Spurs – Charlton Athletic 2-3

Premier League
Lördag den 6 november 2004
White Hart Lane
35 423 åskådare

Slutresultat: 2-3
Halvtid: 0-2

Mål:
0-1 Shaun Bartlett (17:e min)
0-2 Shaun Bartlett (39:e min)
0-3 Jerome Thomas (50:e min)
1-3 Robbie Keane (straff 69:e min)
2-3 Jermain Defoe (79:e min)

Varningar:
Jerome Thomas (77:e min)
Luke Young (90:e min)

Utvisning:
Shaun Bartlett (69:e min)

Laguppställning Spurs:

———————————–Paul Robinson——————————–

Noé Pamarot—-Noureddine Naybet—-Ledley King—-G Bunjevcevic

Simon Davies (ut45)-Jamie Redknapp (ut59)–Pedro Mendes–Robbie Keane

———————-Jermain Defoe——Robbie Keane—————–

Subs:
Kasey Keller
Reto Ziegler (in 45)
Michael Brown
Michael Carrick (in 59)
Edson Silva

Laguppställning Charlton:

——————————–Dean Kiely—————————-

Luke Young——Chris Perry—–Talal El Karkouri—-H Hreidarsson

R Kishishev—Danny Murphy (ut 88)—Matt Holland—Jerome Thomas (ut 84)

——————–Shaun Bartlett—–Jonatan Johansson (ut 81)——–

Subs:
Jason Euell (in 81)
Paul Konchesky (in 84)
Francis Jeffers
Stephan Andersen
Jonathon Fortune (in 88)

Trots en stark avslutning på matchen lyckades aldrig Spurs hämta upp det 3-0 underläge man hamnat i sedan samtliga Charltons skott mot mål lyckades smita in bakom Paul Robinson.

Trots förlusten, som givetvis inte är tillfredställande på något vis, så är det ganska svårt att helt döma ut Tottenham efter matchen.
Om jag ska vara helt ärlig så är det trots allt den bästa match Spurs har presterat på de senaste fem försöken och är i mina ögon helt klart ett steg framåt. Med en gnutta tur så hade det inte alls varit omöjligt att man plockat tre poäng härifrån.

Möjligtvis är jag lite väl optimistisk, men med allt som har hänt de senaste veckorna så är jag väldigt trött på allt domedagssnack.
Det har inte varit mycket positivt runt Spurs, med fyra raka förluster, en avliden legend och, som kronan på verket, ett chockartat avhopp av huvudtränaren.

Jag ska i denna matchrapport försöka lägga fokus på saker i matchen som jag faktiskt tyckte var upplyftande, även om det är omöjligt att vara för optimistisk en dag som denna

Det första man kunde lägga märke till var ytterbackarnas benägenhet att följa med upp i anfall och dessutom fortsätta springa när de passerat mittlinjen. Noe Pamarot, till exempel, måste ha nått motståndarens kortsida fler gånger idag än han varit totalt i de matcher han spelat i Spurs. Jag kan inte erinra mig att han överhuvudtaget varit i höjd med motståndarens straffområde mer än ett par gånger under säsongen. Idag kom han dit gång på gång, och även om inläggen kunde ha varit flera klasser bättre, så känns det som båda ytterbackarna fått specifika direktiv från Jol att gå med upp i anfall när man har tyckt att lägen funnits.
När Erik Edman kommer tillbaka kan vi få ett väldigt bra anfallsvapen på vänsterkanten som vi inte haft innan. Edman kan utnyttja sin fina vänsterfot till att försöka nickstarka Kanouté, eller Naybet som faktiskt kändes som en anfallare den sista halvtimmen av matchen.
I modern fotboll är det viktigt att utnyttja ytterbackarna för att få ordentlig press på motståndarna och kanske besitter Martin Jol en mer offensiv fotbollsfilosofi än hans företrädare Jacques Santini gjorde, holländare som han är.

Ett annat led i samma anda var att backlinjen, ja hela laget, hade en högre grundposition på banan. Visserligen kan man hävda att åtminstone Charltons andra mål kan ha varit direkt beroende på Spurs höga backlinje, men man sätter sig inte i knät på Robinson så fort man försvarar som man lite lättvindigt gjort tidigare.

