska dyrt, men man får oftast god kvalité för pengarna (om man går till de rätta ställena). Detta var mitt fjärde besök totalt i 6,7-miljonerstaden, och det lär inte vara det sista…

När vi åter anlände till hotellet så upptäckte vi till vår förvåning en större del av ressällskapet, trotsande den sena timmen, sittandes i hotellets baravdelning, bakom en mur av urdruckna sprit- och ölflaskor! Vi gjorde gemensam sak med sällskapet, och tog nyfiket del av diskussionerna. Bl.a. fick jag höra kommentarer som att "Isaksson är en av Allsvenskans
sämsta målvakter!", "Örgryte IS har en av Allsvenskans bästa klackar", "Beckham är så j-vla överskattad, snubben skulle ju inte ens platsa i Allsvenskan!", "Bajens publik är världsberömd", "Det finns inte en chans att Henrik Larsson ställer upp i EM i sommar" och "Jag har inga alkoholproblem!"
– trots detta fann jag diskussionerna inte bara roande, utan även mycket givande och upplyftande! Gazskaune gav oss dessutom ytterligare en skånsk sånglektion i BoIS-ramsor, denna gång dock inte lika nyskapande som vid den förra. Steven förklarade för – en förvånansvärt, efter omständigheterna, behärskad – Lineker att Trelleborg inte hör hemma i Allsvenskan, och detta skulle ju den gode Steven också mycket riktigt få rätt i ca 10 månader senare (dock hade ju ingen kunnat ana då att Lineker skulle dra med sig Steven själv i fallet). Matt Mellow (vilken f.ö. var den enda i sällskapet
som inte bodde på hotellet, utan istället bodde hos någon hemlig "kvinnlig vän") lade även grunden till den nya supporterklubben, då han samlade in namn på intressenter för detta magnifika ändamål. Under denna sena kväll i hotellbaren fick jag även höra den finaste komplimangen under hela resan – då DL konstaterade "För att vara djurgårdare, så är du faktiskt jävligt OK"!

Måndagen den 8 december 2003.
"We’ll meet again".

Vi vaknade upp till den sista dagen i London för den här resan. Kändes nästan som att man redan började och sakna staden en smula.
Jag och Pelle gick lite på stan i den kalla men friska luften. Vi fick sällskap av PC och Gazskaune. Vi gick bl. a. förbi Trafalgar Square där de engelska rugbyhjältarna (som vann den dramatiska VM-finalen över favoriterna Australien med 20-17, på Sydneys olympiska arena den 22 november tidigare i år) hyllades av mångtaliga glada och segerrusiga Londonbor. Det gick inte att ta miste på hur stolta engelsmännen var över sina rugbyhjältar, då patriotismen flödade i luften likt en fräsch nostalgisk nordanvind från Rålambshovsparken för snart 10 år sedan.

Vi gjorde ett tillfälligt bränslestopp på McDonald’s och kastade i oss lite skräp, innan vi gav oss ut på en "shoppingrunda" ivrigt ledd av "PC". Han köpte bl. a. ett par nya schysta skor – min egen kvarvarande resbudget tillät mig dock inte ens att få titta på dem. Vi var sedan tillbaka till hotellet, där vi förenades med de andra inför den stora avfärden.

Vi tog tunnelbanan och pendeltåget ut till Stansted (dem av oss i ressällskapet som hade Skavsta som slutstation). Även Sorro hittade dit (som vi ett tag trodde att vi hade tappat bort!). Vårt plan lämnade ett mörknande London kl. 17.35 (engelsk tid). Det var lite med sorg i våra hjärtan som vi kunde konstatera att sagan började och närma sitt oundvikliga slut. En resa som hade kunnat sluta som för herrarna i filmen "Den sista färden", slutade istället lika lyckligt som för Paul Hogan i "Crocodile Dundee". Man kunde verkligen läsa i allas ögon, där vi satt i våra flygstolar med belåtna och nöjda miner på våra läppar, att denna resa kommer vi samtliga i sällskapet sent att glömma!

Vi landade på Skavsta kl. 20.40 ca. (svensk tid). Efter att ha hämtat våra respektive resväskor tog vi farväl av varandra vid entrén, vilket kändes lite vemodigt. Men vi kunde trösta oss med det faktumet att vi med största sannolikhet snart skulle ses igen. Därefter spreds vi ut åt olika håll i den friska och mörka Stockholmskvällen…

Jag vill avslutningsvis tacka alla er som var med på resan och gjorde den till en sådan fantastisk succé som den blev. Jag skulle rent av hellre göra om en sådan här resa med er alla, än att resa bort gratis med mina bästa kompisar! Så, än en gång – stort tack!

Semper idem,

Mikael Gatsby