Tankar om Spurs i höstmörkret

Tänkte det skulle passa med en krönika om Spurs, spelare och ledare. Håll till godo och mycket nöje.

Jag förundras ofta över hur mycket jag tänker på Spurs. Det kanske beror på hur det ser ut hemma hos mig? Nej, sanningen är att det började för länge sedan. Felet eller ska jag säga anledningen är Bill Nicholson. I början på 70-talet när jag började forska i ämnet Tottenham dök hans namn upp oftare än andras. Han var den som suttit längst av alla manager vill jag minnas innan han avgick 1974. I alla fall bland de som suttit längst. Det var inte så lätt att få information om denne store man i lilla Åtvidaberg. Man fick fråga de äldre om de kunde komma ihåg honom. Min mentor i engelsk fotboll var min morbror. Han håller på Leicester, men döm honom inte ännu! Våra släktmiddagar och julträffar handlade bara om att snacka fotboll till övriga släktningars fasa.

Men vi brydde oss inte nämnvärt. Jag frågade om Spurs varenda gång vi sågs.

Vem var Bill?
Visade de finalen cupvinnarcupen 1963?
Spelade Martin Peters i VM-finalen 1966?
Frågorna ville aldrig ta slut. Gubben blev väl trött till slut, så jag fick ett antal böcker med orden: Läs själv, ungjävel!

Jodå, jag läste och läste. Självklart hade jag en Spurs-kompis i Åtvidaberg som också var vetgirig. Vi bytte information med varandra varenda dag. Man kunde gott säga att vi var levande lexikon i ämnet Tottenham Hotspur. Även ÅFF kunde vi allt om. Vi bodde ju en frispark från Kopparvallen båda två.

Men åren går och man blir ju bara snyggare och klokare. Trots mitt fanatiska support av spurs hade jag aldrig träffat någon spelare. Det skulle ju vara den ultimata drömmen att få träffa Sir Bill framförallt och några andra legender. Jag har alltid känt på mig att det skulle hände, frågan var bara hur och när.

Min evige kompanjon Alex "Sascha" Strid i Örebro och jag har alltid snackat om hur coolt det vore att träffa Bill, men tyvärr gick det som bekant inte. Känslan jag fick i lördags morse var att en nära vän hade gått bort. Jag kan inte med ord beskriva vad jag kände inombords. Bill som tyvärr aldrig blev adlad var borta. OK, han blev 85 pannor. Men jag tänker inte på ålder när jag tänker på honom.

Jag tänker på:
The Double
Första engelska lag som vinner i Europa.
3 FA-cuper
2 Liga-cuper
Cupvinnarcupen
UEFA-cupen

Samt ett otroligt charmigt lag som kanske inte alltid tänkte försvar. Med ett bättre försvarstänkande och lite bättre taktik hade Spurs rensat ganska bra under 60-talet. Nu var det inte kattskit som laget presterade. men det kunde blivit bättre.

Nu rusar jag på årets sommar. Äntligen skulle jag få träffa spelare i Tottenham. Efter en obetalbar bilresa med Tommy"The King" Wahlqvist kom vi till sommarstaden Varberg och mötte upp med Mikael Nilsson, Eva Ekholm och Tomas Stolt.

Redan dagen efter kom vi till Kungsbacka och träningsanläggningen. Inte en käft vill jag minnas att jag såg först. Men sedan ur ingenstans kom Clive Allen. Min första tanke var att skälla ut honom för att han skrev på för Arsen*l en gång i tiden. men han var alldeles för trevlig för det.
– Hello guys, och sprudlande leende. You're early today!

Ja, vad fan trodde han? Spurs är i Sverige och jag är här. Jag började nästan grina när jag började tänka på alla spelare som snart skulle visa sig. Efter en kvart kommer det en buss och spelarna väller ut. Först ser jag Chris Houghton komma åt mitt håll. Min gamle idol från tidigt 70-tal. Han vinkar glatt mot mig och säger: Hi guys!

Nästa grej jag ser är att Robbie Keane står och ler åt mitt håll och skämtar med någon spelare. Jag vet inte vem. Efter träningen går vi ut på plan och snackar med spelarna precis som om vi hade känt dem i flera år. Jag var väl fortfarande chockad. Men ett samtal till Alex fick mig lugn och fin till skillnad mot Mikael "Superyid" Nilsson som sprang som en skadeskjuten kråka och skulle ha autografer från alla jävlar.
Mitt enda mål var att få finnas på kort med Chris Hughton och Robbie Keane. Det visade sig att jag hade min Robbie-tröja på mig. Hur jävla bra som helst.
– Don't take it off, it looks good on you, sa Robbie när han drog till bussen.

Det stående intrycket av SAMTLIGA i Spurs var att: Fan, vad trevliga de var. Inga divalater eller ens försök att smita iväg. Alla tog sig tid att prata. Inte minst Frank Arnesen och Jacques Santini. Alla log och gick omkring och hejade glatt.
Det är starka minnen som sitter kvar.
Nu väntar jag bara på att laget ska sätta sig i ryggmärgen och bli samspelta, så kanske vi får uppleva "Glory Days" återigen.
En sak är säker: Jag ger aldrig upp mitt Spurs!

Mikael Thor

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*