Jag kan naturligtvis inte hävda att de taktiska förändringarna Jol gjorde fungerade prickfritt, för då hade man aldrig släppt in tre mål, men samtidigt kan man aldrig utgå från att en ny ”managers” taktik ska fungera fullt ut vid första försöket.
Om Jol nu får tummen upp av Levy och Arnesen att fortsätta som ”manager”, som jag vet att en majoritet av Spursfansen hoppas på, så är det bara för honom att gnugga taktiska detaljer på träningarna framöver. Det kommer dessutom att bli ett perfekt tillfälle för honom att testa vissa saker och gnugga detaljer mot Burnley på onsdag.

Kanske blir Jols största uppdrag att ingjuta en hel hoper jävla anamma i spelarna de kommande veckorna. Det räcker inte för något lag att ge järnet under 30-40 minuter på en match, och inte göra med än vad nöden kräver den resterande tiden, så varför skulle det räcka för Spurs? Och det räcker framförallt inte i engelska ligan där man kan vara säker på att alla lag man möter kommer ge allt under de nittio minuter matchen varar.
Det är lite oroväckande att den spelaren i Spurs, som har mest rutin av den engelska ligan också är den som ser ut att vilja minst, röra sig minst, tackla minst och vara nästintill osynlig.
Att spelaren ifråga dessutom är klubbens kapten gör det inte mindre illa.

Därför var det lite extra roligt att se spelaren som ersatte Redknapp vara den som satte igång Tottenhams spel när det verkligen behövdes. (OK, det var 60 minuter för sent, men ändå). Michael Carrick visade verkligen glimtar av varför Arnesen valde att lägga pengar på honom i somras. En frisk fläkt som satte i gång rörelse, smarta passningar och även kom till ett par avslut i bra läge. Förmodligen får Carrick chansen att från start mot Burnley visa vad han går för.

Om Carrick fortsätter på inslaget spår kan han bilda ett väldigt kapabelt innermittfältspar med Pedro Mendes, som stod för en stabil insats idag igen. De är båda väldigt duktiga passningsspelare och de kan nog fungera bra ihop framöver.

Det är på de båda yttermittfältsplatserna som det kommer att behövas lite bättre spets de kommande matcherna. Simon Davies har till exempel inte alls kommit till sin rätt den här säsongen och han ser ut att sakna allt vad självförtroende heter. Han utnyttjar inte sin snabbhet tillräckligt, utan verkar stanna upp och tveka så fort han har chans att utmana sin försvarare. Man saknar även de löpningar som han använde sig av och orsakade stora problem för motståndarna med under sin genombrottssäsong. Möjligen skulle walesaren må bra av att husera lite i reservlaget, men problemet är att det inte riktigt finns någon naturlig ersättare på högerkanten.

Om Jol hade tänkt att fortsätta spela med alla tre anfallarna på plan, hade det varit intressant att se den 4-3-3/4-5-1 formation som diskuterats till och från de senaste veckorna. Att helt enkelt spela med tre innermittfältare och låta Keane och Kanouté ta hand om flankerna.

Å andra sidan kan det vara idé att låta Keane, som idag, få en mittfältsplats, då han ändå mest håller till där. Alternativet då är nog att ge Keane en ganska fri roll på högerkanten och låta Ziegler fortsätta spela på vänsterkanten.
Ziegler ser spännande ut, även om han ännu inte riktigt imponerat fullt ut än.

På onsdag tror jag att vi får se lite tydligare vad Jols tankar är. Han kommer nog att spela de elva spelare som han har tänkt använda sig av i kommande helgs match mot våra kära grannar.

Nästa lördag krävs det verkligen att man spelar på sin fulla kapacitet från start och matchen igenom, annars vet jag inte hur det kan komma att sluta och då kommer jag inte vara lika förlåtande och mild i mitt omdöme. Det kommer att vara säsongens hittills viktigaste match och där kan man inte släppa till en tum, eller slappna av en sekund för då är det väldigt stor chans att det smäller det till i målet bakom sig.
Kan Charlton göra tre mål på tre försök, så borde nog Arsenal kunna göra det samma.

Av claesoul

PS. Jag är naturligtvis extremt besviken över dagens minst sagt underkända resultat, även om det inte verkar så. DS.